Lördag 30 april
”Helvete!” morrade Hermod Gustafsson och slängde bongen i papperskorgen, sedan resultatet från sjätte avdelningen kommit upp i teverutan. ”Åker dit på målfoto igen.” Han såg lidande ut. ”Jag hade den med på kupongen, tog bort den igår kväll. Hästkräket hade för fan inte vunnit på rikstoton på två år!”
”Vi hade ändå inte fått sju rätt” sa Adam tröstande. ”Vi åkte redan när spiken gick åt skogen i första.”
”Åke verkar ha legat av sig” tyckte Hermod och såg fortfarande lite upprörd ut. Så sträckte han ut handen och greppade ölflaskan. ”Nåja, det är lite spännande varje gång i alla fall.” Han sneglade på sin gäst. ”Annars då?”
Adam ryckte på axlarna.
”Som vanligt. Målar lite, springer lite … söker lite jobb.” Han noterade själv att han nämnde sina aktiviteter i just den ordningen, och tyckte sig se en glimt i Hermods ögon, men vännen kommenterade det inte.
”Det löser sig nog” sa han istället. ”Det brukar det göra på något sätt. Eh … ligger Adrijana på dig som en hök hela tiden?”
Adam gjorde en grimas.
”Jag begriper mig inte på henne. I början var det så, som du säger, hon låg på mig som en hök. Det gör hon inte längre. Istället är hon …” Han försökte hitta ord för att beskriva sin hustrus tillstånd. ” …liksom frånvarande. Om jag inte kände henne bättre skulle jag nästan trott att hon går på droger. Men det tror jag inte. Fast något konstigt är det.”
Han visste att han borde fråga Adrijana vad det var som tryckte henne, och inte låta sig nöjas med ett undvikande svar. För det var uppenbart för honom att hon inte var i balans, inte mådde bra. Och det verkade bli värre och värre.
”Annemo fyller snart år” hade han sagt när de båda var i köket på förmiddagen. ”Vi måste köpa en present till henne.”
Hon hade dröjt med att titta upp från Kuriren, som hon satt och läste.
”Mm. Ja, just det” svarade hon så småningom, för att sedan åter sänka blicken mot tidningen.
Alarmklockorna skrällde i Adams huvud. Här är verkligen något som inte stämmer. Hon fäster normalt lika stor vikt vid familjens födelsedagar som jag gör. Han drog sig till minnes deras korta replikskifte under påskhelgen, då han faktiskt – helt spontant – öppnat sin mun och sagt till henne att hon såg sliten ut. Men hon hade förnekat att det var så.
Och han drog sig för att ta upp diskussionen med henne – för att ta upp något djupare samtalsämne överhuvudtaget, för han visste att han inte hade rent mjöl i påsen.
När han och Fanny kysst varandra i Stadsparken, och därefter gått och fikat och pratat en lång stund, sa hon:
”Vi kanske ses snart igen?” Och så la hon sin hand på hans.
De hade mycket riktigt setts bara några dagar senare. Han hade väntat vid stationen i Lund, vilket ofrånkomligen fick honom att tänka på ansiktet han sett på tåget den där dagen – ansiktet, som möjligen tillhörde Fannys dotter. Så hade hon kommit, en smula stressad efter en lång dag på jobbet, och de hade tagit en lokalbuss till hennes lägenhet på Linero.
Redan vid den första träffen, på kaféet i parken, hade han fått reda på utdrag ur hennes liv under de drygt 30 år som gått sedan de sågs. Hemma i hennes bostad berättade hon mer. Snart efter uppbrottet från Birgitta Angell hade hon återvänt till vänsterpartiet från sin utflykt till socialdemokraterna.
”Men jag kände att jag behövde mer livserfarenhet för att kunna göra en bra och trovärdig insats som politiker” sa hon. ”Så inför varje val såg jag till att bli placerad lagom långt nere på listan för att aldrig kunna bli vald.” Hon höjde ögonbrynen och fortsatte, självironiskt: ”Det innebär inte speciellt långt nere på listan när det gäller vänsterpartiet.”
Under tiden hade hon skaffat sig erfarenhet genom att ta olika anställningar inom vården, inom industrin, inom hotell- och restaurangnäringen.
”När jag hade flyttat upp till Övik träffade jag Noomi. Vi var kollegor på den hamburgerrestaurang där jag jobbade under en tid när jag flyttat dit. Vi blev nära vänner och … mer än så. Och hon var till ovärderlig hjälp för mig när jag hade Sandra liten.”
