Fredag 15 april
Tåget stannade i Höör och Adrijana steg ur. I maklig takt – för hon hade gott om tid – gick hon bort till busshållplatsen medan hon andades in den skånska vårluften.
När hon stått vid hållplatsen någon minut var hon tvungen att röra på sig. Hon tittade på sin klocka, såg att det var ytterligare mellan fem och tio minuter kvar innan bussen skulle komma, och började gå en kort runda i de närmaste omgivningarna. Väl tillbaka vid hållplatsen var hon tvungen att gå ett varv till, och plötsligt insåg hon hur märklig hela situationen var. Hon kunde helt enkelt inte stå stilla, och hon visste exakt vad det berodde på.
Veckan i Kalmar hade varit omtumlande. Just nu, när hon gick där mellan hållplatsen och den närmaste vägkorsningen, kunde hon omöjligt minnas en endaste sak av det som de hade talat om under lektionerna. Allt som de goda lärarna berättat om tidningen på webben – det var fullständigt borta. Helt andra delar av veckans upplevelser fyllde hennes medvetande.
Framåt eftermiddagen på måndagen hade hennes tankar börjat röra sig i riktning mot det förestående mötet med Hans på restaurangen O’Learys. Och ungefär samtidigt slog det henne – för det var inte första gången hon var på journalistkurs i Kalmar – att den restaurangen, och de andra som låg vid Larmtorget och i dess närhet, var ett mycket sannolikt mål även för hennes kvällsmatshungriga kurskamrater. Och situationen skulle kunna bli en smula pinsam om de fick se henne, som på förmiddagen under presentationen berättat att hon bodde med sin familj i skånska Bylilla, sitta på en krog i Kalmar i förtroligt samspråk med en man. Det kunde bli svårt att hitta på en tillfredsställande förklaring.
Inte för att hon kände någon av de andra deltagarna och hon behövde inte bry sig om vad de tyckte om henne. Men de skulle trots allt umgås under en hel arbetsvecka och det skulle kunna bli jobbigt om de redan första kvällen fick uppfattningen att hon åkt till Kalmar för att ragga karlar; det skulle kunna bli ett kraftigt störande moment under kursen och det var trots allt tidningen som betalade utbildningen, och tidningen förväntade sig att hon skulle komma tillbaka full med kunskap och goda idéer.
Hennes första tanke var att hon borde ringa till Hans och föreslå att de skulle träffas någon annanstans – helst på någon så ’tråkig’ plats att ingen av kurskamraterna skulle få för sig att inta sin måltid där. Men samtidigt skulle det ju förstöra hela kvällen med Hans; han hade valt O’Learys för att han trodde att det skulle bli mysigt. Vad skulle han tänka om hon plötsligt ville träffas vid en korvkiosk halvvägs mot Ölandsbron? Och dessutom hade hon inte något telefonnummer till honom, kom hon på.
Hon satt och vände och vred på problemet utan att komma på någon lösning, och tiden fram tills dagens sista lektion var slut gick plötsligt alldeles rysligt snabbt. Snart skulle alla plocka fram hyrcyklarna från cykelförrådet och i mer eller mindre samlad trupp rulla in till centrum.
Diskussioner om vart de skulle bege sig kom igång när de gick ut ur klassrummet. Adrijana höll en låg profil, uttryckte inte någon klar uppfattning om det ena eller andra stället. O’Learys var mycket riktigt ett av de namn som nämndes i sammanhanget.
Cyklarna togs fram och de gav sig iväg utan att ha bestämt var de skulle äta. Det blir troligen inte så att alla väljer samma ställe, tänkte Adrijana. Så brukade det vara, att man delade upp sig i två eller tre gäng på kvällen.
När de kom in i centrum försvann cirka en tredjedel upp mot Norra vägen, medan resten, däribland Adrijana, styrde kosan mot Kvarnholmen. Där satte de cyklarna och fortsatte till fots.
Ännu en uppdelning ägde rum och när Adrijana med dödsförakt vandrade fram mot Larmtorget hade hon fyra kurskamrater vid sin sida.
