Torsdag 19 maj
Hermod stod i skolans kafeteria och sopade upp glasskärvor. Han sneglade på stenen som låg en bit bort på golvet, stenen som orsakat hålet i fönsterrutan.
Ungjävlar, morrade han medan han la skräpet i en plasthink. Han tog pappskivan han gjort i ordning och spikade upp den i det öppna hålet där den fick sitta medan han tog fönstret med till glasmästaren.
Han hade redan en lista över misstänkta gärningsmän. Där var den där albangrabben i åttan, vad han nu hette, vars familj bodde ett par kvarter från Hermods hus, på Kristianstadsvägen. Fadern arbetslös, satt mest borta på pizzerian och drack kaffe hela dagarna. Också var där den där lille sprätten som flyttat in från Helsingborg, som cyklade som en galning på skolgården fast han blev tillsagd. Och så norrlänningen, en sjundeklassare från Örebro eller var fan det var. Det såg man ju direkt att han inte gick att lita på. Bodde själv med sin mamma en bit uppför Kämpamansvägen, hon kunde förstås inte hålla ordning på pågaluen.
”Vad har de gjort? Såna idioter!”
Han kände igen den söta mörkhåriga niondeklassflickan som stod i dörren till kafeterian och betraktade sakernas tillstånd. Pizzabagarens dotter, hon gick ju i samma klass som Christian Angell. Med en grimas tittade han på henne.
”Ja du, och där är ett par pågar i din klass som mycket väl kan ha haft ett finger med i spelet. Oscar och Tobias, de är kapabla till sånt här jävelskap.” Han såg hur hon spärrade upp ögonen. ”Men det finns andra kandidater också.” Dina småbröder till exempel, tänkte han, men sa inte det.
Han tog hinken och sina verktyg och gick därifrån.
Lidandet, sa Nietzsche, är en essentiell och ofrånkomlig del av livet, och att bejaka lidandet är därför att bejaka livet.
Vad fan menade han med det? funderade Hermod medan han lastade in det trasiga fönstret i bagageluckan och därefter satte sig i bilen. Han valde att köra åt vänster på Storgatan för att ta sig ner till Hörby på de slingrande småvägarna öster om Bylilla.
Hela tanken med övermänniskan, resonerade han med sig själv, är ju att nå utanför sitt öde, att övervinna det. Och det är den totala motsatsen mot lidande, som ju är ett tecken på underkastelse, på att man är en slav. Nietzsche kritiserar oupphörligen den slavmoral som kristendomen har fört med sig; han förespråkar övermänniskans herremoral. Hur kan han då samtidigt sjunga lidandets höga visa som en förbannad buddist?
Man måste bli sin egen lyckas smed, det var en av de sanningar som fanns närmast Hermods hjärta. För det är fanimej ingen annan som smider åt en! Ta en titt runt omkring i samhället så ser man snabbt att det är på det viset. Samtidigt hade han svårt för att se en kämpande stackare intill sig utan att hugga i och hjälpa honom. För vi är alla olika, tänkte han, och alla har inte drivet att växa av egen kraft.
Han kände en instinktiv motvilja mot Fernlundarna och deras gelikar, högermän som såg ner på ’den lille mannen’, som satt i sina fina salonger med oxfilé och dyra franska viner, Mingporslin från Kina och persiska mattor. Inte för att klanen Warner är mycket bättre, fnös han, fast de traditionellt är socialdemokrater. De sitter vid lika fina bord och äter ur lika blanka skålar. Men de uttrycker åtminstone en vilja att verka för en mer rättvis värld.
Fan ta dem allihop! bestämde han. De är lika goda kålsupare hela högen. Den ene skor sig i smyg på de fattiga, den andre gör det öppet. Vilket är värst?
Han var bekymrad, bekymrad över sina vänner familjen Angell.
För varje gång Adam kom hem till honom var tecknen på oreda tydligare. Senast, när de tittade på direktsändningen av ännu en frustrerande V75-lördag tillsammans, drog hans vän i sig en hel flaska starköl nästan i ett svep.
”Är du okej?” frågade Hermod så där lite försiktigt.
