Fredag 6 maj
Annemo tittade sig i spegeln. Hon såg en kortklippt pojkflicka med en svallande lugg över ena ögat; ovanför den knälånga svarta, veckade kjolen en topp i svart och rosa. Hon hade ännu inte vant sig vid den – det var en födelsedagspresent från faster Rigmor; Annemo skulle aldrig själv kommit på idén att köpa en sådan.
”Wow!” hade Birgit utropat när hon sett tröjan, när Annemo öppnat sina presenter vid middagsbordet, medan de väntade på efterrätten.
Annemo visste att hon hade rodnat – när hon såg det tajta plagget, men inte minst efter systerns reaktion. Och sedan hade hon tänkt: Hur i helvete kunde faster Rigmor veta att jag just nu, plötsligt, skulle acceptera att ha en sådan topp på mig? Hon visste själv att om hon fått presenten något år tidigare – ja, bara månader eller veckor tidigare – skulle hon ha tackat för den med ett falskt leende på läpparna. Därefter, när givaren åkt därifrån, skulle tröjan åkt längst in i en byrålåda och aldrig plockats fram.
Men där, vid matbordet, hade hon hållit tröjan framför sig, som för att studera den, tills hon kände att rodnaden lagt sig. Hon hade visserligen vikt ihop den och lagt den i en byrålåda när hon skulle gå och lägga sig, men tagit fram den igen på morgonen och bestämt sig för att ha den på när hon skulle gå på den visit dit hon var bjuden.
Plötsligt blev hon irriterad på sig själv där hon stod framför spegeln. För andra gången på bara ett par veckor höll hon på och tramsa sig på det viset. Vad håller jag på med? frågade hon sig, men visste redan svaret. Något hade förändrats i hennes relation med Carl, eller rättare sagt i hennes inställning till deras relation. Och denna förändring hade påverkat hela hennes jag, plötsligt var det viktigt för henne att vara attraktiv – åtminstone vid vissa tillfällen.
Håller jag på att komma in i en tio år för sen pubertet? undrade hon misstänksamt. Så slogs hon av en annan tanke. Obeslutsamt fuktade hon läpparna. Sedan, medan hon kände hur hjärtat bultade, gick hon uppför trappan. Hon tittade på klockan – Christian skulle snart komma hem från skolan.
Snabbt gick hon in i Birgits rum och fram till systerns sminkbord. Där fanns alla skrinen och ställen med hennes smycken och Annemo grep tag i ungefär samma mängd tunna armringar som hon haft på långfredagen. Hennes blick föll på ett öppet skrin. Med fingrar som darrade tog hon upp ett långt, glittrigt örhänge i form av en spetsvinklad gitarr och, framför Birgits spegel, höll det framför ena örat. Hon kunde nästan förnimma känslan av att brutalt trycka det genom örsnibben, och det var en känsla som steg henne åt huvudet. Nej minsann, nu får det vara nog! bestämde hon, la tillbaka smycket och halvsprang nerför trappan.
Hon tryckte på sig armringarna, tittade sig i spegeln en sista gång och gick ut ur huset.
Hon hade varit mycket spänd när hon vaknade på sin födelsedag, för hon visste inte hur hennes föräldrar skulle hantera den. Hur kan de ha planerat något, frågade hon sig, när de inte pratar med varandra? När de går i cirklar runt varandra och vidtar alla möjliga försiktighetsåtgärder för att inte bli ensamma med varandra i ett rum.
Samtidigt visste hon att de inte skulle kunna bara bortse från att hon fyllde år. Det skulle vara ett tecken skrivet i eld och blod att hela den institution som utgjorde deras familj var på fallrepet. Och hon trodde sig känna föräldrarna så väl att hon visste, att det ville de undvika så länge det gick. Även om alla tre barnen visste att något var mycket fel, så var det fortfarande inget som kunde sägas högt. Och fasaden kunde definitivt inte få rämna inför farmor och faster Rigmor.