Hon såg honom redan på långt håll. Han stod mitt på torget, med händerna bak ryggen – som en riktig polis, tänkte hon med blandade känslor. Men åsynen av hans ansikte, så välbekant men en smula märkt av tidens tand, fick hennes hjärta att smälta. Och en idé dök upp i hennes huvud, en plan B, och eftersom hon var säker på att ingen plan C skulle materialisera sig, så tvekade hon inte.
”Nej men … hej!” utropade hon och höjde armen och vinkade till honom. Samtidigt som hon noterade att han vred på huvudet och fäste blicken på henne vände hon sig med ett lite urskuldande leende till sina kurskamrater: ”Ursäkta mig ett ögonblick bara.”
Så pinnade hon iväg bort till honom. Hans ögon strålade när han tittade på henne. Ser jag lika enfaldigt förtjust ut? frågade hon sig. Så tog hon ett djupt andetag och körde sin monolog:
”Hej var snäll och se förvånad ut som om du inte alls hade väntat dig att se mig här jag måste bli av med mina kursare utan att de börjar undra vad fan som händer.”
Han såg synnerligen förvirrad ut och hon bedömde att det skulle räcka.
”Vänta! Jag är strax tillbaka.”
Så vände hon om och skuttade tillbaka till den väntande kvartetten och hon såg att de hade tagit några steg i riktning mot restaurangen på motsatta sidan torget.
”Helt otroligt!” sa hon till dem. ”Stöter på en gammal klasskamrat som jag inte har sett på minst 20 år.” Alldeles sant, sa hon till sig själv. ”Ursäktar ni om jag äter med honom ikväll?”
”Visst” svarade en av dem och slängde med huvudet i den andra restaurangens riktning. ”Vi käkar nog där borta.”
”Okej. Ses senare!”
De hade suttit på O’Learys tre timmar. Han envisades med att bjuda på måltiden, och han envisades med att de skulle ha förrätt, huvudrätt och efterrätt, och han envisades med att beställa in en hel flaska rödvin.
”Jag trodde jag drömde när jag fick ditt meddelande på Facebook” sa han och slukade henne med blicken, och hon undrade vad som skulle hända innan veckan var över. ”Om du anar så många gånger under alla dessa år som jag har tänkt på dig och undrat var du håller hus och vad du gör.”
”Jag träffade någon från Lidköping för många år sen som berättade att du hade blivit polis” sa hon. ”Men det är allt jag visste.”
Hon berättade stötvis om sitt liv sedan de tog farväl på balnatten efter studentexamen, och han berättade om sitt. Han hade inte trivts i USA, sa han, utan återvänt hem tidigare än han planerat. Efter militärtjänstgöringen hade han gått på tillfälliga jobb ett tag medan han funderade på vad han ville göra med sitt liv.
”Jag minns att du ville bli socialarbetare” kommenterade Adrijana och kände hur det andra glaset vin spred sig på ett behagligt sätt i hennes kropp.
”Jag började en sådan utbildning, men slutade efter min första praktik. Jag insåg då att jag ville jobba mer … praktiskt, handfast, med problemen i samhället, och det kändes som om jag skulle kunna göra det som polis.”
”Och har du kunnat det?”
Han log och ryckte på axlarna.
”Jag vill tro att jag gör en insats. Tyvärr hinner vi inte med så mycket förebyggande arbete som vi skulle vilja, för det är ju där man kan göra den stora skillnaden.”
Hon tyckte om vad han sa, tyckte om att höra hans röst efter så lång tid, och hon lät sig segla in i hans ögon. Så kände hon hans hand på sin. Och en rysning av välbehag gick genom hela henne.
”Gift med Hillevi, står det på Facebook” sa hon mjukt.
”Vi träffades i tjänsten. Ja, hon är också polis. Vi har en son, Niklas, som är 16 år gammal. Och …” Hans röst blev lika mjuk som hennes. ” …vi har inte haft sex med varandra på mer än ett år.”
Hon kände hur en kylig vind drog över hennes ansikte.
”Jag är gift med Adam, också journalist, åtminstone tills för några månader sen. Vi har tre barn. Annemo fyller snart 23, Birgit blir 20 i augusti och Christian är 15.” Hon tittade på honom. ”Och vi har inte haft sex på fem månader.”