För i början av 90-talet kände Fanny, trots att hon då var ensamstående småbarnsförälder, att det var dags att engagera sig ordentligt inom politiken. Nu hade hon den erfarenhet som krävdes, tyckte hon, för att kunna representera sina väljare.
”Vi hade, som du minns, en borgerlig regering då också, och även om den inte var lika extremt ideologisk i sin gärning som denna är, så var det illa nog. Noomi ställde upp och var barnvakt när jag gick på politiska möten.”
Efter valet 1998, då Fanny valts in i riksdagen men tackat nej till sin plats, blev hon kommunalråd i Örnsköldsvik, samtidigt som hon hade ett deltidsjobb på ett behandlingshem för ungdomar i riskzonen.
”Problemet var bara att jag inte såg hur jobbigt Sandra hade det. Herregud, jag var ju nästan aldrig hemma! Hon har alltid varit en aktiv unge och fast hon är intelligent hade hon svårigheter i skolan. Hon klarade inte av att sitta stilla under, som hon tyckte, tråkiga lektioner där det traggades saker som hon redan kunde. Dessutom var hon aldrig rädd att säga vad hon tyckte, och en del lärare uppskattade inte det.”
När Gudrun Schyman avgick som ledare för vänsterpartiet gick luften ur Fanny. På något sätt, sa hon, var det en vacker bubbla som brast. Och samtidigt skulle Sandra börja på högstadiet och mådde inte bra.
”Så jag fattade ett beslut. Jag sa upp mig både som kommunalråd och från behandlingshemmet, och jag lämnade Noomi – vi hade en lös relation hela tiden, för den delen – och tog med Sandra och flyttade ner till Gårdinge.”
Adam tänkte tillbaka på den tiden då han sporadiskt träffat Fanny, när hon varit hans mammas älskarinna. Hennes föräldrar hade varit skilda länge redan då, och Fanny och brodern hade omväxlande bott hos någon av dem. Han kom ihåg hur han, via modern eller från Fanny själv, fått reda på att hennes pappa efter många års alkoholmissbruk slutligen avlidit, och han visste att hennes förhållande till modern inte var det allra bästa. Fanny hade förmedlat bilden av henne som en kvinna som var mer intresserad av fester och vackra kläder än att ta hand om sina barn.
”Var det för din brors skull?” frågade han. ”Jag har för mig att du och din mamma inte kom så där jättebra överens.”
”Faktum är att efter pappas begravning fick jag en bättre relation till mamma. Hon verkade mer trygg i sin roll som mamma till mina halvsyskon och, ja, mer mogen. Herregud, hon var ju bara 20 år när jag föddes!” Hon gjorde en grimas och såg lite melankolisk ut. ”Men visst var det mycket för Sonnys skull jag flyttade ner. Vi var ju varandras enda stöd under många år när vi växte upp.”
Men närheten till brodern och hans familj hade inte blivit det lyft som Fanny hade tänkt sig. Det visade sig att Sonnys hustru inte alls tyckte om att ha sin öppet lesbiska svägerska i närheten.
”Det var knappt hon lät sina barn komma och umgås med Sandra. Inte för att de hade så mycket gemensamt, pojkarna är mycket yngre än hon. Men ändå, Chantharas misstänksamhet gjorde att jag till slut själv undvek ta kontakt med dem. Så istället för att komma närmare min bror var det som om jag hade förlorat honom.”
Efter något år i Skåne återvände därför Fanny och hennes dotter till Ångemanland.
”Men det året var ändå inte bortkastat” sa hon. ”Jag varvade ner och kunde ägna mig åt Sandra så mycket hon behövde, och lyckades vända hennes trend. Jag fick henne att inse att det finns bra och dåliga sätt att reagera på fel i sanhället och i skolan. Fel sätt är att strula och göra skit för sig själv. Rätt sätt” hon log mot Adam, ”är att börja jobba politiskt. Sandra blev aktiv i elevrådet och gick med i Ung Vänster.”
I Örnsköldsvik lyckades Sandra återuppta kontakterna med ett par av sina vänner och Fanny fick en tjänst som resurslärare på en skola i närheten.
”Och varför har ni flyttat ner igen?” undrade Adam.