Egentligen skulle det inte spela någon roll, tänkte hon, om den rämnade just när de var där. För faster Rigmors liv var en enda lång rad av, om inte skilsmässor så i alla fall förhållanden som spruckit. Och hade inte farfar plötsligt en dag bara packat en väska och gett sig av, för att aldrig komma tillbaka?
Hon tänkte tillbaka på det i familjens historia ganska unika samtal som hade ägt rum tidigare i veckan.
Hon hade kommit hem från Lund efter en föreläsning och funnit Birgit och Christian i köket, vid det lilla bordet på vilket stod bröd, smör och pålägg. Annemo kunde inte själv förstå varför hon – för, så vitt hon kunde minnas, första gången i sitt liv – aktivt valde att söka sina syskons sällskap. Hon kunde bara hänföra det till allt konstigt som hände i hennes närområde; för första gången någonsin gick inte allt bara sin gilla gång i familjen.
”Jag undrar vad fan de håller på med” sa Birgit. ”Mamma och pappa, alltså.”
Annemo tittade på henne och sneglade sedan mot Christian, som såg spänd ut. Birgit lutade sig tillbaka på stolen och tittade på sin syster.
”En figur som heter Hans trycker ’Gilla’ på typ varenda jävla ord mamma skriver på Facebook. Och härom dagen hade mamma skrivit något om att hon ätit en enkel men god lunch ute på stan. Och då skrev den där typen: Inte så god som på vår lilla pizzeria väl?” Hon hade sina syskons odelade uppmärksamhet, även om Annemo rynkat på näsan när Facebook nämndes. ”Och i hans profil står det att han bor i Kalmar. Var det inte där mamma var en hel vecka nyss?”
”Jo” bekräftade Annemo.
Hon tittade snabbt på Christian. Hennes lillebror såg inte ut att må bra.
”Och pappa har bara två vänner på Facebook, jag och …”
”Är pappa på Facebook?” Annemo stirrade klentroget på henne.
”Han frågade mig för ett tag sen hur man gör” berättade Birgit. ”Jag blev lika förvånad som du, men han sa att han hade hört att där finns grupper för konstnärer som han ville kolla in. I alla fall, förutom mig, som han blev vän med för att öva sig, har han bara en enda vän. Det är en kvinna som heter Fanny någonting, och hon är lika gammal som han och hon bor i Lund.” Hennes ögon smalnade. ”Har han inte sagt flera gånger den senaste tiden att han ska till Lund? Till en kompis, till en gammal kompis, ner och minnas gamla tider och allt vad det är.”
”Det är skitjobbigt” sa Christian och såg ut som om han skulle börja gråta. ”Tänk om de ska skiljas.”
Annemo la sin hand på hans arm.
”Det är ju faktiskt möjligt att de där personerna bara är vänner till mamma och pappa” sa hon.
Men, tänkte hon nu när hon gick trädgårdsgången fram till gatan, var det faktiskt så att hon själv började mentalt förbereda sig på att hennes familj skulle splittras? Var det därför det plötsligt kändes mer angeläget att fördjupa relationen med Carl? Och var det därför hon just nu, dagen efter sin födelsedag, var på väg att kasta sig huvudstupa in i något som hon tidigare bara fantiserat om?
En dag när hon kom för att hälsa på Carl var det hans mamma som öppnade. Hon förklarade att Carl var intensivt upptagen med att lägga de sista, avgörande penselstrecken på en ny tavla, och han hade bett att inte bli störd. Annemo accepterade detta och gick med fru Ripa in i köket medan hon väntade. Fru Ripa satte på kaffe och de satte sig i soffan i vardagsrummet när det var klart.
”Du är en fin flicka, Annemo” sa fru Ripa så där apropå ingenting. ”Jag är glad att Carl har hittat dig.”
Annemo visste inte riktigt vad hon skulle säga. Normalt hade hon inga problem att umgås med Carls mamma; normalt pratade de bara om perifera, ovidkommande saker.