Hennes mobiltelefon ringde på tisdagskvällen, hennes födelsedag. På eftermiddagen hade hon fått två sms, ett från Birgit – Grattis mamma! – och ett från Christian: Har den äran på födelsedagen. Annemo hälsar.
Är det Adam? undrade hon när hon plockade upp telefonen ur sin väska. Och om det är han, ska jag då messa Hans och avboka vårt möte imorgon?
Men hon såg direkt på displayen att det inte alls var Adam. Det var hennes mamma som ringde från Zadar för att gratulera. Adrijana lyckades hålla en glättig ton under det korta samtalet. Något mer samtal fick hon inte den kvällen.
På onsdagen ursäktade sig Adrijana med att hon skulle hälsa på en nästkusin som bodde i utkanten av staden. Ungefär halvvägs in mot centrum lämnade hon cykelkolonnen och vek av västerut.
Hans väntade utanför en liten modest restaurang av pizzeriakaraktär. Åsynen av den fick Adrijana att flyktigt undra om det hände något i Orient-ärendet hemma i Gårdinge. Hon hade läst Kuriren på Internet varje dag, men inte sett någon uppföljande artikel. Men hon lämnade ganska snabbt och utan saknad tankarna på jobbet.
De åt en måltid som han återigen envisades med att betala. Sedan sa han:
”Något kvarter härifrån finns en … lokal. Socialens fältgrupp brukar hålla till där, men de är inte i tjänst på kvällarna mer än fredag och lördag.”
Budskapet var kristallklart. I fältgruppens lokal skulle utan tvekan finnas en säng, eller åtminstone en soffa, och han inbjöd henne att dela den med honom. Nästa drag var hennes. Hon var tvungen att där, vid pizzerians enkla bord, besluta sig för om hon skulle vara otrogen eller inte.
Varför skulle jag inte? Adam har inte ringt mig en enda gång på de här dagarna. Han ringde inte ens igår när jag fyllde år! Han skiter i mig, det är uppenbart. Varför skulle jag då tänka på honom, när här finns en man som vill ha mig?
Så såg hon Christians ansikte framför sig, och hon kände hans avskedskram innan hon gett sig iväg till bussen. Hon kunde frammana känslan av desperation som funnits i den där kramen, kunde läsa budskapet i den. Han ska inte få lida för att Adam är en slöfock och en knöl!
Men det handlar inte om att skiljas. Det här handlar inte om det. Det här handlar om att två människor, som var och en har det jobbigt hemma, vill söka lite tröst hos varandra, känna värmen från den andra. Hans har en son som är sexton, han kommer inte att vilja bryta upp och flytta in någonstans med mig.
Hon fingrade på vinglaset och log mot Hans vid pizzeriabordet.
”Jag har alltid undrat hur fältgruppen har det.”
Hon kunde känna hans händer på sin kropp, nu när hon satt på bussen som skumpade uppför den av tjälskador anfrätta vägen från väg 13 in till Bylilla. Hon kunde känna hur hans fingrar sökte sig fram mot hennes ivrigt väntande bröstvårtor, känna kraften han utstrålade.
Han hade tagit henne bakifrån. Hon hade stått böjd över soffan – fältgruppen hade ingen säng i sin lokal – där han hade omslutit henne och kysst henne i nacken medan han trängde in i henne. Och hon hade njutit som aldrig förut. Gud, han hade lärt sig ett och annat av den där Hillevi, eller var han nu hade lärt det. Och ja, han hade varit kraftfull, men inte brutal. Och han hade berättat för henne hur vacker hon fortfarande var och hur mycket det betydde för honom att träffa henne.
De hade berört möjligheten av att ses igen. Kanske en helg i Köpenhamn? Hillevi skulle inte bry sig om han gav sig iväg ett par dagar. Nej, ha ha, det skulle inte Adam heller.
”Vi hörs på Facebook först” hade hon sagt när hon steg på cykeln och trampade iväg från fältgruppens lokal.
Bussen stannade vid Marknadstorget och hon promenerade hem. Och någonstans på Smedgatan, innan hon kom fram till Garvaregatan, bestämde hon sig för att gömma undan alla känslorna från veckan i sitt inre, åtminstone för tillfället. För tillfället glömma att Adam inte hade ringt henne. För tillfället gömma, men definitivt inte glömma, mötena med Hans.
