Fredag 22 april
För ett ögonblick kände Annemo ett bitande självförakt när hon betraktade sig i spegeln. Hon, som aldrig bar något mer smyckesliknande än en armbandsklocka – och en synnerligen ordinär sådan – hade nu ett antal klirrande armringar på högra armen. Och till råga på allt var de Birgits armringar.
I ett obevakat ögonblick, och sådana fanns det gott om i familjen Angells hus, hade hon glidit in i systerns rum och haffat åt sig en grabbnäve armringar från ett av Birgits smyckesställ. Mängden av krimskrams på Birgits sminkbord gjorde att Annemo ansåg att risken att systern skulle sakna de sju eller åtta smala armringarna var lika med noll. Dessutom skulle de återställas när påsken var över.
Eller kanske redan ikväll, tänkte Annemo medan hon granskade sig; knälång grå plisserad kjol, sober mörkblå stickad ärmlös jumper ovanpå ett vitt linne, bruna lågskaftade kängor. Och så armringarna, och det kändes fruktansvärt ovant att ha dem runt handleden. Hon tryckte dem längre upp på armen så de satt fast.
Bara idag, bestämde hon. Vernissagedagen på Galleri Bylilla. Strålande försommarväder. Spännande konstnärer på plats, bland dem Carl Ripa. Och så värden, Hermod Gustafsson.
Hon var den enda i huset som var uppe. Det var långfredag och alla tog chansen att sova ut. Det passade henne perfekt. Pappa kommer säkert att gå bort där, tänkte hon medan hon lämnade spegeln och gick mot ytterdörren. Men han kommer inte att märka skillnaden på mig, och om han gör det så kommer han inte att säga något. Mamma? Hon kände sig tveksam till om modern skulle titta bort på utställningen. Mamma hade varit så konstig den senaste tiden. Inte nog med att hon och pappa knappt hade pratat med varandra på hela våren, nu verkade hon ha dragit sig tillbaka in i sin egen värld helt och hållet. Vaknade till ibland och ställde frågor för att visa att hon brydde sig om vad som hände med resten av familjen, men det var så genomskinligt att det blev bara pinsamt.
Birgit och Christian skulle givetvis inte bry sig om att komma till galleriet.
Kängorna var inte optimala, kände hon när hon lämnade huset och promenerade in mot centrum. Men de var det bästa hon hade. Varken converse eller fotriktiga eccoskor fungerade, höga stövlar skulle bli för varmt och något högklackat ägde hon inte. Kängorna fick duga.
Armringarna klämde på hennes arm så hon drog ner dem till handleden igen.
Ester Mansour, grannens äldsta och förskräckligt söta dotter, vinkade till henne från trappan där hon satt och bara verkade njuta av vårmorgonen. Annemo vinkade tillbaka och hörde hur armringarna klirrade. Hon tyckte att Ester tittade undrande mot henne och kände sig obekväm.
Hoppas hon blir Christians flickvän, tänkte hon medan hon gick vidare. I nästa ögonblick såg hon Esters två superjobbiga lillebröder för sin inre syn och visste att hon inte skulle stå ut en dag med att ha dem i familjen. Fast de växer kanske upp och mognar.
Så skakade hon långsamt på huvudet, förvirrad över sina egna tankar. Varför bryr jag mig om Christian och hans eventuella flickaffärer? Och varför får jag för mig att pryda mig med smycken – Hermod har inte ens uttryckt någon sådan önskan! Hon kände inte igen sig själv.
Tankarna gick tillbaka till den gångna lördagen, då hon och Birgit med gemensamma krafter producerat en tårta till moderns födelsedagsfirande. Under säkert två timmars tid – medan de först diskuterade sig fram till vilken sorts tårta de skulle göra och därefter utförde själva hantverket – hade de stått bredvid varandra i köket utan att ens försöka klösa ut ögonen på varandra.