Hennes blick föll på ett fotografi som stod på byrån intill, så nära att Annemo kunde sträcka ut handen och gripa tag i det. Det föreställde en ung kvinna och det tog Annemo några sekunder att inse att det faktiskt var fru Ripa hon betraktade. Hon satt på en mur med en bedövande vacker havsutsikt bakom sig, och hennes långa blonda hår var kastat bak över axlarna. Hon log mot fotografen och i nedre högra hörnet av bildens passepartout hade någon skrivit: Ann-Marie i Monte Carlo 1976.
”Det var den sista resan jag och min väninna gjorde innan jag och Gerhard gifte oss” sa fru Ripa och där fanns en spänning i hennes röst.
”Och sen då?”
Hon skakade på huvudet och ett stänk av bitterhet flög över hennes ansikte. Annemo betraktade hennes uppsatta hår och insåg plötsligt att det som hon trott var silvergrått faktiskt var blont.
”Ann-Marie …”
”Ja, kära du, kalla mig gärna det!” Hon såg förtjust ut, överraskad, lite rörd.
”Du är en mycket vacker kvinna.” Annemo förstod inte riktigt varför hon yttrade orden, varför hon plötsligt engagerade sig i Carls mamma. Fram tills nu hade fru Ripa mest varit en skuggfigur som funnits i huset men knappast synts, låtit dem vara i fred med varandra. ”Om …” Hon tvekade, men bestämde sig för att fortsätta: ”Om du låter en frisörska göra vid ditt hår, och klär dig … lite annorlunda kommer du att se minst tio år yngre ut.”
Hon kände hur hennes hjärta bultade. Hur skulle detta rättframma budskap tas emot? Skulle fru Ripa … Ann-Marie, bli arg? Kvinnan intill henne satt tyst och alldeles stilla en lång stund. Så suckade hon djupt.
”Han stal 24 år av mitt liv.” Blicken i de ljusblå ögonen var granithård, men mjuknade när den mötte Annemos, och Ann-Marie Ripa log blekt. ”Menar du det? Att det inte är för sent?”
Annemo log tillbaka mot henne.
”Absolut inte! Jag följer gärna med dig om du vill.”
Som för att understryka sina ord la hon sin hand på Ann-Marie Ripas. Och denna kvinna, som under så lång tid varit som staffage, som en del av inredningen i huset, förvandlades till en varelse av liv och blod och slog armarna om henne.
Sedan hade den gamla rädslan slagit klorna i henne. Plötsligt mådde hon illa av tanken – av bilderna i sitt inre – att flytta ihop med Carl, bilda familj, föda barn. Något långt inne i henne reste sig i våldsam revolt. Jag passar inte i en nära relation, tänkte hon bittert. Människor är bara jobbiga. Böcker är bättre, de inkräktar inte på mig – och om de gör det kan jag bara lägga undan dem. Jag har alltid haft svårt för mina syskon, hurdan mamma skulle jag bli? Och det var på något sätt som en reaktion på den känslan, förstärkt av undantagstillståndet i hennes egen familj, som hon nu gick de få meterna neråt längs gatan och in i grannträdgården och ringde på Annika Ekbloms dörrklocka.
När Annemo dagen förut vandrat en sväng i trädgården medan hon väntade på att släktingarna från norr samt Hermod skulle anlända – Carl skulle inte komma, de hade bestämt att fira hennes födelsedag i Lund kommande helg – hade den eleganta grannkvinnan ropade på henne från sin uteplats. När Annemo stannade upp reste Annika Ekblom sig och kom fram till det flätade metallstängslet som utgjorde gräns mellan de två tomterna.
”Grattis på födelsedagen” sa hon med ett vackert leende.
”Tack. Eh … hur kan du veta att jag fyller år idag?”
”Något av de första åren jag bodde här hade du fest med några vänner. Jag minns det för att det var inte som på många andra tonårsfester, att det dricks en massa sprit och öl, utan ni satt, några stycken, där borta vid trädgårdsmöblerna och var fullständigt förlorade i en diskussion om något ämne som jag inte kunde uppfatta från min terrass. Men diskussionen varade hela kvällen, bara avbruten någon gång när dina gäster sjöng för dig.”
Annemo log. Hon kom ihåg tillfället. Det var Filosoffliggarna som kommit för att gratulera henne, och de var inga storkonsumenter av alkohol.
