Söndag 24 april
”Jag kör ut och tittar på konst” sa Adam.
Han stod i hallen. Adrijana satt i en av fåtöljerna i vardagsrummet. Hon läste inte en bok, inte en tidning, hon bara … satt där.
Sakta, nästan letargiskt, höjde hon blicken och fäste den nödtorftigt på honom.
”Okej.” Så, som om hon kom på att hon borde säga något mer: ”Ha det så trevligt.”
Vad tusan är det med henne? frågade han sig medan han satt i bilen och körde ner mot den stora korsningen utanför Hörby. Han hade ställt sig den frågan om och om igen den senaste tiden – ja, ungefär sedan hon kom tillbaka från Kalmar.
Hon verkade gå på helspänn hela tiden, hennes blick flackade och det var som om nervtrådarna rann utanpå hennes skinn. I nästa ögonblick förlorade hon sig in i någon inre värld, oåtkomlig för andra. Och de senaste dagarna hade det blivit ännu värre – de där stunderna då hon var som avskuren från omvärlden hade blivit allt fler och allt längre, det verkade som om inget annat existerade.
Han visste att han borde fråga henne vad det var som tyngde henne. Mer än en gång hade han öppnat munnen för att ställa den frågan, men aldrig faktiskt släppt ut den. Någon gång hade något kommit i vägen – något av barnen hade dykt upp, och han ville inte ta upp problemet när de hörde på.
Men oftast hade han avstått för att han egentligen inte ville veta svaret. För på något sätt trodde han att det hade med honom att göra, med det faktum att han, i hennes ögon, gick där hemma och slöade medan hon slet på tidningen.
Det kanske är klimakteriet, tänkte han. Det har man ju hört talas om, att kvinnor går ner sig i en depression när det inträder – när de inte längre menstruerar; märkligt, reflekterade han, hur det skulle kunna göra någon deprimerad, att inte längre blöda ur underlivet en gång varje månad. Det borde väl snarare kännas som en befrielse! Slippa tänka på det, slippa fundera på om det är säkert att ha sex eller inte.
Men det var förstås ännu ett exempel på det som Hermod sagt, hur det var omöjligt för en man att riktigt förstå en kvinna. Vi kommer aldrig att kunna förstå dem, Adam. Det bara är så. Vi får helt enkelt försöka navigera så försiktigt att vi inte stör deras komplicerade själsliv mer än nödvändigt.
Så hade han sagt, Hermod, och Adam fann att där låg mycket sanning i det.
Men, erkände han för sig själv medan han rattade ut på E22:an söderut, det fanns ju en annan anledning till att han låg lågt inför Adrijana och hennes beteende. Hans utflykt denna påskdag, denna underbara försommardag i slutet av april, var inte en som tålde någon närmare granskning från hennes sida och därför var det på sätt och vis skönt att hon just nu var i en annan värld.
Adam! Är det verkligen du? Jag har ofta tänkt på dig under alla dessa år. Det skulle vara hemskt roligt att träffas.
Meddelandet, svaret på hans vänförfrågan på Facebook, hade fått hans hjärta att klappa både hårt och snabbt. Och planen hade tagit form inom honom nästan genast – en heldag till konstrundorna, det skulle bli hans perfekta alibi. Risken att Adrijana skulle säga ”O ja, vad kul! Jag följer med!” var obefintlig. Han hade till och med, för alla eventualiteters skull, mentalt förberett en lång lista på orter och konstnärer att rabbla upp – mellan 15 och 20, för att få henne att inse hur långtråkigt det skulle bli. Men han hade inte behövt tillgripa denna reservplan. Och Annemo, den enda övriga i familjen som skulle vilja följa med, var synnerligen lämpligt upptagen hos Hermod på Galleri Bylilla. Kusten var klar.
Han fuktade betänksamt läpparna när han tänkte tillbaka på sitt besök på utställningen hos Hermod under långfredagen.
Han hade stannat till i dörröppningen och läst på skylten som stod utanför med namnen på de utställande konstnärerna. Några av dem kände han till, andra var nya för honom. Där var keramik, där var träsnideri, där var glas, där var textilkonst och där var förstås måleri i olika former.