”Livet är ett helvete, nu ska vi bli miljonärer” svarade Adam och log, lika brett som tillgjort. Det var innan häst nummer fem vann i tredje avdelningen. ”Fan! Jag hade med den, ända in i spelbutiken hade jag med den, så tog jag bort den för att alla andra spelade Kihlström och Adielsson. Helvete!”
”Man ska följa första instinkten” sa Hermod lågmält. ”Då har man i alla fall bara sig själv att skylla på när det går åt pipsvängen.”
Han tänkte på de två gånger under våren som han besökt den angellska villan – först på sin egen födelsedag i slutet av mars, senare på Annemos i början av maj. Och han slogs av hur stämningen i huset förändrats under de veckorna – och inte till det bättre.
I mars hade Adrijana gått på offensiven. Inte först, hon hade varit en artig, oklanderlig värdinna tills första kaffekoppen druckits upp. Sedan hade hon, i vanlig ordning, tyckt till om det ena och det andra, och även berört Adams situation. Hon hade dock inte varit så aggressiv som Adam gjort gällande när han beklagat sig för Hermod, men ändå tydligt framfört sin åsikt att han borde sätta till alla klutar för att så fort som möjligt skaffa sig ett jobb. ”Ju längre tid man varit borta från arbetsmarknaden, desto svårare är det att ta sig in på den igen.” Hon hade till och med speciellt vänt sig till födelsedagsobjektet: ”Du vet hur det är, Hermod. I det här samhället värderas vi inte efter våra bästa egenskaper utan efter vilket arbete vi har, och framför allt att vi har ett arbete!”
När Hermod kom för att närvara vid Annemos kalas var det en helt annan fru Angell som visade sig – eller knappt visade sig, snarare. Ja, hon satt med vid bordet. Ja, hon serverade kaffe och hade ordnat allt man kunde begära; Annemo hade av sina föräldrar fått ett fint teleobjektiv till sin systemkamera. Hermod själv hade i vanlig ordning inte kunnat hitta på någon present utan stoppat ner en, förvisso rundligt tilltagen, sedel i ett kuvert. Båda presenterna hade dock, liksom satsen med akvarellfärger från syskonen och farmor Angells presentkort hos Bokhyllan i Gårdinge, bleknat i jämförelse med vad Adams odrägliga kusin haft med sig. Detta sinnliga stycke hade köpt en tröja i svart och rosa, och Annemo hade suttit mållös när hon öppnat paketet. Att hennes syster högljutt uttryckt sitt gillande av valet gjorde inte saken ett dugg bättre, ansåg Hermod.
Men under resten av kvällen hade Adrijana mest suttit tyst, i princip bara svarat på tilltal och satt på ett falskt leende, och inte en enda gång hade hon berört jobb, utbildningar eller något som kom i närheten av dessa ämnen. Alla varningsklockor ringde i Hermods huvud, för detta var inte den Adrijana han lärt känna. På gott och ont var hon en kvinna sprudlande av ambitioner, företagsamhet och åsikter om det mesta. Han klarade inte riktigt av henne ibland, men ändå förfärades han av den förändring – den blekning till nästan genomskinlighet – som hon genomgått den senaste tiden.
Är det Adams fel? frågade han sig, men trodde inte att det var hela förklaringen. För Adam verkade inte ha växt och rätat på sig i motsvarande grad som hans hustru sjunkit ihop, snarare såg han ännu mer besvärad ut. Och märktes det inte också på barnen? Fanns där inte glimtar av ångest i deras blickar?
Hermod var inte säker på vad det var som hände. Möjligen, tänkte han, kunde han få reda på det genom Annemo. Men hennes besök hos honom hade också blivit allt färre under våren.
Han ville knappt erkänna det ens för sig själv, men han var svartsjuk. Annemos avslöjande, att hon hade ett förhållande med Carl Ripa, hade tagit honom hårt.
Det är helt på sin plats, sa han sig själv gång på gång. Det är precis som det ska vara. Hon ska söka sig en pojkvän i lämplig ålder och det är vad hon har gjort nu. Bra! Han hade upprepat det säkert hundra gånger under de veckor som gått sedan hon berättade det, men det gjorde ingen nytta. Budskapet från hjärnan gick bara inte fram till känslocentrum, var det nu satt någonstans. Annemo! Gudinnan! I en annan mans famn, i den där helvetes finsnickaren Ripas feminina famn. Jävla oljeslabbare som spökar ut sig med kvinnoattiraljer. Jag skulle kunna döda honom!
