Torsdag 14 april
När Adam väckt Christian, satt fram bröd, smör, pålägg och mjölk på bordet samt varit ute och hämtat in tidningen gick han och la sig igen, och vaknade därefter inte förrän närmare elva.
Han hade suttit i tevesoffan kvällen innan, när han kommit hem från målarkursen. När deltagarna och Lorenz tagit farväl efter terminen hade Adam fått en överraskande varm och lång kram av söta Karita. Den hade lämnat honom i ett lättflyktigt tillstånd och han hade varit tvungen att korka upp en öl och avnjuta hemma i soffan. Tänk om hon i alla fall inte tyckte att han var en gammal gubbe!
Jag håller ju faktiskt igång med löpning regelbundet, sa han peppande till sig själv. Jag är i bra form. Ingen ölmage att tala om.
Han hoppade ner på golvet och började göra armhävningar. Vid 28 började det ta emot och vid 37 trodde han att allt blodet skulle rusa upp i skallen och spränga den.
Nåja, hyfsad form, modifierade han medan han åter satte sig och drack upp det sista ur ölflaskan.
Så såg han Fannys ansikte framför sig. Fanny … han reste sig, gick ut och hämtade en öl till, öppnade den och drack direkt ut flaskan. Han satte flaskan på bordet och lutade sig tillbaka i soffan med slutna ögon. Just i det ögonblicket insåg han att det var henne, Fanny, som han älskat i hela sitt liv.
Men Rigmor då? hörde han en röst fråga. Tyst! Nu tänker vi inte på Rigmor! Det är Fanny vi tänker på.
Och samtidigt var det ju så att det kunde inte bli han och Fanny, hade aldrig kunnat bli det. Så enkelt var det. Så enkelt hade det varit alltsedan den där kvällen då han, oanmäld, kom hem från Lund till hemmet utanför Gårdinge, för så många år sedan.
Han öppnade dörren och steg in i hallen. Medan han satte ner sin ryggsäck på golvet och hängde av ytterkläderna tyckte han sig uppfatta svaga ljud, omöjliga att identifiera. Var det möjligen teven, eller radion? Han kunde inte ens avgöra vilken del av huset de kom ifrån.
Hallen var tom, likaså köket och salongen. Han gläntade på dörren till faderns rum – för den händelse denne av någon oförklarlig anledning plötsligt återvänt – men där inne var mörkt och tyst.
Långsamt gick han uppför trappan till övre våningen. På översta trappsteget gick han rakt in i Fanny Ekberg. Hon kom från moderns sovrum, och hon var lika naken som gudinnan skapat henne. Och i ögonvrån såg Adam modern ligga lättjefullt utsträckt på sin säng, lika naken hon.
Alla tre blev som förstenade. Ljudet av en bomullstuss som föll till golvet skulle fått dem att hoppa till.
Fanny bröt sig först ur förlamningen. Hon retirerade in i rummet, sträckte ut en hand och fick tag i ett klädesplagg på en stol och skylde sig nödtorftigt med det. Så reagerade Birgitta Angell och drog lakanet över sig. Därefter stelnade scenen igen, för ett ögonblick.
Under detta ögonblick, detta oändligt långa ögonblick, såg Adam en minnesbild för sitt inre. En fredagskväll. Han skulle han till en fest med klasskompisarna – modern hade inte alls haft några synpunkter på det, inte ens att han skulle sova över. Fadern var borta på kurs över helgen. Fanny i soffgruppen i salongen. En flaska vitt vin i kylen.
Så länge han kunde minnas hade han aldrig märkt några spår av sexuell aktivitet mellan föräldrarna. Aldrig sett något – en pliktskyldig kyss, kanske, någon enstaka gång – eller hört något som kunde antyda att de var intima. Men de måste ju ha varit det … åtminstone en gång.
Var det så att mamma föredrog kvinnor? Hade hon kanske alltid gjort det? Hur länge hade Fanny Ekberg varit mer än bara ett ungt löfte inom Rörelsen? Fanns det fler än hon, eller var de två ett par, nu när Nils Angell så tjänstvilligt försvunnit till Långt-bort-i-stahn? Hur många visste om det? Var han, Adam, den ende som inte vetat?
När de värsta svallvågorna efter konfrontationen lagt sig hade de samlats nere i köket och Birgitta Angell satte på kaffe. Adam kom fortfarande ihåg att Fanny slängt på sig ett par jeans och en mörkröd, tjock pullover med hög krage. Hon var osmyckad, osminkad, feminist – men någonstans den mest attraktiva varelse som fanns. Och det tyckte tydligen hans mamma också.
