Fortsättning från i går
Hermod satt länge och betraktade porträttet av Fanny Ekberg – som ju inte var hon, men i alla fall.
”Den är jävligt bra” sa han, nästan andaktsfullt och tog en klunk öl av den andra flaska som Adam försett honom med. ”Jävligt bra.”
Där fanns ett uttryck i vännens ögon som sa Adam att Hermod inte bara tyckte att målningen var välgjord, han tyckte också om flickansiktet han såg. För ett ögonblick tyckte Adam nästan att han anade saliv i Hermods mungipa – eller var det kanske bara ölskum. Ja vadå? tänkte han. Medelålders män tittar alltid girigt på unga flickor. Med en grimas påminde han sig sina egna valhänta flirter med Karita Jalonen.
Så hördes steg i trappan och, nästan som i en koordinerad rörelse, lutade sig de båda männen bakåt på stolarna och intog ett mer nollställt ansiktsuttryck.
Annemo stod i dörren och log mot dem.
”Så här sitter ni?” Hon kastade en blick på tavlan och tittade sedan på Hermod. ”Snygg, eller hur?”
”Fin målning, mycket fin” svarade han neutralt, klarade strupen och tog en klunk öl. ”Trevligt att se dig, tösabit. Har du lärt dig något matnyttigt i skolan idag?”
Annemo satte sig på målarbordet, mitt emellan Adam och Hermod.
”Vi pratade om Hobbes, och hans Leviathan.”
”Hobbes, hmm. Ja, han hade en del intressanta tankegångar. Han förstod att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att låta alla individer göra som de vill. Han begrep att man måste låta den starke, i hans fall staten, ta hand om bestämmandet. För allas bästa.”
”Han var en auktoritetstrogen fjant, precis som Nietzsche. Om man nu faktiskt har kommit så långt att man har avfärdat gud, så ska ingen annan jävla övermakt som staten eller någon vrickad övermänniska komma och bestämma vad människorna ska göra.” Hon höll upp ett finger i luften. ”Sartre, däremot, har förstått det där. Det är människan själv som har ansvar för sina handlingar, och hur man beter sig mot andra. Ingen annan.”
Hermod skrattade gott. Så gjorde han en gest mot tavlan på staffliet.
”När jag ser den här fina tavlan kommer jag att tänka på ett citat av Nietzsche. Ja, även om man inte ser mer än ansiktet på den här flickan, så kan det ha giltighet i alla fall. Så här sa Nietzsche: ’Det finns på jorden många goda uppfinningar, den ena nyttig, den andra angenäm: för deras skull bör man älska jorden. Och åtskilligt så väl uppfunnet finns det där, så att det är som kvinnans bröst: nyttiga samtidigt som de är angenäma.’”
”Hermod, du är gubbsjuk” sa Annemo leende och tog tag i mannens fläta; långsamt lät hon sina fingrar glida ner längs hårmanen.
”Gubbsjuk!” Hans upprördhet var spelad och han kunde inte dölja att han njöt av hennes beröring. ”Tror du inte att den där fine Jean-Paul Sartre tittade noga på unga flickor under hela sitt liv?”
”Sartre och Simone de Beauvoir hade ett öppet förhållande som var fullständigt jämlikt” svarade Annemo och Adam såg en glimt i dotterns ögon som han inte riktigt kunde, eller vågade, tolka.
Adam stod i köket och rörde i makaronstuvningen när han såg Adrijana komma gående fram till grinden och in längs gången. Hennes ansiktsuttryck sa honom att det skulle bli ännu en kväll då de undvek varandra.
”Hej” sa han när han hörde henne i hallen. ”Maten är snart klar.”
Det dröjde innan hon svarade. I ögonvrån såg han hur hon tryckte på sin mobiltelefon, som om hon skickade sms till någon. En älskare? Nej … inte Adrijana. Hon kanske messar hem till mamma på Balkan och berättar vilken skitstövel jag är. Ja, det är mer troligt.
”Tack” sa hon långt om länge.
Konversationen vid bordet höll sig till ett minimum. Adam frågade Christian om hans läxor och fick besked att han bara hade kemi.
”Och den kan jag.”
”Det är viktigt nu” inföll Adrijana och det syntes hur hon bemödade sig om att visa intresse. ”Snart bara en månad kvar av skolan.”
Birgit verkade försjunken i sina egna tankar. Annemo var inte hemma, hon hade meddelat att hon skulle hälsa på en ’vän’ i Lund.
Efter maten tittade Adrijana på Adam.
”Är det jag som dukar av eller?”
Han ryckte på axlarna. Gud så trött hon ser ut!