I den stora före detta butikslokalen hade varje konstnär fått en bit vägg- eller golvyta, alltefter vad han eller hon skulle ställa ut för saker. Adam flanerade långsamt genom rummet. Mest tittade han på måleriet, det var framför allt det som intresserade honom.
Så såg han hur Annemo kom gående med en kaffekanna som hon satte ifrån sig på ett bord med koppar och tilltugg. Därefter fortsatte hon fram mot honom, men stannade till och liksom väntade in honom.
Inte förrän han kom fram till henne insåg han att hon stannat intill en av konstnärerna, som stod i anslutning till sina tavlor på en av väggarna. Adam tyckte sig vagt känna igen mannen och trodde att det var han som var Carl Ripa.
”Hej pappa” sa hans dotter och log lite försiktigt mot honom, samtidigt som mannen – Ripa? – vände sig om och betraktade honom nyfiket. Och så la Annemo sin arm om konstnären. ”Det här är min … gode vän Carl Ripa. Carl, detta är min pappa.”
Och samtidigt som Carl Ripas arm, som en mekanisk bekräftelse på Annemos ord, fälldes ut och placerades om hennes midja fick Adam en märklig känsla. Det var inte han själv som stod där och tittade på den unge mannen med röd kavaj, långt blont hår i hästsvans och ringar i öronen, det var Tore Sultahn. Och den där unge mannen – nåja, inte helt purung, väsentligt äldre än Annemo, men betydligt yngre än Adam själv – var inte Carl Ripa, det var han, Adam Angell.
Han försökte ruska bort den skrämmande bilden ur sitt inre. Jag är inte Tore Sultahn. Jag tänker inte göra med den här unge mannen som Tore Sultahn gjorde …
”Eh … hej.” Han försökte le, visste inte om han lyckades. ”Trevligt att träffas.” Hans blick lyckades hitta in mot väggen, mot Carl Ripas konst. ”Jag har sett dina målningar förut. Jag tycker om dem.”
”Trevligt” sa Carl Ripa och lät lite osäker också han. ”Annemo har berättat att du också målar. Det skulle vara roligt att se din konst.”
Adam märkte hur han rodnade, vilket kändes helt opassande. Det skulle inte Tore Sultahn ha gjort. Truten! Detta är inte Tore Fucking Sultahn! Glöm honom! Glöm honom för evigt!
”Jag är nybörjare” sa han. ”Men det är fantastiskt roligt att måla.”
”Ja, visst är det.”
Adam kände att han var tvungen att avsluta samtalet, för han hade inte kontroll över sig själv. Han tittade på klockan.
”Får gå vidare, ska hem till lunch snart. Lycka till med utställningen!”
Det var första gången Annemo presenterat en pojkvän för honom – för det rådde ingen tvekan hos Adam om vilken sorts ’vänskap’ som rådde mellan dottern och konstnären Carl Ripa.
Adrijana hade vid något tillfälle uttryckt viss oro över att äldsta dottern inte verkade det minsta intresserad av pojkar.
”Tror du … tror du att hon föredrar flickor?” hade hon frågat sin man.
”Men hon har inte kommit hem med någon flickvän heller” hade Adam svarat och ryckt lite på axlarna. ”Det är väl ingen panik, så gammal är hon inte.”
”Jag vet” medgav Adrijana. ”Det är bara det att … ja, Birgit har ju haft den ene efter den andre.”
”Och lika bekymrad har du varit varje gång” påminde han.
Föräldrars bekymmer, tänkte han. Särskilt om döttrar, antagligen. Är den och den pojken snäll mot dem? Och i Annemos fall: varför kommer hon inte hem med en pojkvän? Är det ingen som vill ha henne? Är hon annorlunda?
Carl Ripa, en konstnär. Ja, det var inte förvånande, tyckte han, att när Annemo slutligen skaffade sig manligt sällskap så var det en sådan man. Någonstans tyckte han att de passade ganska bra ihop. Och inte för att man kunde vara säker på något, men Carl Ripa gav åtminstone inte intryck av att vara en man som misshandlar sina flickvänner. Adam kände att han inte skulle behöva ligga på nätterna och vara orolig för sin dotters säkerhet.