Han blinkade till och ruskade på huvudet för att klara tankarna, medan han körde in i Hörby. Nästan i panik koncentrerade han sig på trafiken, på byggnaderna som han körde förbi, på sitt ärende på glasmästeriet … allt för att inte tänka på hur han plötsligt förlorat det viktigaste i sitt liv.
Under skoltiden hade ingen flicka visat intresse för honom. Han visste att det till stor del berodde på att alla var lite rädda för honom, eftersom hans far var så underlig. Detta faktum gjorde inget för att mildra de känslor av frustration, nästan hat, som fyllde den unge mannen när han på grund av faderns sjukdom tvingades avstå från vidareutbildning för att sköta om butiken och den allt svagare Vidar.
”Du ska hitta en riktig, arisk kvinna, pojk” hade fadern raspat en gång från sjukbädden.
De orden fick Hermod att explodera.
”Ditt jävla missfoster!” väste han. ”Tack vare dina sjuka idéer är det ingen flicka som ser åt mig. Dra åt helvete!”
Från den dagen gick det snabbt utför med Vidar Gustafsson. Under de sista veckorna av hans liv yttrades inte ett ord mellan far och son.
Jag borde inte behandlat honom så, hade han tänkt många gånger sedan dess. Även om han hade extrema åsikter så var han min far, och han tog hand om mig under hela min uppväxt. Han valde inte att bli sjuk.
Och faderns död hade inte förändrat något i Hermods brist på lycka hos det motsatta könet. Det var som om han då redan stelnat i en form, i ett fack – ’underlig’ – och alla han mötte kunde läsa det ordet och drog sig följaktligen undan. Oundvikligen slöt han sig också själv inom sitt skal och kände sig obekväm i allt utom det mest opersonliga umgänge med en kvinna. Postkassörskan eller biträdet i järnaffären, de var kvinnor han kunde titta i ögonen och framföra sina ärenden till. Men när han åt i skolans matsal såg han till att vänta tills lärarkåren ätit färdigt. De kvinnliga lärarna verkade vara rädda för honom och han ville undvika obehagligheter.
Mattanterna intog en mellanställning. Han brukade äta samtidigt som de och utbytte några ord med dem när han tog sin mat. Men sedan satte han sig oftast vid bordet intill dem, med ryggen åt dem. Där satt han och lyssnade till deras konversationer, insöp deras visdom – de var, enligt Hermod, enkla, hederliga människor – om barn och äkta makar, om aktuella erbjudanden i mataffärerna, om programledare i teve, och andra livets väsentligheter. Men han la sig aldrig i deras samtal.
Det hade ändå blivit bättre med åren. Och den kunskap han tillägnat sig under sin tid i Lund hade stärkt honom. Men det var ingen i Bylilla som kände till den, förutom en handfull personer – samtliga män, förutom Annemo. För de flesta bybor var han fortfarande den där lite konstige galleriägaren vars far varit nazist.
Kvinnor i hans egen ålder, eller däromkring, delade han upp i två kategorier: de alltför banala, och de alltför smarta och duktiga. De banala, som mattanterna, var visserligen hederliga, jordnära människor men de hade inget att ge honom, och de duktiga skrämde honom. Han kunde inte närma sig någon av grupperna för att ens försöka hitta en livskamrat.
Successivt hade han insett att han gick omkring på jobbet, i skolan, och kikade i smyg på flickorna i de högsta årskurserna; åttonde- och niondeklassare, 15- och 16-åringar som var fullt utveckade och exponerade sig, åtminstone under den varmare delen av året, med korta kjolar eller shorts, och tröjor som lämnade en bra bit av magen bar.
Han tittade på dem och han kände lust till dem. Och han visste att de var förbjuden mark, och därför hatade han sig själv för att han kände lusten. Annemo hade varit 19 när hon kom till honom, den där natten efter hennes studentfest. I juridisk mening var hon lovlig, men moraliskt var det fel, det kände han. Att det hela tiden var hon som drev på deras relation spelade ingen roll, han var lika medskyldig ändå.