”Jag kan göra det.”
”Okej. Jag ska gå och lägga mig. God natt med er.”
Adam stökade omkring i köket tills där var klart. Det tog tid, för han kom hela tiden på sig med att ha avbrutit vad han höll på med, och bara stod och var arg. Han blev mer och mer irriterad.
Vad fan är det med henne? Här lagar jag mat, och diskar, och sköter trädgården, och förhör Christian på läxorna – ja, ibland, i alla fall, och söker jobb. Och hon bara ignorerar mig. Vi firade ju för fan hennes förbannade födelsedag! Presenter, tårta, kalas, hela kittet.
När han slutligen var klar gick han uppför trappan och in i ateljén. Där hade han en tjock bok om 1900-talsstilar inom konsten, och han var fast besluten att sitta och läsa i den till långt efter att Adrijana säkert hade somnat. Men medan han läste gick hans blick om och om igen till tavlan på staffliet, och flickansiktet där lämnade honom ingen ro.
När han hade sagt godnatt till Christian gick han bort och knackade på Birgits dörr. Hon ropade ”Kom in!” och han öppnade dörren. Hon satt på sängen och spelade på sin akustiska gitarr.
”Det lät bra, det där du spelade nyss” sa han. ”En egen låt?”
”Mhm. Vi har spelning på Fiesta i Gårdinge i juni. Måste ha lite nytt material.”
”Klart.” Han fuktade läpparna för att komma till sitt egentliga ärende. ”Hördu, är …”
Men hon avbröt honom, var kvickare med något hon ville säga:
”Pappa.”
”Eh … mm. Vad?”
”Jag är inte nöjd längre med namnet på mitt band. Biggs and the Bitch. Först tyckte jag det var jävligt fräckt, men nu …” Hon gjorde en grimas. ”Jag vet inte. Det känns lite … fjortisaktigt.”
Och Adams medvetande rusade iväg genom minnets korridorer, tillbaka till tiden då han gick sista året på gymnasiet. Då hade han och Rigmor, och två kompisar, haft ett band. En av kompisarna, som liksom Rigmor då jobbade på rörfirman, kom på bandets namn, Rocka Rör. De hade en bejublad spelning på en personalfest men sedan blev det inte så mycket mer. De två kompisarna hoppade av. Rigmor ville gärna fortsätta men hade samtidigt mycket annat på gång i sitt liv. Adam insåg att han skulle behöva söka sig nya kamrater, och i den vevan kom han på vad han ville att hans nya band skulle heta. Men det blev inget nytt band, han hittade inga lämpliga spelkompisar. Så namnet blev aldrig använt.
”Vad säger du om Angellic? Änglalik, fast med två L, som vårt efternamn?”
Birgit stirrade på honom med öppen mun, en lång stund. Så spred sig ett leende över hennes ansikte.
”Pappa, du är ett geni! Angellic. Det är skitbra!”
Han log, belåten över att ha kunnat vara till hjälp. Så återvände hans tankar till den verkliga orsaken till att han knackat på hennes dörr.
”Hördu, är det svårt att skaffa sig ett konto på Facebook?”
Hon stirrade klentroget på honom.
”Facebook? Du vill plötsligt lägga upp dig på Facebook?”
Han kände sig obekväm där han stod. Det var, så vitt han visste, bara Adrijana och Birgit i familjen som använde sig av detta populära sociala medium. Adam hade aldrig känt något behov av det förut, han trodde inte att Christian heller gjort det, och Annemo vägrade bestämt ha något med det att göra.
”Jag har hört att där finns grupper för folk som målar” ljög han. ”Tänkte kolla upp det lite.”
”Visst. Nej, det är inte svårt. Jag kan visa dig.”
De gick ut till datorn i övre hallen och hon öppnade registreringssidan på Facebook. Han fick skriva i sitt namn och hitta på ett lösenord. Hon visade honom hur man fyller i de uppgifter om sig själv som man vill publicera, och hur man laddar upp en bild. Hon visade honom hur man skriver ett logginlägg och hur man söker, och hur man skickar en vänförfrågan. Han skickade en till henne.
”Tack Birgit” sa han och log mot henne.
Hon återvände till sitt rum. Han tittade sig omkring, fast han visste att Annemo inte var hemma ännu. Sedan skrev han i sökrutan på Facebook: Fanny Ekberg.
Där fanns flera stycken med det namnet. Men är hon en av dem? undrade han medan han sökte genom dem. Hon kanske, liksom Annemo, tycker att Facebook är något för ytliga idioter med självbekräftelsebehov.