Han hittade en parkeringsplats i närheten av Stadsparken, en av Lunds centrala lungor. Han kände hur nervositeten ökade för varje steg han tog när han promenerade in i parken och fram mot serveringen, där de bestämt träff.
När han närmade sig, och automatiskt saktade ner farten, reste sig en kvinna från ett av borden i trädgården och gick långsamt fram mot honom. Han kände omedelbart igen henne; från sitt minne, men också från bilden på Facebook. Gråspräcklig kavaj, ljusblå skjorta, jeans och lågskor. Och hon kom mot honom med ett leende på sina fylliga läppar, och leendet nådde ända upp till de mörkbruna ögonen.
”Adam.”
”Fanny.”
Hon sträckte ut armarna, och han gjorde likadant, och de stod och bara höll om varandra en lång stund. Och det slog honom att det var första gången i sitt liv som han kramade Fanny Ekberg. Och just i det ögonblicket önskade han att de två, han och hon, kunde förflyttas med blixtens hastighet till en söderhavsö och bara få vara där för evigt.
”Är du fikasugen nu?” undrade hon. ”Eller ska vi promenera en stund?”
De flanerade långsamt genom parken och utan att Adam riktigt visste hur det gått till hade de armarna om varandra hela tiden.
”Jag har bott i Lund i drygt ett år” berättade hon. ”Jag är föreståndare på ett behandlingshem för ungdomar. Ja, du minns kanske att jag pluggade socialt arbete när jag hade en relation med din mamma.”
”Men du har väl jobbat politiskt också? Jag tycker jag minns att vi hörde ditt namn, på teve kanske, för ett antal år sen.”
”Jag har bott uppe i Örnsköldsvik under mesta tiden sen jag lämnade Gårdinge, och under nästan tio år satt jag i fullmäktige för vänsterpartiet. Jag kom faktiskt in i riksdagen också, 1998, men avstod min plats av … personliga skäl.”
Adam berättade om valda delar av sitt liv under de 30 år som gått sedan Fanny lämnade familjen Angells sfär. Han utelämnade allt som hänt innan han började på journalistutbildningen. Han berättade om folkhögskolan och att han därefter flyttat tillbaka till Skåne ”med en kvinna som gick samma utbildning”. Han talade om för henne att han – han märkte hur han hela tiden sa jag, inte vi – hade två döttrar och en son, och att han arbetat på Gårdinge-Kuriren fram tills för några månader sedan.
Fanny avslöjade att hon redan ett antal år tidigare flyttat ner till Skåne – ”Efter Gudrun Schymans olyckliga miss med sin deklaration.” – men ganska snabbt återvänt till Norrland.
”Min bror Sonny for ner till Thailand och kom tillbaka med en söt liten tjej. Men hon accepterar inte min sexuella läggning, så det blev mest jobbigt att bo nära dem.”
Adam lyssnade, men hela tiden malde tanken inom honom: det var inte henne jag såg på tåget. Men vem var det? Det var ju … hon, men ändå inte! Och ungefär då ställde Fanny frågan, och hennes röst var mjuk:
”Adam, hur kan det vara att du tog kontakt med mig just nu, efter alla dessa år?”
Omedvetet stannade han upp, och hon stannade också och tittade på honom, och han kände hur han ville drunkna i hennes ögon. Men plötsligt var han rädd för att säga sanningen, och han tvingade sig att sänka blicken.
”Du håller mig lika hårt som jag håller dig” sa hon och rösten var fortfarande mjuk som honung, och hon tryckte sig nätt intill honom. ”Och när du berättar om ditt liv så har du bara en enda gång nämnt … Vad var det du sa? … kvinnan som gick samma utbildning som du. Dina tre barns mor, gissar jag. Bor ni tillsammans?”
Han dröjde med svaret, visste inte vad han skulle säga. Men så insåg han att om han ville fortsätta att träffa Fanny, ha en relation av något slag med henne, så var han tvungen att vara ärlig mot henne. Något annat skulle inte fungera. Inte med henne, hon skulle se rakt genom honom och märka om han ljög.
Han tittade upp på henne och kände sig plötsligt lugn.