Men skyldig eller inte, hon hade kommit att bli en del av hans liv – inte bara som intelligent samtalspartner utan som en kropp av kött och blod som förenades med hans egen. Han älskade henne. Han älskade henne över allt annat på jorden. Och nu höll hon på att glida ifrån honom.
Han grep hårt om ratten och ansiktet förvreds när han såg lilla Ester Mansours fina ansikte framför sig.
Lördag 28 maj
Adrijana hade knappt trott sina ögon när hon såg insändaren. Lite irriterat – hon var visst alltid irriterad nuförtiden – hade hon sprättat upp kuvertet; ännu någon gammal stofil som inte har lärt sig använda epost.
Intresset väcktes när hon först tittade längst ner på papperet för att se vem som skrivit, och sett namnet: Ture Rahmberg. Rahmberg var förvisso en gammal man, säkert i 80-årsåldern vid det här laget, gissade hon. Men någon stofil var han inte även om han tydligen föredrog att använda penna och papper framför modernare kommunikationsmedel.
Ture Rahmberg var före detta moderat politiker, fortfarande aktiv när Adam och Adrijana började på tidningen, men för drygt tio år sedan ersatt med yngre förmågor. Men trots att han numera inte hade någon formell position inom partiet var han något av en legend och åtnjöt stor respekt, både bland partikollegor och meningsmotståndare.
Adrijanas intresse sköt i höjden som en raket när hon lyfte blicken till början av brevet för att se vad som upptog Rahmbergs intresse så pass mycket att han gjorde sig besväret att skriva till debattsidan. Med snirklig, lite ålderdomlig men fullt läsbar stil stod det: Angående beslut att dra in utskänkningstillstånd för Nasir Sensoy, krögare på restaurang Orient.
Ju längre Adrijana läste av insändaren, desto mer upphetsad blev hon och var nästan rädd att det syntes på henne. Rahmberg var tydligt upprörd av hur ärendet hanterats av kommunen och förde fram ett antal argument för sin ståndpunkt. Han beskrev att han bodde granne med familjen vars dotter umgicks med Nasirs dotter, och hur pappan i samtal med Rahmberg vidimerat allt vad Nasir berättat om kvällen då han tvingats lämna restaurangen för att köra och hämta flickorna.
Rahmberg tog också upp det tillfälle, mer än tio år tillbaka i tiden, då Nasir underlåtit att betala in momsen i tid. Han bekräftade vad Nasir själv sagt i David Randaus artikel, att det berodde på stress i samband med ett större evenemang i staden. Nasir Sensoy hade en central roll när den festival vi nu känner som Fiesta, och som satt Gårdinge på Sverigekartan, kom till, skrev Ture Rahmberg. Och det förtjänar att påpekas att ägarna till stadens två största restauranger var benhårda motståndare till festligheterna. Ja, Sensoy gjorde ett misstag den gången, men en gång är ingen gång och händelsen ligger så långt tillbaka i tiden att den inte bör ha någon relevans för vad som händer idag.
Han var mycket indignerad över beslutet att dra in Nasirs tillstånd och skrädde inte orden med vad det skulle betyda för krögaren: Med bara några veckor kvar till årets stora publikhändelse slår man fullständigt undan benen på en ambitiös och duktig näringsidkare. Att en man som borde stå som föredöme för våra invandrares integration i samhället behandlas på detta vis är en skam för kommunen. Beslutet bör omedelbart omprövas!
Adrijana märkte hur hon satt och log rakt ut i luften. Och hon var tvungen att skratta åt det faktum att det skulle till en gammal högerman för att få henne att för första gången på veckor eller månader känna riktig glädje.
”Underbart!” utropade David Randau när de satt runt det ovala bordet på onsdagen, när insändaren publicerats i tidningen. ”Äntligen någon som vågar säga ifrån.”
”Jag trodde att den här historien var överspelad” sa Erling Andersson och såg missnöjd ut.
Adrijana spände ögonen i honom och kände hur hon avskydde honom.