”Och din födelsedag är lätt för mig att komma ihåg” fortsatte Annika ”för jag fyller själv år imorgon.” Och Annemo stod och betraktade den attraktiva kvinnan framför henne, och en underlig känsla började sprida sig inom henne – likt den försvarslösa insekten som oundvikligen dras till den förtärande elden – och Annika Ekblom log igen och sa: ”Varför kommer du inte in till mig en sväng imorgon eftermiddag och hjälper mig att fira?” Hon höjde på ögonbrynen. ”Jag är ganska bra på att baka tårtor …”
Jag har alla orsaker att avsky henne, tänkte Annemo när hon stod på trappan och väntade på att Annika Ekblom skulle öppna dörren. Hon är ekonom – ekonomer är personer som värderar penningar och rikedom högre än de immateriella värden som jag vill stå för. Hon är dessutom moderat politiker, åtminstone före detta sådan.
Men de få gånger hon verkligen pratat med Annika – antingen över stängslet eller när de träffats på gatan utanför – hade hon fått bilden av en intelligent, trevlig och charmig kvinna; och, en insikt som växt fram gradvis, en fantastiskt attraktiv kvinna.
Varför bjöd hon in mig? hann Annemo också reflektera över innan dörren öppnades. Hon vet att jag avskyr allt vad moderaterna står för, det har jag inte hållit inne med när vi har talats vid. Och jag … hon kastade en snabb blick ner längs sin egen kurvfattiga kropp – en rak linje från halsen till tårna, och den nya svartrosa toppen hon bar gjorde den nakna sanningen bara ännu naknare. Men samtidigt som hon ställde sig frågan varför, visste hon svaret, och hade vetat det hela tiden.
Och en bild dök upp för hennes inre, en bild från gymnasietiden, tiden med Filosoffliggarna. Den gyllene triangeln hade Bernhard kallat dem ibland. ”Vad menar du?” hade Annemo frågat första gången. Och Bernhard, obarmhärtigt rak och ärlig, hade svarat: ”Eftersom vi alla tre tycker särskilt mycket om var sin person i gruppen så blir det som en oändlig ringdans, och det är det som ger oss vår unika dynamik.” Och Annemo hade rodnat när hon förstod vad han menade; hur klarsynt han var, hur han hade sett att Francesca tyckte om honom medan han själv var förtjust i Annemo. Och hur han hade märkt att hon, Annemo, tyckte mer om Francesca. Inte så att det hade varit något sådant mellan dem, inget explicit, men när Bernhard satt ord på sakernas tillstånd kunde hon tydligt se hur dragen hon kände sig till sin exotiskt vackra klasskamrat.
Var det därför de inte hade fortsatt ha kontakt efter studentexamen? frågade hon sig. För så var det, under sommaren direkt efter gymnasiet hade de träffats ett par gånger och, i princip, fortsatt sina diskussioner. Men sedan hade det ebbat ut.
Bernhard hade börjat på universitetet i Lund samma höst, medan Francesca åkt på en längre resa i Asien tillsammans med sin syster. Annemo, å sin sida, ville ha ett avbrott i studierna innan hon läste vidare. Adrijana hade fixat en del inhopp åt henne på tidningen, och sedan hade hon börjat jobba hos Hermod. När hon slutligen anlände till Lund hade Bernhard redan försvunnit därifrån. Och Francesca hade inte hört av sig efter sin resa.
Var det för att ingen av oss kunde stå ut med att inte vara åtrådd av den vi själva åtrådde? Var det verkligen så att jag åtrådde Francesca?
Dörren slogs upp och Annika Ekblom stod där, med Valle lojt viftande på svansen snett bakom sin matte, och log mot henne. De blå ögonen var intensiva i ett ansikte som redan fått färg – Annika hade utnyttjat det fina vädret kring påskhelgen till att sola – och som inramades av ett gyllene mörkblont hår. Annika Ekblom hade en kort klänning på sig, så kort att den knappt, tyckte Annemo, gick ner förbi hela rumpan. Och hon kunde inte se något behåband någonstans …
”Hej. Välkommen! Stig in.”