Annemo hade anat att systern hade större talang i själva bakandet än hon själv, och hade därför erbjudit sig att gå och handla nödvändiga råvaror. När hon kom hem med tårtbottnar och bär till fyllning stod Birgit just och vispade grädde och råkade skvätta en skur av vispgrädde upp i sitt eget hår. Annemo kunde inte låta bli att brista ut i ett gapskratt. För en sekund var hon säker på att systern skulle fatta humör och gå lös på henne med den elektriska vispen, men Birgit bara skrattade med.
De tre första åren av mitt liv var de lyckligaste, brukade Annemo tänka. Sedan kom Birgit …
”Tycker du inte att du är lite långsint, Annemo?” hade mamma frågat henne en gång – det var redan flera år sedan. Kontexten hade hon inget minne av, men utan tvekan var det i samband med en av de oräkneliga konfrontationerna mellan Annemo och Birgit. ”Du kan visst aldrig glömma att hon klippte sönder en målning du hade gjort, när hon var tre år gammal.”
Annemo hade inget minne av händelsen med målningen. Inte heller, vilket farmor brukade älska att ta som exempel, att hon som treåring varje dag klagade på att den nyfödda systern höll henne vaken på nätterna. Det var liksom inte någon enskild incident som hon kunde sätta fingret på, som var grunden till fientligheten mellan systrarna, det var hela fenomenet Birgit – allt från hennes vulgära språk till hennes ständiga hårdrocksmalande dag och natt, från hennes odrägliga vänner, och speciellt pojkvänner, till hennes slampiga framtoning. Och så hennes band – Biggs and the Bitch. Så lågt, så… plebejiskt!
Å andra sidan, sa hon sig, gick animositeten längre, mycket längre tillbaka än hårdrock, svordomar och svart kajalpenna. Den hade alltid funnits där. Alltså måste dess källor finnas någon annanstans. Hon drog sig till minnes något hon läst i skolan, eller hört på teve kanske, om hur många föräldrar plötsligt tycker att ett barn växer oförklarligt när det får ett småsyskon; växer, och därför förväntas klara sig mer själv och dessutom ta hand om, och lämna företräde till, det yngre syskonet.
Var det det som hände? undrade hon. Tvingades jag se efter Birgit för att mamma och pappa var trötta på henne – kan jag mycket väl tänka mig! – och tvingades jag gå åt sidan och släppa fram henne och hennes behov och intressen hela tiden?
Och sedan kom Christian … som klemades bort av mamma och pappa. Av mamma, åtminstone, rättade Annemo sig själv i ett försök att vara rättvis. Pappa sprang mest omkring och verkade inte riktigt veta hur man gjorde om man var pappa till en pojke. Annemo kom ihåg hur hennes osäkre fader en kväll släpat bort hennes lika osäkre lillebror till Almas hage för att han skulle få prova på fotboll, och hur pappa lämnat Christian på idrottsplatsen och gått hem medan träningen pågick.
”Stannar du inte där medan han tränar?” hade mamma frågat när han dök upp i hallen.
Och pappas ansikte hade blivit långt som en kylskåpsdörr:
”Men … jag är ju inte intresserad av fotboll.”
Christian hade inte gått till träningen fler gånger.
Hon tittade på sin klocka medan hon gick ut på torget. Halvtio. En halvtimme kvar innan utställningen öppnade. Hade konstnärerna kommit, tro? Hade Carl kommit? Hon kände armringarna mot sin hud och undrade vad han skulle tycka om dem. Så rodnade hon, ursinnig på sig själv.
Målmedvetet stävade hon över torget och över Storgatan, fram till Hermods hus. Dörrarna stod välkomnande vidöppna och på verandan utanför fanns två stora spannar med björkriset som Annemo kvällen innan dekorerat med påskfjädrar – bara röda och gula, förstås, de skånska färgerna, enligt Hermods anvisningar. Och så skylten: Konst i påsk på Galleri Bylilla. Och så namnen på de utställande konstnärerna, däribland Carl Ripa, samt öppettiderna.