”Menar du att vi skulle refuserat Rahmbergs insändare?” spottade hon.
Han ryggade tillbaka i stolen och tittade ilsket på henne.
”Ta det lugnt. Jag förstår att det här smakar mumma för dig, men det förändrar inget. En gammal lomhörd fördetting har stått och idisslat med grannen …”
”Erling, det där tror jag inte du vill säga offentligt.” Det var Ann-Christin Svensson och vreden lyste ur hennes ögon.
Adrijana tog ett djupt andetag.
”Nog om detta” sa hon. ”Vi går in på dagens jobb.”
Men ämnet kom åter upp till diskussion dagen därpå. Då var det Bill Ridderwall, tillbaka efter att ha varit hemma och ’vabbat’ sitt sladdbarn, som intet ont anande – eller möjligen rent beräknande – tog upp fallet Orient.
”Intressant insändare från gamle Rahmberg” sa han. ”Vi kanske borde syna de där gynnarna i sömmarna lite mer.”
Adrijana sneglade på Erling. Han såg ut som om han just tuggat sig genom en abborre utan att rensa den.
”Men vad fan … Ska vi hålla på och skriva om gammal skåpmat dag efter dag?” fick han ur sig.
Kulturredaktören tittade på honom med ett stänk av förvåning och en hel portion förakt i blicken.
”Erling, man skulle nästan kunna tro att du och Jonas Svensson har suttit tillsammans på Stora hotellet och bestämt er för att nita Nasir” kommenterade han.
”Men hör nu!” protesterade Gunnar Paulsson och drog sitt svärd till vännens försvar. ”Nu får du ge dig, Bill.”
Ridderwall ryckte lojt på axlarna.
”Frågan verkar ju ytterligt känslig” sa han. ”Vad är det som inte tål att rota i?”
Adrijana tyckte det var dags att avbryta det uppseglande bråket.
”Jag ska läsa igenom allt vi har skrivit i ärendet och göra en bedömning om det finns någon ny vinkel just nu” sa hon och höll rösten neutral. Men hon jublade inombords över att ännu en av medarbetarna ställt sig på hennes sida.
Efter att ha vägt frågan fram och tillbaka under ett par timmar lyfte hon telefonluren och slog Margareta Kjellands nummer i Malmö.
”Hej Margareta, det är Adrijana i Gårdinge.”
”Hej.” Avvaktande; ansvariga utgivaren hade förstås läst den gamle moderatpolitikerns insändare och anade vad samtalet gällde.
”Mina medarbetare här tycker det är läge att gräva lite djupare i den där historien med restaurang Orient” sa Adrijana med lätt stämma. ”Ja, efter en tung insändare i frågan.” Kort paus. ”Jag ville bara informera dig först.”
Det blev tyst en stund.
”Så fantastiskt vänligt av dig” sa Kjelland till sist med en röst som samtidigt var både torr som en stenöken och drypande av ironi. ”Risken med att gräva för djupt är ju att man kan råka falla ner i gropen själv.”
Adrijana visste att hon inte borde vara förvånad, men kände hur engagemanget smög sig på henne utan att hon kunde stoppa det.
”Du menar att du fortfarande inte tycker att vi ska skriva?”
Det lät som Margareta Kjelland suckade djupt i sitt tjänsterum.
”Vi har varit igenom den här diskussionen en gång” sa hon. ”Jag vet inte vilka medarbetare uppe hos dig som har kvällstidningskomplex, men jag vet att där också finns personer med gott omdöme. Jag hoppas innerligt att du sällar dig till den gruppen, inte till den andra.”
Därmed la hon på luren utan att ge Adrijana en chans att svara. Budskapet var tydligt, hotet kvarstod. Hon kände sig illamående. Vad fan gör jag på den här tidningen? frågade hon sig. Med de här cheferna?
Bär upp din lön, svarade hon själv. Eftersom du vet att du är för gammal för att få ett annat jobb om du skulle sluta.
Hon förhalade ärendet på redaktionen under resten av veckan, och ingen fällde någon mer kommentar. På sekunden klockan fem på fredagen släckte hon ner sin dator och lämnade Kuriren, och hoppades att helgen skulle bli oändligt lång. Hon visste inte att hon skulle få rätt.