Deras blickar möttes, där vid köksbordet. Och fast hon var den mest attraktiva varelse som fanns, så – kanske för att hon nu de facto var hans mammas flickvän, kanske inte – kändes det som om han betraktade en syster.
”Hatar du mig?” frågade hon stillsamt.
”Hatar dig?” Han blinkade, ställd över hennes undran, men insåg sedan att frågan kanske var berättigad. Kanske hade det varit naturligt om han hatat henne. Men hat var det sista han kände inför henne. Han skakade på huvudet. ”Du är … en person som jag beundrar väldigt mycket.” Och jag älskar dig! Men det gick förstås inte att säga. ”Jag önskar att jag vore hälften så stark som du.”
Hans ord gjorde att stämningen i köket förändrades; spänningarna löstes upp och ett lugn och en värme spred sig. Birgitta serverade kaffe.
”Jag har alltid varit lesbisk” sa Fanny. ”Men det betyder inte att jag är en manshatare. Jag tycker mycket om dig, Adam. Nästan som en bror.”
Vid de politiska valen i september samma år kom Birgitta Angell in i riksdagen. Under månaderna därefter pågick – det visste Adam, fast han bara gjorde sporadiska besök i hemmet – en diskussion mellan modern och Fanny när och hur den nyblivna riksdagsledamoten skulle ’komma ut’, offentliggöra att hon hade ett förhållande med en annan kvinna, till yttermera visso en kvinna som var jämngammal med hennes egen son.
Det var en diskussion som utvecklades till ett skyttegravskrig mellan de två kvinnorna. Birgitta förhalade hela tiden, uppsköt beslutet, medan Fanny var ivrig att få det gjort. Skyttegravskriget blev förödande för deras relation, förgiftade den. Till slut förklarade Birgitta att hon inte var redo att, så här under sin första period som riksdagsledamot, träda fram som öppet homosexuell. Fastän hon inte sa det rent ut, var det uppenbart – för Adam och givetvis även för Fanny – att hon prioriterade sin politiska karriär högre än förhållandet med Fanny.
Fanny fick nog och gjorde slut. Kort tid därefter flyttade hon från samhället, norrut någonstans, och sedan dess hade, så vitt Adam visste, hans mamma inte haft någon kontakt med henne. Någonstans i bakhuvudet hade han ett hörselminne av en kommentar som modern gjort vid något tillfälle, för flera år sedan – möjligen var det så att Fannys namn nämnts i nyheterna, eller att Birgitta Angell från någon annan politiker hört att Fanny gjorde politisk karriär uppåt landet. Han mindes inte säkert.
Han låg i halvslummer framåt elvatiden på förmiddagen; vid någon tidpunkt blev han medveten om att han halvt drömde, halvt fantiserade om två kvinnor. De var Fanny Ekberg och Karita Jalonen och han var stenhård innanför pyjamasbyxorna.
Medan han stod i duschen slog det honom att det var torsdag, och inte en enda gång sedan Adrijana åkt upp till Kalmar på söndagen hade de ringt till varandra. Och imorgon kommer hon hem, tänkte han dystert.
Han letade efter travprogrammet, skulle ta med det bort till Hermod och diskutera veckans system. Så kom han ihåg att han lagt det i målarväskan för han hade först tänkt sticka in till vännen efter kursen på onsdagen. Han gick upp i ateljén för att hämta programmet, och hans blick föll på målningen – Fanny, fast förstås ändå inte – som stod på staffliet.
”Adam, jag kan inte riktigt förklara varför” hade Lorenz sagt och sett ovanligt förbryllad ut, ”men den här är den bästa du har gjort.”
Annemo satt hos Hermod och drack te när Adam kom in.
”Har du ingen föreläsning idag?” undrade Adam.
”Nej” sa hon och log glatt mot honom.
”Vi sitter och snackar lite om påsken” sa Hermod. ”Den ligger runt hörnet nu.” Han lutade sig tillbaka och la händerna bak nacken. ”Hoppas på fint väder, då ger sig folk ut på utflykt.” Han sneglade på Adam. ”När är det dags för dig att ställa ut då?”
Adam skrattade till.
”Det dröjer nog.”
”Det där porträttet på tjejen som du har på ditt staffli, som du påstår att du inte vet vem det är” sa Annemo och himlade med ögonen, ”det är riktigt bra. Det skulle definitivt platsa på en utställning, pappa.”
”Där hör du!” sa Hermod leende. ”Jaså, han har målat av en brud och vill inte berätta vem hon är?”
”Det är faktiskt sant. Jag vet inte vem hon är.” Det är ju Fanny, men eftersom det omöjligen kan vara hon, så vet jag inte vem det är, tänkte han och kände sig plågad. ”Ren fantasiprodukt.”