Hermod mötte henne i dörren med ett brett leende och det där uttrycket i blicken som i början av deras bekantskap skrämt henne, senare både skrämt och attraherat henne, och numera mest kändes bekräftande – inte så spännande som en gång, men behagligt.
”God morgon min sköna juvel” hälsade han och kramade henne.
Utan att bjuda motstånd lät hon sig dras innanför dörröppningen och med väggen som skydd för insyn kysste han henne snabbt. Så drog han sig tillbaka och betraktade henne gillande.
”Du är stiligare än någonsin idag.”
”Tack” myste hon och gled inpå honom för att få ännu en kyss.
Under Annemos gymnasietid hade hon utvecklat vanan att hälsa på Hermod efter skolan. Företrädesvis var det när hon och de andra Filosoffliggarna hade suttit på Röstånga Mölla Skafferi och munhuggits om något de tagit upp på lektionerna.
De hade talat om filosofi, hon och Hermod, och de hade talat om sina manus. Det hade varit strikt diskussionsinriktat utan någon som helst fysisk kontakt. Men någonstans i sitt undermedvetna hade Annemo redan då känslan av att Hermod åtrådde henne. Hon hade också en minnesbild av hur han, när hon var liten, lyfte henne och bar henne över tröskeln till hennes nya rum på övervåningen i villan.
Det var – det insåg hon – förmodligen en falsk minnesbild som hon bara hade därför att hon fått händelsen berättad för sig. Icke desto mindre fanns den där och den var behaglig. Hon kunde känna hans starka armar lyfta henne, hon kunde känna hur hon själv slappande av i hans trygga famn.
På hennes examensdag hade han naturligtvis funnits med bland gästerna hemma på Garvaregatan. Det hade varit en tillställning där varken mat eller dryck saknades och en del av de närvarande hade druckit lite för mycket. Bland annat hade Birgit lyckats att i smyg hälla i sig två gin & tonic samt en försvarlig mängd champagne, och hade fått tas om hand och hjälpas i säng.
Annemo hade funnit det hela en smula jobbigt och även Hermod, som inte var den som spottade i glaset, hade hållit sig lågmäld och sett lite besvärad ut. När församlingen började tunnas ut hade de två kommit in i en filosofisk diskussion. Den hade haft sitt ursprung i att Annemo först uttryckt sin lättnad över att man på gymnasiet åtminstone slapp gå till kyrkan på avslutningsdagen, och Hermod då uttryckt sin sympati med hennes åsikt. Men sedan tog deras konsensus slut.
”Kristendomen uppmuntrar en slavmoral” sa Hermod. ”Man ska vara ödmjuk och böja sitt anlete inför gud, den allsmäktige. Nietzsche, till exempel, förespråkar istället en herremoral där viljan till makt är människans drivkraft.”
”För att kunna förespråka en herremoral måste man vilja bli herre över någon” genmälde Annemo. ”Och då är vi inne på klassamhället, vilket inte är ett dugg bättre än det religiösa förtrycket.”
”Det handlar inte om det” menade Hermod utan att direkt precisera sig. ”Dessutom tycker jag att du som ateist borde uppskatta Nietzsche och hans tankar.”
”Bara för att man har samma fiende behöver man inte vara vänner” sa Annemo. ”Och för den delen förnekade även Sartre guds existens.”
Vid det laget började övriga vid samma bord sittande personer mer eller mindre diskret dra sig tillbaka. Detta bekymrade inte de två antagonisterna.
”Men visst är det så” fortsatte Hermod och hans röst blev mjuk ”att både din mamma och din farmor, så socialdemokrater de anser sig vara, hyllar den starke.”
Annemo rynkade pannan. De var ord som hon inte tyckte om att höra, även om hon förstod vad han menade.