”Eh …” sa Adam när de satt vid kvällsmaten. Han fångade hennes blick. ”För en tid sen … råkade jag stöta på en gammal skolkamrat från grundskolan. Fanny heter hon och jag hade inte träffat henne på … ja, kanske 30 år. Nu bor hon i Lund med sin dotter. Och hon skulle gärna vilja komma hit och hälsa på, träffa …” Han lät sin blick svepa över familjen. ” …er.”
Det tog flera sekunder innan Adrijana reagerade, så trött och ofokuserad var hon. En gammal skolkamrat … Fanny! Det är hon, hans vän på fejan. Det måste det vara! Hon kände hur en rodnad flög över hennes kinder, och torkade sig omständligt med servetten för att kamouflera den. Han berättar för mig … för oss, om henne. Då borde det väl vara så att hon faktiskt bara är en vän, eller? Då har jag gått och varit misstänksam i onödan.
Hon kände åter hur trött hon var. Trött och ointresserad. Trött, ointresserad men ändå en liten smula nyfiken; varför var det så viktigt att den där Fanny skulle träffa familjen? Så, i ett ögonblick av klarsynthet, insåg hon att det inte var särskilt konstigt – både Adam och hon själv hade vänner från tidigare i sina respektive liv som mycket väl skulle kunna vara intresserade av att lära känna den gamla kompisens familj.
”Visst” sa hon. ”Det går väl bra.”
”Kan de komma över en stund imorgon eftermiddag?”
Nu? Jag känner inte för att träffa någon just nu. Fattar han inte det? Fast … hur skulle han kunna veta? Han vet inte vad som händer på tidningen.
”Javisst. Det går väl bra.” Hon hörde att hon lät som en robot, och hon kände sig som en också.
De stod i hallen vid tretiden på eftermiddagen – två versioner av samma kvinna, tyckte Adrijana när hon först såg dem. En äldre och en yngre version. Båda var vackra på ett rogivande sätt, och hon märkte, när Adam presenterade dem och de tog i hand och hälsade, att hon genast tyckte om dem.
”Min mamma och min bror bor uppe i gårdingetrakten” berättade Fanny när de satt vid kaffebordet. ”När jag är där och hälsar på brukar jag titta i Kuriren. Jag tycker det verkar finnas en ambition att göra en tidning som kritiskt granskar händelser och makthavare i kommunen, vilket ju är en lokaltidnings uppgift.”
”Vi kämpar mot en tajt budget” kommenterade Adrijana men hon kände ändå både glädje och stolthet vid Fannys ord.
”Det förstår jag” sa Fanny. ”Det är ju i tidningsbranschen precis som överallt annars, att stora företag köper upp små och sen rationaliserar de för att maximera profiten för investerarna.”
”Precis!” sa Annemo.
”Exakt!” ekade Birgit.
Adrijana stirrade på sina döttrar i ett ögonblick av overklighet. Hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig, och blev lättad när telefonen plötsligt ringde. Hastigt reste hon sig och gick ut i köket för att svara.
”Det är Katrya.” Katrya! Hur många år är det sedan hon ringde? Sedan jag talade med henne? ”Jag har bröstcancer.”
Adrijana trodde benen skulle vika sig under henne. Hon tog stöd mot perstorpplattan med sin fria hand.
”Vad är det du säger?” Hennes röst var bara en hes viskning.
”Jag gick på mammografi för en tid sen. Rutinkontroll.” Systerns röst var … inte mekanisk, men … kontrollerad, vuxen. Adrijana kände nästan inte igen den. ”De hittade en tumör. Jag ska opereras på måndag.”
Adrijana märkte att hon knappt kunde se något, hennes ögon fylldes snabbt av tårar.
”Men gode gud” snörvlade hon. ”Vet mamma om det?”
”Nej.”
”Var … var bor du någonstans? Uppsala fortfarande?”
”Ja.”
”Jag kommer dit.”
När hon lagt på luren bara rasade hon ihop i en hög på golvet, kände hur tårarna rann nerför kinderna och hörde hur någon kom springande från vardagsrummet.
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>