Fanny Ekberg. Född 1960. Födelsedag 10 maj. Politisk åsikt: Vänster med stort V. Har varit kommunalråd i Örnsköldsvik. Bosatt i Lund.
Han kände hur hans hjärta bultade. Där fanns en liten bild på henne, en så kallad tumnagel. Han klickade på den för att se den större.
Han kände genast igen henne. Det bruna håret, nu med lite grå stänk i som hon inte försökte dölja. De mörka ögonen tittade på honom, den fylliga munnen log.
Bosatt i Lund. Han rös till. Men det var inte hon! Det var en ung flicka!
Onsdag 20 april
”…och så följer vi upp Erlings artikel i måndagstidningen, i fallet Orient. Jag har hört att Nasir tänker överklaga till förvaltningsdomstolen, alltså det som tidigare hette länsrätten. Gunnar, du kanske kan göra en grej på det?”
Adrijana såg hur Gunnar Paulsson och Erling Andersson växlade en blick innan den grånade tingsreportern vände sig mot henne.
”Ska vi verkligen dra den historien ett varv till?” frågade han och Adrijana noterade i ögonvrån hur belåten Erling såg ut.
Hon rynkade pannan och fokuserade på Gunnar.
”Vad menar du, dra den ett varv till? Om där finns något nytt i ärendet ska vi väl skriva om det?” Och hon greps av sitt engagemang för restaurangägaren: ”Hela saken är ju mycket märklig från början till slut. Han fråntas sitt tillstånd på lösa boliner …”
”Stopp nu här!” Det var Erling och han försökte se barsk ut, men utstrålade mest hånfullhet. ”Som framgick av min artikel i måndagstidningen, så var det inte alls frågan om några lösa boliner.” Omständligt klarade han strupen. ”Det har ju från vissa håll insinuerats att den där pizzabagaren fråntogs sitt utskänkningstillstånd utan vidare, men mitt grävande i äldre dokument visade att så inte alls var fallet.”
Adrijana kom mycket väl ihåg vad som stått i Erlings artikel, som hade förpestat måndagsmorgonen för henne; en måndagsmorgon då hon annars längtat efter att komma iväg till jobbet.
Helgen hade varit påfrestande. Adam och familjen hade ställt till med stort kalas för henne. Hon hade fått ett par högklassiga löparskor, svärmor och Rigmor hade köpt ett vackert halssmycke i en silverkedja, och döttrarna – de där två som alltid var som hund och katt – hade tillsammans tillverkat en både god och dekorativ tårta.
Allt detta hade gjorts för henne, hon som bara tre dagar tidigare haft sex med en annan man än sin make uppe i Kalmar.Hon hade fått uppbåda all självbehärskning och en stor portion skådespelarkonst för att kunna hålla masken – för att kunna se glad ut över presenterna, tårtan och ja-må-hon-leva.
För varje minut som gick mådde hon allt sämre, och självförebråelserna inom henne hotade att kväva henne. Varför gjorde jag så? Varför gick jag i säng med Hans? Varför tog jag överhuvudtaget kontakt med honom på Facebook och stämde möte på O’Learys?
Framåt kväll, när gästerna gett sig av och det fortfarande var ljust, hade hon snörat på sig de nya skorna och gett sig ut i spåret. Inte för att hon egentligen kände för det, hon var bara tvungen att komma bort, att vara ensam.
Hon hade joggat iväg ut på rundan och efter ett par kilometer, när hon avverkat en jobbig stigning längs banan, hade hon satt sig ner i mossan bland träden och buskarna.
Där hade hon suttit, utan att kunna tänka en enda ordentlig tanke, och ännu mindre två sammanhängande, tills hon insåg att någon där hemma snart skulle börja undra om det hade hänt henne något.
Väl hemma hade hon stått i duschen så länge som möjligt. Adam satt och tittade på teve, för ovanlighetens skull, och hon satte sig bredvid honom i soffan. Han frågade hur skorna kändes och hon sa att de var jättebra att springa med.
Så hade de gått och lagt sig och hon följde sin första impuls och gav honom en godnattkyss, som de brukade göra – som de brukat göra, innan de senaste månadernas mardröm hade börjat.
Men efter kyssen hade hon vänt sig om på andra sidan, vänt ryggen åt honom. Hon kunde inte släppa in honom till sig nu, efter det som hänt i Kalmar. Det skulle kännas … det skulle bara göra allting ännu värre, att låta honom tro att allt var bra nu; att vara intim med honom nu efter det hon gjort. Det skulle göra sveket ännu värre.
Fan vad jag hatar mig själv! skrek hon inom sig och kände hur hennes kudde blev fuktig av tårar.