”Där finns en viktig gradskillnad” sa hon. ”Mamma och farmor kanske hyllar den starke, men de föraktar inte den svage. Möjligtvis vill de att han ska lägga på ett kol och ta i av alla sina krafter.”
”Exakt!” sa Hermod leende. ”Och vad gäller övermänniskan, så undrar jag om hon inte sitter här mitt emot mig.”
De orden trängde rakt in i Annemos hjärta och hon rodnade.
När Hermod som siste gäst skulle ge sig av hemåt var Annemo den enda i familjen som fortfarande var vaken. Hon bestämde sig för att följa honom en bit på vägen, för hon ville fortsätta diskussionen. Och plötsligt stod de utanför hans hus. Det var en ljum försommarnatt och när hon stod där och tittade på honom, såg det svaga ljuset följa linjerna i hans ansikte och på hans kraftiga underarmar, greps hon av en åtrå som hon inte kunde hålla tillbaka.
Länge, länge – åtminstone kändes det så – stod de bara där, tysta, och tittade på varandra. Så tog hon det sista steget fram till honom, slingrade in sina armar om hans kropp och sökte hans läppar med sina. Hon märkte att han tvekade; även om han redan tidigare hade känt hennes hetta, och även om han kände likadant själv, så var det något förbjudet som höll på att hända. Hon var visserligen myndig, men hon var hans bäste väns dotter och han var tre gånger så gammal som hon.
Men hans motstånd bröts ner, och än en gång, liksom när hon var liten, bar han henne över tröskeln och sedan vidare in genom huset till sin säng, och där gjorde hon sin sexuella debut.
Det hade blivit fler gånger. Inte många, för hur mycket Hermod än älskade henne och hur mycket hans mogna manskropp dyrkade hennes unga kvinnokropp, så kände han sig aldrig riktigt bekväm med deras sexuella relation. Han tog aldrig initiativet till sex med henne. Hon gjorde det då och då, och varje gång njöt hon av hans råstyrka – den anades bara, för han var alltid försiktig med denna sin delikata partner, men hon kände att den fanns där i bakgrunden.
Sedan hon och Carl började träffas mer regelbundet – så regelbundet hon nu lät det bli – hade tillfällena med Hermod minskat ytterligare. Men de hade inte upphört; hon ville inte att de skulle upphöra. Ibland funderade hon på vad som skulle hända om hennes föräldrar någonsin fick reda på sakernas tillstånd, men kom fram till att både hon och Hermod hade så mycket att förlora på att yppa något, att det förmodligen inte skulle hända. De såg till att vara diskreta och det räckte långt.
”Hermod” sa hon nu till honom, efter den andra kyssen i skydd av dörren ”du vet väl att jag … är med andra ibland?”
Han log ömt mot henne.
”Du är en ung flicka, Annemo. Jag skulle kunna döda för din skull, men jag vet att jag inte äger dig. Det skulle inte vara rätt heller. Du ska ha en yngre älskare.”
Hon fuktade sina läppar, ändå osäker på hur han skulle reagera.
”Det har jag. Han kommer hit idag.”
”Jaså?”
Hon gjorde en grimas. Någonstans trodde hon kanske att han redan anat att det var något mellan henne och Carl, men tydligen inte.
”Hans tavlor hänger redan här.”
Han stod blickstilla en lång stund och tittade på henne, men utan att se något. Hon kunde nästan följa hans tankar; han sållade bort utställarna en efter en, tills bara en enda återstod. Då fokuserade han på henne.
”Carl?”
Hon nickade, log osäkert. Och långsamt, och lika osäkert, log han tillbaka.
”Jaha … ja, men han är väl en bra man. Hur skulle … hrm, hur skulle han reagera om han visste om det som finns … som har funnits mellan dig och mig?”
Nu log hon brett, och kramade honom en gång till.
”Han äger inte heller mig.”
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>