”När Sandra tog studenten för snart två år sen kände vi båda två att vi behövde … ja, avkoppling. Det kändes som om vi båda två hade sprungit ett maratonlopp och nu kommit i mål. Så vi gjorde en långresa tillsammans.” Hon log och såg plötsligt lycklig ut. ”Vi har en fantastisk relation nu, Sandra och jag, och jag är så glad för det. Vi var ute och kuskade runt i Asien och det var som att åka med sin bästa kompis, inte som mamma och dotter. Vi hade så mycket kul!”
Efter nästan ett år på resande fot återvände de till Sverige och mellanlandade hos Fannys mamma. Sandra sökte ett antal utbildningar och kom in på en kurs i kriminologi vid Lunds universitet.
”Och här är vi nu” sa Fanny. ”Hon pluggar och jag lyckades, genom kontakter faktiskt, få tjänsten som föreståndare för ett behandlingshem i närheten.”
Dörren till lägenheten öppnades och så stod en ung flicka i hallen. Adam fick nypa sig i armen för att inte tro att han drömde. Javisst är det hon!
Han kände Fannys hand på sin och lyckades slita blicken från flickan, som satte en axelremsväska på golvet och saktade närmade sig.
”Känner du igen henne?” frågade Fanny med mjuk röst.
Och flickan kom in i rummet och tittade, med ett litet leende, på Adam och sedan på Fanny. Och Adam kände hur han darrade i hela kroppen.
”Adam, det här är min dotter Sandra. Sandra, detta är Adam, som jag berättade för dig om härom dagen. Vi var klasskamrater och är mycket goda vänner.”
”Hej” sa Sandra och log, och leendet var som Fannys, och det nådde upp till de mörka ögonen, mörka och djupa som Fannys.
”Sandra, du är … väldigt lik din mamma när hon var i din ålder.”
”Ja, folk säger det.” Rösten var annorlunda, eller snarare dialekten. Det var inte skånska med ett stänk av norrländsk satsmelodi, som hos Fanny, utan norrländska, rakt upp och ner.
Sandra vände blicken till sin moder.
”Mamma, jag ska äta med Helena ikväll, så jag sticker direkt igen.”
”Okej älskling. Hälsa henne.”
”Det var trevligt att träffas” sa Sandra till Adam och sedan lämnade hon lägenheten igen.
Fanny tittade åter på sin gäst.
”Hon är öppen för förhållanden med både killar och tjejer. Just nu har hon en flickvän. Nästa gång blir det kanske en kille.”
Och Adam lyfte från sin ordinära tillvaro på Garvaregatan i Bylilla och drogs in i Fannys mörka ögon.
”Och för dig då?”
”Ja, det blir det kanske för mig också.”
Adam tömde sin ölflaska och satte den på bordet. Han kände hur Hermod betraktade honom, och mötte vännens blick.
”Glöm inte Annemos födelsedag på torsdag. Kom över vid sjutiden.”
Hermod log.
”Den missar jag inte.” Och han såg plötsligt lite vemodig ut, tyckte Adam. ”Hon är en rar tös.”
* * *
Adrijana satt vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Mitt emot kom Ewa Henriksson och hennes pojkar ut genom dörren. Ewa låste och sedan försvann de längs vägen upp mot centrum. Strax därefter skymtade hon Enok och Gerda, som begav sig i samma riktning. En barnfamilj längre ner på gatan, som hon bara kände till utseendet, kom gående förbi.
Visst, ja. Valborgsmässofirandet i Hjorthagen. När barnen var små hade Adam och Adrijana brukat ta med dem att titta på bålet, lyssna till sångerna och talet, och bara rent allmänt känna att de hörde till. Det traditionella firandet ägde rum intill den lilla bäck som rann genom parken från Sankta Magnhilds källa. Men nu var det länge sedan de hade varit där.
Hon reflekterade för ett ögonblick över grannarna – Enok och Gerda. Det gamla buttra paret, som båda var i 80-årsåldern, hade irriterat henne i början, men nu tyckte hon mest synd om dem.
Båda hade arbetat på skolan när Adam och Adrijana flyttade till Bylilla, Enok som vaktmästare och Gerda i bespisningen. Hon hade friställts när kommunen skulle spara pengar, och detta skyllde Enok och Gerda på att ”alla pengar går till utlänningarna”. Paret hade haft två söner, Gunnar och Lennart. Lennart hade dött tidigt, när han som nybliven körkortsinnehavare i hög fart körde av vägen med faderns bil. Gunnar hade gift sig och fått en son, men hemfallit i alkohol- och drogmissbruk vilket tagit hans liv i mitten av 90-talet.