De satte sig i Annikas uterum; Annemo noterade att det, till skillnad från uteplatsen, inte hade insyn från familjen Angells trädgård – inte från någon annan trädgård heller, så vitt hon kunde bedöma. Den ålderstigna labradoren la sig suckande i ett hörn.
”Min farfar var Mikael Warner” berättade Annika medan hon hällde upp kaffe ur termosen och Annemo beundrade den hallon- och blåbärsdekorerade gräddtårtan som stod på bordet. ”Det var han som byggde upp hela radhusområdet borta vid Kristianstadsvägen och Kämpamansvägen. Ett av mina första minnen från min barndom är att jag fick följa med honom till industrierna, sitta på hans kontor, gå runt med honom på de olika avdelningarna.” Hon suckade. ”Tyvärr tyckte inte min far att jag hade där att göra. Jag minns fortfarande när jag försökte hävda min rätt. Jag påpekade att jag hade bättre betyg än mina bröder, och ett brinnande intresse. Och där satt två av pappas direktörer, två dinosaurier, och päste. ’Liten flicka talar med stora bokstäver’ och ’Nu lugnar vi ner oss, lilla stumpan’. Och pappa lät dem hålla på och förödmjuka mig.”
”Typiskt manlig härskarteknik” spottade Annemo och såg en glimt i Annikas ögon.
”Mina bröder slussades in till fina jobb i bolaget, men där fanns ingen plats för dottern. Och min mor höll med honom.”
”Men har de då glömt Alma Warner och de andra framgångsrika kvinnorna inom klanen?”
”De har totalt glömt Alma och hennes systrar. Karin, den yngsta, var ju synnerligen aktiv inom bolaget. Och Margit Warner, min farfars faster, likaså. Hon blev nästan hundra år gammal, den damen. Hon hade en så kallat oäkta dotter, för hon var aldrig gift. Den kvinnan, hon hette Else-Marie, var på väg att göra karriär inom Warner Industrier, men manövrerades bort av männen. Hon blev så satans trött på det att hon emigrerade till USA.” Hon skakade på huvudet. ”Jag är rädd att jag inte har så mycket gott att säga om min familj.”
Hon drog handen genom håret, som la sig över hennes axlar som ett glänsande silkestyg. Hon noterade Annemos blickar och drog upp ena benet i soffan; tånaglarna på den välformade fot som visades lyste röda och Annemo kunde se rakt in i Annika Ekbloms heligaste, för hon hade inga trosor på sig.
”Du har bjudit hit mig för att förföra mig, eller hur?” Hon förvånades över sin egen djärvhet, sin brist på blygsamhet. Och av att mannen som satt på andra våningen i ett hus i Lund och målade tavlor plötsligt föreföll så oerhört avlägsen. Och det kröp i henne av åtrå när denna eleganta kvinna kryddade sitt språk med svordomar. ”Jag, som du förmodligen betecknar som en vänsterextremist.”
Annika log soligt.
”Vem har sagt att inte vänsterextremister kan vara sexiga? Den där toppen du har på dig är mer moderiktig än det mesta jag har i byrålådorna.”
Annemo rodnade; tänk om faster Rigmor vetat detta. Men, tänkte hon, hon är en tolerant kvinna, hon skulle nog inte ha några synpunkter på vad som just höll på att hända hemma hos Annika Ekblom.
”Men den visar också hur hemskt plattbröstad jag är” sa hon och försökte låta ynklig.
”Älskling, om det är något man är trött på, så är det väl alla de där satans uppumpade silikonbruttorna som syns på teve och överallt. Och dessutom, ett skärpt intellekt är jävligt sexigt, och du är smartare än de flesta.” Hon sträckte ut armen. ”Om du tycker om vad du ser så kom lite närmare.”
Som i trans reste sig Annemo och sjönk ner intill Annika Ekblom i soffan. Och fast det kändes som om hon just sträckte ut handen och plockade den förbjudna frukten, och därmed steg in genom helvetets portar, så tvekade hon inte en sekund.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>