Som tur var bytte Hermod samtalsämne.
”Nå, hur går det med hästarna?” Och som vanligt hade han själv ett förslag, fast det var Adams vecka. ”Jag säger tre spikar. Andra, tredje och fjärde. Yucay Boko knäcker dem enkelt. Torvald Palema visar att gammal är äldst. Campbell Ås har läget och Erik har börjat vinna igen. Va? Fräckt drag! Så har du gott om streck kvar till de andra.”
”Tre spikar? På Åby, med deras jävla open stretch? Du är galen.”
Hermod skrattade och hans blick föll på ett papper som låg på bordet. Han tog upp det, med en snabb blick mot Annemo, och räckte Adam.
”Titta här! Denna ska du läsa. Det är din dotters mästerverk, så långt.”
Adam kastade en blick på Annemo som för att få klartecken. Hon ryckte på axlarna och han tittade ner på papperet i sin hand.
Familjen Felfri.
Familjen Felfri – herr Felfri, fru Felfri, unge herr Felfri och fröken Felfri – bodde i en lagom liten stad, i en villa mitt inne i ett bilfritt bostadsområde.
Deras villa värmdes upp med solfångare. I trädgården bakom huset hade de ett rejält växthus, komplett med ventilation och bevattningssystem, och dessutom en omfattande frilandsodling där de producerade egna, obesprutade grönsaker. Varje eftermiddag från april till juli låg de där på knä hela familjen och plockade ogräs.
Varje middagsmål som fru Felfri tillagade och ställde fram på det trevliga furubordet var perfekt komponerat av alla kostcirkelns sju tårtbitar. Ingen rökte, ingen drack sprit eller använde några andra droger. Herr och fru Felfri unnade sig en kopp kaffe på morgonen och en på kvällen. Barnen fick mjölk eller juice.
Herr Felfri åkte kollektivtrafik till sitt jobb, fru Felfri cyklade. Unge herr Felfri höll på med ishockey, fotboll, handboll, simning och körsång. Fröken Felfri hade MVG i alla ämnen i skolan, utom i idrott där hon sög, men ändå fick ett VG, för hon var ju en så trevlig flicka.
På kvällarna tittade familjen Felfri på nyheter och Aktuell Panoramadebatt med Lars Andjaktsson. Därefter var det tandborstning och sängdags. Klockan 22 var det tyst och släckt i familjens hus.
Familjen var ett föredöme när det gällde sopsortering och alla fyra brukade på frivillig basis vandra runt i bostadsområdet på lördagarna och berätta för grannarna hur de skulle göra. Herr Felfri var ordförande för de lokala fältbiologerna och sonen följde med på varje exkursion. Fru och fröken Felfri deltog varje år i Tjejmilen, och båda makarna var Nattvandrare. Varje månad gav de en slant till Röda korset, Rädda barnen, Naturskyddsföreningen, Amnesty, Greenpeace och Läkare utan gränser – via autogiro, förstås, för att minska pappersförbrukningen.
Familjen Felfris problem började när fröken Felfri plötsligt, vid söndagsfrukosten, informerade att hon blivit förälskad i musikalstjärnan Victoria Toystory, och tänkte flytta ihop med henne.
Fru Felfri drog in andan så djupt att hon satte A-filen och den nyckelhålsmärkta müslin i fel strupe och föll livlös till golvet. Medan herr Felfri rusade dit och förtvivlat knäböjde framför henne gick unge herr Felfri lös på sin syster med knytnävarna. Hon retirerade bort mot diskbänken där hon lyckades få tag i en brödkniv som hon körde in i magen på honom och vred om ordentligt, varvid sju inre organ totalförstördes.
Med herr Felfri liggande skrikande på golvet och medan hans förstånd rann ur honom med en hastighet av ett hundra miljoner hjärnceller per sekund, tog fröken Felfri till flykten. Hon hoppade upp på grannpojkens motorcykel, tog ett varv genom trädgården där hon omsorgsfullt körde över frilandet och i farten sparkade sönder fyra stora rutor på växthuset, och styrde sedan kosan mot den adress i innerstan där musikalstjärnan Victoria Toystory var mantalsskriven.
Den yppiga stjärnan tog emot henne endast iklädd ett hundhalsband och ett par svarta skor med tio centimeter höga, sylvassa klackar. Fröken Felfri slängde sig i underkastelse till golvet och Victoria Toystory sjönk ner ovanpå henne, på knä så att hennes redan drypande sköte befann sig två centimeter ovanför fröken Felfris ansikte.