”Vi jobbade på tidningen båda två. När jag bestämde att sluta stannade hon kvar. Hon tycker att jag också borde stannat kvar, och hon tycker att jag bara går hemma och latar mig nu. Vi … vi har problem.” Innan hon hann reagera på hans ord fortsatte han: ”Men så hände det en annan sak, för några veckor sen.” Han gjorde en grimas. ”Det kommer att låta helknäppt, men jag svär att det är sant!” Hon log försiktigt, avvaktande. Han berättade om sin tågresa hem från Malmö, om hur han tittat in i en annan tågvagn på Lunds station och sett ansiktet. ”Jag var säker på att det var du! Och samtidigt förstod jag att det var omöjligt, för tjejen jag såg var i … ja, 20-årsåldern, kanske. Men … det var du!”
Han kände hur han rodnade, och var tvungen att titta åt sidan.
”Jag målade av dig … jag menar, den där flickan. Ja, jag målar lite.”
”Jag minns mycket väl från skolan hur duktig du var på att rita” sa hon och rösten var lika len. ”Men … hur målade du av henne? Fick du fram din mobilkamera där på tåget och tog en bild på henne?” Ett leende dallrade i hennes mungipa.
”Nej. Jag målade av henne ur minnet.” Nu mötte han hennes blick igen. ”Jag mindes varje linje i ansiktet, varje färgton, varje blänk från solen.”
Nu fyllde leendet hela hennes ansikte igen och hon tryckte sig ännu lite närmare honom. Och han kände hur hennes närvaro fyllde hans medvetande.
”I slutet av 80-talet bodde jag i Göteborg” sa hon. ”Jag jobbade ett tag på en av invandrarverkets förläggningar för asylsökande. Vi hade mest människor från Mellanöstern. Där fanns en tolk. Han hette Saoud. Vi blev goda vänner, diskuterade politik, diskuterade … allt möjligt. Han hälsade på i min lägenhet ibland och det hände att vi tog ett glas vin. Och …” Hon rynkade pannan lite. ” …något hos honom gjorde att jag lät honom komma nära mig, göra med mig vad ingen annan man gjort. Han var ömsint och omtänksam, även i sängen. Och jag… tyckte om det, åtminstone tog det inte emot.” Hon gjorde en grimas. ”Jag hade haft ett par förhållanden som gått i kras. Först med din mamma, sen med en annan kvinna. Jag antar att jag var mottaglig för hans försiktiga, respektfulla behandling av min kropp.”
Adam lyssnade, och förundrades över hennes ord, men kunde ändå knappt koncentrera sig på något annat än det faktum att han stod där, i Stadsparken i Lund, tätt omslingrad med den underbaraste kvinnan på jorden.
”Det pågick under några månader” fortsatte hon. ”Sen, på något sätt, fick jag reda på att han var gift med en annan kvinna. Jag blev bestört! Han tyckte inte att det spelade någon roll, vi kunde väl vara tillsammans ändå. Men jag fixade inte det. Han hade ju lurat mig, inte sagt ett ljud om detta! Jag sökte mig bort från Göteborg.” Ett sällsamt ljus gled över hennes ansikte. ”Ungefär samtidigt som jag fick en ny tjänst uppe i Övik konstaterade jag att jag var gravid.”
Adam gapade, för han förstod vad det var hon höll på att säga.
”Min dotter Sandra föddes i september 1990. Det var för hennes skull som jag avstod från min riksdagsplats.” Hon log, glatt. ”Det är okej. Sandra är viktigare. Hon pluggar på universitetet här i Lund nu. Och hon är väldigt lik mig, det säger alla som har sett henne och som kände mig när jag var ung. Jag tror det var henne du såg där, på tåget.”
Men Adams tankar hade redan gått vidare. Mysteriet med flickan på tåget var löst, och förlorade därmed allt intresse i ljuset av det som just hände, där i Stadsparken i Lund.
”Tror du att det skulle kunna hända igen?” frågade han, och han kände hur raspig hans stämma lät. ”Med en man?”
Och hennes leende fanns kvar.
”Förmodligen inte. Såvida det inte är en väldigt speciell man, som jag redan känner väl, och vet att jag tycker väldigt mycket om.”
Och det sista lilla avståndet mellan hennes läppar och hans överbryggades och han kände dem mot sina, och han öppnade sin mun och släppte in henne.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>