För barnens skull, sa hon sig. För Christians skull!
Plötsligt kände hon sig nervös för att komma hem. Tänk om Adam skulle kunna utläsa i hennes ansikte att hon varit otrogen? Tänk om barnen skulle kunna se eller ana något? Situationen var helt ny för henne, aldrig tidigare i sitt liv hade hon tvingats spela ett dubbelspel. Det kändes inte bra.
Det var dumt att jag följde med Hans till fältgruppens lokal. Men nej, det var det inte alls! Adam har gjort sig förtjänt av det här sveket. Inte nog med att han går hemma och drar benen efter sig, han stöter dessutom bort mig.
Villan och trädgården dök upp i hennes synfält och fick henne att känna vemod, som om hon var på väg bort därifrån, bort från hemmet. Som tur var stod Mariam i sin trädgård och hälsade glatt. Adrijana log tillbaka och lät leendet sitta kvar på ansiktet medan hon passerade sure Enok, som höll på med en hacka i sin trädgård och bara nickade pliktskyldigast mot henne.
Hon gick in genom dörren och ställde sin väska. Genast hörde hon steg som närmade sig, och så dök både Adam och Christian upp från vardagsrummet. Christian var först. Han gick fram och sträckte ut armarna mot henne. Hon kramade honom med slutna ögon, för hon kände att de plötsligt var fulla med tårar.
”Välkommen hem” sa han.
”Tack.”
Adam stod på tur. Han såg lite tveksam ut, närmade sig försiktigt. Och hon tog ett försiktigt steg mot honom. Varför tvekar han? Känner han verkligen på sig vad som har hänt i Kalmar? Nej, det är omöjligt, min man är ingen tankeläsare.
”Hej” sa han och la armarna om henne, en smula håglöst men ändå. ”Har du haft en bra vecka?”
Hon försökte tolka tonen i hans röst men var inte säker. Försiktig, avvaktande … ungefär som han brukade vara.
”Ja, den har varit bra.” Hon höll sin egen röst så neutral hon kunde.
Snabbt gled de från varandra och hon tittade på sin son igen, det kändes lättare.
”Hur har ni haft det då?”
”Bra” svarade Christian. Så log han. ”Imorgon kommer farmor hit, och faster Rigmor, så firar vi din födelsedag.”
För en sekund gapade hon. Så tittade hon på Adam. Han flackade lite med blicken och ett leende försökte titta fram i mungipan.
”Ja” sa han bekräftande. ”Vi … tyckte det var en bra idé. Hoppas du också tycker det.”
Hon kunde bara nicka stumt.
Tisdag 19 april
Adam gick omkring planlöst i trädgården. Han vandrade längs syrenhäcken utmed gatan, tittade hur långt knopparna nått i sin mognad. Den som en gång satt plantorna hade antingen varit matematiskt noggrann eller haft en osannolik tur. Från båda ändar av häcken inleddes trädraden med ett exemplar med vita blommor följt av ett med mörkröda. På båda sidor om grinden fanns ett med ljusblå, innanför vilket stod ett med röda. Ytterligare två blå fanns bredvid varandra ungefär mitt i häcken, medan de övriga var vita.
När han slutligen vände ryggen åt syrenerna stod han framför körsbärsträdet. Det var ett träd som de hade mindre och mindre nytta av för varje år, för bären tenderade i ökad utsträckning att mogna högst upp, där bara skator och kajor kom åt dem. Yousefs och Mariams ene ohängde son, Elias, hade sommaren innan ramlat handlöst ner från trädet när han en kväll olovandes tagit sig upp där för att knycka körsbär. Pojken hade fått åka in till akuten med ryggsmärtor, men klarat sig utan några men, och efter den händelsen hade han hållit sig därifrån.
Normalt njöt Adam av dessa promenader i trädgården. Han kunde gå hur länge som helst och titta på de olika växterna, följa deras utveckling, speciellt så här på våren när allt exploderade och han kunde se skillnaden från en dag till nästa. Men denna dagen var han bara rastlös.
Adrijanas uppträdande var en gåta för honom.
Vid hemkomsten från Kalmar hade hon sett ungefär lika avvaktande ut som han själv kände sig. Och det kunde han förstå – han, Adam, hade trots allt glömt bort hennes födelsedag. Inte förrän mamma Birgitta ringt och ställt frågor i ärendet hade han insett faktum. Klart Adrijana var besviken på det.