“Slicka mig!” kommenderade stjärnan och fröken Felfri lät sin tunga utforska alla skrymslen i det vaginala närområdet, och Victoria Toystory kved av lycksalighet. “Längre bak!” stönade hon. “Stjärten. Det är okej, den är ren. Jag har precis duschat, för jag såg i kristallkulan att du skulle komma.”
Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.
Adam la papperet på bordet och tittade på sin dotter. Han tyckte, men var inte säker, att en liten klädsam rodnad kilade över hennes kinder.
”Hoppas du inte visar den för mamma” var det första han kom på att säga.
”Den är lysande!” utropade Hermod, varefter han strök sig över den orakade hakan. ”Du måste satsa på ditt skrivande, Annemo. Att slösa bort en sådan talang vore straffbart. Men … kanske din far har rätt. Den är nog inte lämplig för din mammas vackra ögon.”
”Tycker du jag är en förfärlig dotter?” frågade Annemo lugnt.
Adam stirrade ner i bordet men samlade så mod och mötte hennes blick. Det kändes som om de tittade på varandra under en hel evighet och när Adam slutligen kunde identifiera sina känslor fann han bara ömhet.
”Du är mitt barn och jag älskar dig” sa han och kände sig underligt fri och lätt i sinnet. ”Du är en produkt av mig och din mamma … och dem som kom före oss.”
Annemo verkade för en gångs skull en smula tagen. Det var hon som först bröt ögonkontakten och tittade ner. Adam märkte hur känslorna började stiga honom åt huvudet, och vände blicken mot Hermod.
”Jaså, du tror att Torvald Palema vinner Olympiatravet?”
Birgitta Angell ringde när de satt och åt kvällsmat. Det var Birgit som sprang till köket och tog telefonen och hon kom snart tillbaka:
”Farmor undrar när vi ska fira mammas födelsedag.”
Adam kastade en blick på Annemo och fick plötsligt en känsla av att dottern visste precis hur det stod till. Hur står det egentligen till? frågade han sig och kände att han inte var säker. Och plötsligt blev han stel inom sig, när han insåg att han hade inte bara låtit bli att ringa till hustrun under hela veckan, han hade inte ens ringt på hennes födelsedag. Han hade inte ens reflekterat över, på tisdagen, att det var hennes födelsedag. Jävlar, tänkte han. Och för en sekund kände han sig säker på att det var helkört mellan dem nu, och att alla tre barnen framför honom kunde läsa hans tankar som en öppen bok.
Men någonstans ilade försvarsstyrkorna ut och gick till angrepp mot olyckskorparna. Han ville inte erkänna att hans äktenskap var på väg att gå under. För då skulle hela familjen drabbas. Då skulle barnen drabbas. Han kände hur han kallsvettades. Han måste fatta ett beslut.
”Säg till henne att vi firar den på lördag. Klockan tre.”
”Okej.”
När hon återkom till bordet tog han upp tråden igen, för nu var A sagt och då måste också B sägas. Striden rasade fortfarande, det gällde att behålla initiativet. Varför ens försöka? kraxade korparna. För barnens skull! För barnens skull? Ha, som om ni skulle kunna hålla ihop bara för barnens skull. Jo, vi måste försöka. Jag måste försöka. Om någon ska bryta det här äktenskapet ska det i alla fall inte vara jag.
Men en annan tanke slog honom, just som han öppnade munnen. Hade inte Jadranka, hans svärmor, ringt på tisdagen? Adrijanas mamma brukade ju ringa varje år på dotterns födelsedag.
”Förresten, mormor ringde inte häromdagen, när mamma fyllde år?”
”Jo.” Birgit. ”Det gjorde hon. Men jag gav henne mammas mobilnummer, för hon var ju i Kalmar.”
Adam nickade. Varför var det inte jag som svarade? Då hade jag fått en påminnelse om födelsedagen. Inget att göra åt. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan.
”Okej. Vi måste köpa en present till mamma. Någon som har ett förslag?”
”Hon har börjat jogga igen.” Det var Christian som öppnade munnen och alla de andra tittade klentroget på honom. ”Vi kanske kan köpa ett par löpardojor?”
Hon kommer att bli förbannad, tänkte Adam först, med ´50-årskrisen´i färskt minne. Men Birgit log uppskattande mot sin lillebror och tittade så på Adam.
”Det är väl en bra idé!” sa hon.
”Helt okej” tyckte Annemo.
”Okej.” Han gav sig. Kunde alltid säga att det var barnens förslag – och det var ju sant. Dessutom var han glad för att de hade hjälpt honom lösa problemet. ”Vad har hon? Trettioåtta? Jag fixar det imorgon.”
Och Christian såg nästan lycklig ut.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>