Söndagen hade varit lika hemsk. Hon förstod att Adam var förbryllad över hennes beteende – han tittade lite forskande på henne då och då, men sa inget.
Det fanns ju faktiskt en anledning att jag i desperation sökte upp Hans på Nätet, sa hon sig. Min man ville ju inte veta av mig längre i sängen. Annars hade det aldrig hänt.
Men hon trodde inte riktigt själv på det där. Var det inte så att hon hade drivit honom, Adam, till det avståndstagandet genom sitt tjat och sina anklagelser mot honom? Hon hade ju till och med fått honom på flykt under en helg!
Hon hade ägnat sig åt barnen under söndagen; i princip tvingat sig på dem, en och en, och startat långa, krystade konversationer om hur det gick för dem med det ena och det andra, bara för att få tiden att gå, bara för att hålla uppe skenet, bara för att inte hamna ensam med Adam.
Hon hade gått upp i övre hallen, öppnat datorn och surfat runt lite på nyhetssidor. Sedan hade hon loggat in på Facebook. Där fanns ett personligt meddelande till henne, och hon blev nästan desperat när hon läste det: Jag skulle kunna komma neråt andra helgen i maj. Hur låter det? Kram, Hans.
Vad ska jag göra? frågade hon sig. Hon mådde illa och slängde ihop ett snabbt svar: Ska kolla upp det. Återkommer. Ingen ’kram’. Hur kommer han att tolka det? Hur vill jag att han ska tolka det?
Kvällen hade varit likadan som den föregående. En godnattkyss, och sen klarade hon inte av mer utan vände sig om och grät.
Jobbet! Tidningen! Räddningsplankan. Men bara tills hon öppnade måndagens nummer och såg Erlings artikel.
Han hade intervjuat Jonas Svensson, alkoholinspektör i Gårdinge kommun. Och denne Svensson hade fått berätta hur de minsann haft ögonen på Orients ägare under lång tid. Mannen hade slarvat med momsinbetalningar och tilldelats varningar. Där hade dessutom funnits misstankar vid flera tillfällen att han haft svartjobbare på sin krog, men inget hade gått att bevisa.
Det har antytts i pressen att kommunen gick för hårt fram när man tog bort hans serveringstillstånd, skrev Erling. Vad har du för kommentar till det?
”I ljuset av allt som har förekommit tidigare på det stället, och med tanke på allvaret i det som hände i februari, så var beslutet lätt att fatta” svarade Svensson.
Adrijana mådde akut illa. Hon kände det som om marken dragits undan under hennes fötter. Fallet Orient, där hon hade engagerat sig och faktiskt, genom sin krönika, tagit ställning, hade nu vänts mot henne. Erling Andersson hade under den vecka då han suttit som nyhetschef, under hennes Kalmarvistelse, bedrivit guerillakrig mot henne. Och det kändes utstuderat att han valt att inte publicera artikeln förrän samma dag hon skulle återvända till sin tjänst.
Varför skulle jag åka på den där helvetes kursen? bannade hon sig. Och plötsligt ville hon inte alls åka upp till Gårdinge. Plötsligt fasade hon för att gå in genom ingången, trippa längs korridoren fram till sin plats – alla skulle titta i smyg på henne; alla visste alla turer som varit i fallet, kände till hennes ståndpunkt. Nu kom hon tillbaka och alla skulle förstås nyfiket studera hur hon tänkte agera nu.
Vad hade sagts om henne under veckan hon inte varit där? Vad gjorde råttorna – Erling och Gunnar, och vilka fler som nu stod på deras sida – när katten var borta?
Men hon hade naturligtvis satt sig i bilen och kört in till Höör, och åkt tåget vidare upp till Gårdinge. Och hon hade gått rakryggad in på redaktionen och bort till sin plats. Och konstigt nog hade alla varit ungefär som vanligt. De som brukade hälsa glatt på henne hade gjort det, och ett par stycken hade undrat hur kursen varit.
Hon hade valt att inte alls kommentera Erlings artikel vid morgonmötet, och ingen annan hade heller sagt något om den, eller om fallet Orient. Det hade inte berörts med ett ord fram tills hon tog upp frågan på onsdagen.
Men nu, när Erling tog till orda, kände hon hur stämningen kring det ovala bordet förtätades. Det var som om en fjärrinställd bomb hade utlösts, det magiska kodordet hade uttalats, anden hade släppts loss.
Under flera långa sekunder var det alldeles tyst kring bordet. Det var ett mycket tydligt budskap till Adrijana: den här frågan är känslig. Hon förstod inte riktigt varför den var så känslig, men det stod klart för henne att den hade varit föremål för diskussion under hennes bortavaro.