Men det arrangemang som sedan snickrats ihop i en hast, med Birgitta, Rigmor och lilla Sofie bilande ner från Gårdinge, verkade ha gått rakt in i hennes hjärta. Arrangemanget, vars höjdpunkter varit de lysande blåvita 979-kronorsskorna och en tårta som Annemo och Birgit åstadkommit med förenade krafter – när hade det för övrigt hänt senast, ville han bara veta, att de två döttrarna samarbetat om någonting? Hon hade tackat om och om igen och sett synnerligen rörd ut. Hade inte en tår trillat ur hennes ögonvrå?
På kvällen när de hade lagt sig hade hon sagt godnatt och gett honom en snabb kyss. Sedan hade hon vänt sig om på andra sidan. Likadant på söndags- och måndagskvällen. Och han kunde känna att där fanns något i kyssen. Den var inte bara mekanisk. Men den var som ett ensamt brinnande ljus i ett hav av mörker. Hon var kvar sent på jobbet och väl hemma gav hon intryck av att vara så trött att hon inte orkade prata med honom.
På måndagen hade han finkammat Platsbanken på lämpliga jobb. Några journalistjobb fanns det förstås inte. Det fanns inte heller någon som sökte en art director eller en grafisk designer. Däremot utannonserade Lunds kommun en tjänst som kommunikatör. Den sökte han – kopierade in uppgifter från det ceve och det personliga brev han mödosamt satt ihop och stött och blött med sin handläggare på Trygghetsrådet.
”Jag sökte ett jobb idag” hade han stolt meddelat Adrijana när hon kom hem från tidningen.
”Jaså.” Hon såg positivt överraskad ut. ”Som journalist eller?”
Han skakade på huvudet, redan en smula irriterad på hennes reaktion.
”Det finns inga journalistjobb. Men jag har sökt en tjänst som kommunikatör i Lunds kommun.”
”Kommunikatör? Vad innebär den tjänsten?”
”Jaa …” Fan, varför skulle hon fråga det? Han hade inte läst igenom den där platsannonsen så noga, bara klickat på länken till ansökningsformuläret. ”Hjälpa dem att … kommunicera … Tala om vad de gör för något.” Han hörde själv hur vagt det lät.
Men den hånfulla kommentar som han nästan förväntat sig uteblev. Hon bara nickade kort och släppte ämnet. Han förstod sig inte på henne.
”Tjena!”
Han ryckte nästan till, där han gick och tittade på träden och buskarna i dungen mot Kent och Claras tomt; tittade utan att se något.
Han vände sig om och såg Hermod stå mitt i trädgården. Och han märkte att han blev glad över att se vännen. Bakom Hermod stod trädgårdsmöblerna redo på uteplatsen och solen lyste.
”Hallå. Du kom precis när jag hade tänkt korka upp en pilsner och sätta mig på uteplatsen.”
”Lysande. Tag två!”
På bättre humör, glad att kunna lämna tankarna på hustrun, gick Adam in och hämtade två flaskor öl. Hermod viftade avvärjande när han blev erbjuden ett glas.
”Öl på flaska är det bästa. Direkt ut flaskan. Skål!”
De drack under tystnad ett par minuter. Hermod betraktade trädgården och verkade tycka om vad han såg.
”Det är en fin trädgård ni har” sa han. ”Jag har aldrig tid att ta hand om min. Stor som en jävla park är den. Har haft många planer för den men det blir väl aldrig.”
”Säg till vad du vill ha gjort så kan jag väl hjälpa dig. Kanske kan få med Crille bort där också. Eller Annemo.”
”Ja, henne lägger jag snart beslag på nu några dagar. SMHI lovar fint väder till påsk, hoppas på mycket folk. Har några bra konstnärer där i år.”
”Jag kommer dit och kikar.”
”Ja, på tal om det. Kan jag inte få se den där bilden som Annemo talar så varmt om? Den där med den hemliga tjejen.”
”Hon är inte hemlig. Men visst kan du få se den. Förvänta dig inte för mycket bara. Jag är en amatör.”
Kapitlet fortsätter i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>