Enoks och Gerdas enda barnbarn, Magnus, hade vid ungefär samma tid kommit med i ett högerextremistiskt skinskallegäng och så småningom dragits in på den kriminella banan. Efter att ha varit med vid ett bankrån dömdes han till åtta års fängelse, men släpptes ut i förtid och gjorde därefter försök att komma in i samhället igen. Hans mamma Barbro, som liksom sin avlidne make var glad för spriten, var förtidspensionär och bodde i en lägenhet som socialkontoret betalade – på Kristianstadsvägen, mitt bland alla invandrarna. Magnus bodde oftast hos henne.
Måtte jag aldrig bli så bitter som Enok och Gerda, tänkte Adrijana. I nästa ögonblick tvingades hon erkänna att hon just nu var ganska bitter.
Dagen efter uppläxningen från Margareta Kjelland hade hon – eftersom hon ju var portförbjuden på sin arbetsplats – åkt ner till Malmö igen på morgonen. Hon hade, efter en utdragen, stärkande fika på ett kafé i centrum, åter begett sig till tidningskoncernens högkvarter. Där hade hon sökt upp den malmöreporter, Jan-Erik Flinck, som var ordförande för journalistklubben.
Hon hade fått vänta i en korridor utanför hans rum nästan en timme innan han hade tid att ta emot henne. Och redan när hon gick in på hans rum och började berätta för honom om sina problem märkte hon att han informerats om sakernas tillstånd. Under hennes berättelse satt han och skruvade på sig och kunde inte dölja hur jobbigt han tyckte alltihop var.
”Jag hoppas att klubben protesterar mot hur jag behandlas” slutade Adrijana.
Flinck öppnade och stängde en kulspetspenna några gånger; Adrijana avskydde ljudet och den brist på respekt och intresse som hon tyckte att beteendet stod för, men hon sa ingenting.
”Jag har svårt att se hur klubben ska kunna göra något” sa Flinck nervöst. ”Jag menar, vad är det du vill att vi ska göra?”
Adrijana stirrade på honom, oförmögen att tro sina öron.
”Har du inte lyssnat på vad jag har sagt? Ledningen försöker förhindra att vi gör en neutral bevakning av ett ärende som i allt väsentligt liknar myndighetsmissbruk. Det är varken mer eller mindre än censur. Är det det vi ska ägna oss åt i det här företaget?”
”Du är ganska kategorisk” tyckte Flinck. ”Av den information jag har fått verkar det som du bara ser saken från den ena partens synvinkel.”
Adrijana knep ihop ögonen hårt för en sekund för att behålla koncentrationen.
”Och från vem har du fått den informationen?” frågade hon. När han dröjde med svaret fortsatte hon: ”Har du läst de aktuella artiklarna om ärendet?”
”Nja, jag har väl inte läst …”
”För om du hade gjort det, så hade du sett att vi har redovisat båda sidors inställning och argument. Vi har verkligen inte bara gått på restaurangägarens uppgifter.” Han svarade inte. ”Vem har du fått information ifrån?” frågade hon igen och kände sig allt mer frustrerad. ”Margareta Kjelland?”
”Inte bara hon. Vi har talat med representanter för personalen uppe i Gårdinge också.”
”Vilka då? Erling Andersson eller?”
Han underlät än en gång att svara, men när hon öppnade munnen för att ge uttryck för sin ilska hann han före:
”Du måste inse att du inte kan använda journalistklubben för dina privata vendettor.”
Adrijana bara gapade. För andra gången på lika många dagar reste hon sig och gick ut ur ett redaktionsrum på malmötidningen utan att säga adjö.
”Gårdinge-Kuriren, Anette Schwartz.”
”Hej Anette. Det är Adrijana.”
Det var på fredagen som hon tog kontakt med kollegan i Gårdinge – tidningens representant i den koncerngemensamma journalistklubbens styrelse. Hon ringde från ett kafé i Lund. Liksom på torsdagen hade hon lämnat hemmet i vanlig tid, som om hon skulle åka till jobbet.
Tanken på att Adam skulle ringa till redaktionen i Gårdinge och söka henne, och då börja förstå att något inte var som det skulle, hade föresvävat henne, men hon hade snabbt avfärdat den. Det var många veckor sedan han hade ställt en enda fråga om hur det gick på tidningen, risken var minimal.
”Hej.” Anette lät … avvaktande.
Adrijana kände sig plötsligt livrädd. På något sätt var Anette hennes sista livlina. Om den linan också brast visste hon inte var hon skulle bli av.
”Hur … har ni det där uppe?”