Så bröt David Randau tystnaden, och hans röst var fylld med återhållen skärpa:
”Om inte Gunnar har tid så kan jag snacka med Nasir.”
Adrijana kände hur en sten föll från hennes hjärta. Jag är inte ensam! Det är inte alla mot mig, det är … kanske … alla mot alla. Och hon fäste med järnhård disciplin blicken på listan med alla dagens jobb.
”Det är bra, David. Okej, vi går vidare på listan.”
När reportrarna skingrats efter mötet satt hon kvar vid det ovala bordet. Den förtätade stämningen hade inte försvunnit när punkten Orient lämnats. Den hade funnits kvar, och den fanns fortfarande kvar nu, när mötet avslutats.
Adrijana satt där och kände sig plötsligt alldeles ensam. It’s lonely at the top, hade någon sagt, eller skrivit, eller sjungit, i något sammanhang. Som chef är man ensam, en annan klyscha hon hade hört någon gång. Men nu insåg hon att det låg väldigt mycket i de där textraderna.
Hon var inte längre en av dem; en av dem som runt fikabordet kunde snacka skit om cheferna. Nu var det henne som det snackades skit om. Hon kunde se hur de satt där, runt journalisternas bord, och diskuterade hennes chefskap. Och Erling satt med där, han som tidigare varit föremål för så mycket skitsnack.
För minnet är kort, tänkte hon. Nu har alla glömt hur värdelös han var. Nu är det jag som retar upp dem.
Men jag är inte helt ensam, sa hon sig. David står på min sida, åtminstone vad gäller Nasir och Orient. I nästa sekund insåg hon att hur emotionellt värdefullt det stödet än kändes, så vägde det ganska lätt. David Randau, en fotograf med rockstjärnedrömmar, som pliktskyldigast skolat om sig till reporter för att få behålla jobbet. Vad var han mot ’tunga’ namn som Erling och Gunnar?
Och de andra då? undrade hon. Var står de? Anki? Kristina? Anette? Bill? Ingen hade öppnat munnen och sagt något. Om ändå Maria hade varit kvar! Henne kunde jag lita på.
Så dök tanken upp, misstanken, som legat och skvalpat inom henne och som vägrade lägga sig till ro: Är det i alla fall för att Nasir är kusin till Marias man som jag engagerar mig så i detta?
Hon hade ställt sig frågan förut och svarat nej. Och hon fortsatte att svara nej. Nej nej nej! Det här handlar om objektiv nyhetsvärdering. Nasir, den lille mannen, har utsatts för … inte övergrepp, kanske, men felbehandling, av den stora myndigheten. Och vem kan föra den lille mannens talan om inte lokaltidningen?
Hon knattrade ner ett meddelande till David på intranätet: Fråga Nasir om det där med svartjobbare och missade momsinbetalningar, som Erling skrev.
* * *
Hon satt ensam nere i kafeterian med sin medhavda lunch – rester av Adams köttfärsgryta – när hon hörde steg närma sig i korridoren. Med viss förvåning kände hon igen den äldre man som kom in i lokalen och långsamt gick fram till hennes bord. Det var Birger Axelsson, före detta styrelseordförande i Gårdinge-Kuriren. Fast det var drygt tio år sedan han innehade sitt uppdrag, innan den större draken i Malmö köpte tidningen, dök han då och då upp i korridorerna och visade intresse för produkten.
”Hej” hälsade han med sin svaga, något nervösa stämma.
”Hej Birger” svarade hon och koncentrerade sig på sin matlåda.
Han satte sig ner mitt emot henne och satt där tyst några sekunder innan han öppnade munnen igen.
”Hur går det på redaktionen?” Rösten förrådde inget.
Hon undrade vart han ville komma. Men hon bestämde sig för att svara offensivt.
”Det går bra. Det verkar som om vi har fått stopp på tappet av prenumeranter och vi får många positiva mejl och samtal från läsarna.”
”Hrm.” Han trummade lätt med fingrarna mot bordet. ”Det är inte alltid så lätt att vara chef” fortsatte han. ”Många svåra beslut att fatta.”
Hon la ifrån sig gaffeln och tittade honom i ögonen.
”Birger, är det något speciellt du vill säga mig?”
Han log snett.
”Tag och släpp den här grejen med restaurang Orient. Det är döfött att köra på med den, och det sänder helt fel signaler till … hrm, seriösa näringsidkare.” Hans mungipa skälvde till i en lätt ryckning och han fortsatte: ”Vi såg hur det gick med Jakobsson och Stora Gross.”
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>