”Tja, vi … jobbar på.” Paus, sedan: ”Det hade varit roligare om du hade varit här.”
Adrijana tillät sig ett litet leende. Orden lyfte henne en millimeter, och det var bättre än inget.
”Jag är tillbaka på måndag” sa hon och försökte låta lugn och i kontroll. ”Anette, jag undrar lite över hur det här har behandlats i klubbstyrelsen.”
Hon kunde se Anette framför sig, hur hon vred sig på stolen där hon satt. Adrijana visste att kollegan egentligen inte velat ta uppdraget som styrelserepresentant, men blivit övertalad – bland annat av Adrijana själv.
”Jag är inte ute efter att kritisera dig eller någon annan” försökte hon lugna. ”Jag är bara nyfiken på hur ni har resonerat.”
”De hade talat med Erling, frågat honom om fakta i målet. Jag nämnde att David också skrivit artiklar om Orient men jag vet inte om de fick tag i honom.”
”Var du inte med på styrelsemötet?”
”Jag hade förhinder. Missan skulle in och steriliseras …”
Förbannade kattjävel! Hugg huvudet av den och släng den i soporna! Adrijana kände hur adrenalinet rann till, men försökte behärska sig.
”Okej Anette.” Hon kände att hon inte orkade prata mer. ”Ha en trevlig helg så ses vi på måndag.”
Hon såg Adam komma gående längs gatan. Utan att förstå varför fick hon tårar i ögonen när hon såg honom. Min man, som jag har delat vått och torrt med i mer än 20 år. Som fanns med inne på förlossningssalen när jag krystade ut barnen, fast han såg ut att lida svårare kval än vad jag gjorde. Som ställde upp och – med hjälp av allas vår Rigmor – tog hand om barnen när jag ville åka ner till Kroatien och fira mammas 60-årsdag och vi inte hade råd att åka allihop.
Som aldrig har haft en enda åsikt om någonting i hela sitt liv, åtminstone inte en åsikt som han vågat stå för när den blivit ifrågasatt. Som inte tvekade att ta emot företagets generösa avgångsvederlag för att skaffa sig nio månaders betald ledighet, medan jag håller på att jobba ihjäl mig på den förbannade tidningen.
Kan jag berätta för den där snälla, ryggradslösa karlen om mina problem med Erling Andersson och Margareta Kjelland och de förbannade journalisterna nere i Malmö? Kan han svinga det trollspö som får den ojämna striden att mirakulöst vända till min fördel?
Med en tung suck reste hon sig och satte på potatisen.
Hon skyndade ifrån bordet så fort hon kunde, kände att hon inte stod ut med att försöka pressa fram någon sorts meningsfull konversation – eller någon konversation alls.
Efter att ha stått och strukit en stund gick hon upp på övre våningen och satte igång datorn. Egentligen visste hon inte varför, det fanns inget särskilt hon tänkte använda den till. Men hon hade inte heller lust till någonting annat och datorn, Internet, var åtminstone ett sätt att döda resten av kvällen tills hon kunde gå och lägga sig.
Hon zappade runt lite på olika tidningars förstasidor och kontrollerade sin epost. Inget av intresse. Så klickade hon in sig på Facebook, för första gången på någon vecka. Inviterna från Hans hade blivit allt tydligare, nästan desperata – han verkade beredd att lämna fru och barn för henne. Så hon hade slutat svara på hans meddelanden, och därför kändes det mest jobbigt att gå in där och läsa dem.
Där fanns inget meddelande från honom denna gång, kanske hade han gett upp. Adrijana ströläste lite statustexter från några av hennes vänner, tryckte ”Gilla” på någon av dem. Så gick hennes blick till högra sidan av skärmen. Där fanns rubriken Personer du kanske känner, och under den stod det: Adam Angell.
Hon blinkade och tyckte att ett godståg for fram genom hennes huvud. Adam? På Facebook? Varför? Med en hand som darrade tryckte hon på hans namn och kom in på hans sida. Det var en synnerligen rudimentär sida, han hade knappt skrivit någonting om sig själv där. Och hon kunde inte se att han hade gjort några statusinlägg heller. Vänner. Hon klickade på ordet och fick fram en lista, en mycket kort sådan. Två namn: Biggs, vilket, visste Adrijana, var Birgits Facebook-namn, och Fanny Ekberg.
Adrijana lutade sig tillbaka i stolen och kände sig förvirrad. Fanny Ekberg. Har han … också en annan?
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>