Fortsättning från i går
Samtalet kom i mobilen medan Adrijana promenerade från stationen i Gårdinge till tidningsredaktionen.
”Det är Katrya.”
Lika korthuggen som vanligt, men där fanns en annan ton i rösten; ofrivilligt särade Adrijana på läpparna i ett litet leende.
”Hej. Hur är det?”
”Jag fick svar idag på ett viktigt test de gjorde i samband med operationen. Det kallas HER2-status och … ja, det är ganska komplicerat men det handlar om hur snabbt cancercellerna delar sig.”
”Och vad sa läkaren?”
”Värdet kan vara mellan noll och tre. Noll och ett kallas negativt, och det är bra, för då delar de sig inte så snabbt. Tre är värst.”
”Katrya, för guds skull, vilket värde har du?”
”Noll.”
Adrijana skrek ut sin glädje och tog ett par danssteg, obekymrad om vad eventuella förbipasserande skulle tycka om henne. Plötsligt kändes världen som en bättre plats att vara i.
”Åh Katrya, jag är så glad!”
”Det finns förstås inga garantier för något, Adrijana” baissade systern nyktert ”men … ja, jag är själv jätteglad. Rapporten sa också att det verkar som tumören är borttagen med god marginal, och de har inte hittat några tumörceller i lymfkörtlarna.” Hon andades ut, ljudligt, i luren. ”Det känns som jag har en chans att slippa återfall.”
”Åh gud, det är …” Hon märkte att tårarna stänkte ur hennes ögon, men hon brydde sig inte om det. ”Vad händer nu då?”
”Jag ska få strålbehandling ändå, säger de. För säkerhets skull. Så jag får väl bli skinnskalle ett tag.”
Adrijana fnittrade i luren.
”Adrijana …”
”Ja.”
Paus. Lång paus. Tvekan.
”Tack för att du finns.”
Tårarna sprutade igen, i kapp med hennes leende.
”Jag har semester efter midsommar. Då kommer jag och hälsar på dig. Hälsar på er!”
Mejlet från Maria Pettersson låg i hennes inkorg efter lunch.
Hej. Om kollegorna i Malmö inte skulle ha full koll på vad som händer vid förvaltningsdomstolen, så kan jag berätta att Nasirs överklagande har varit uppe där idag. Och domstolen underkänner kommunens beslut att dra in hans serveringstillstånd. Han får det tillbaka med omedelbar verkan. Typiskt att Fiesta redan är över, men visst är det ändå goda nyheter. Kram, Maria.
Adrijana kunde inte hålla sig. Hon ställde sig upp vid nyhetsdesken och sträckte båda armarna triumferande i luften.
”Yes!”
Fyra reportrar som satt och skrev vid sina datorer vred automatiskt sina huvuden och tittade på henne: Anette Schwartz, Gunnar Paulsson, Erling Andersson och Ann-Christin Svensson. Deras respektive ansiktsuttryck bildade en regnbåge bestående av nyfikenhet, oro, irritation och förväntan.
”Anki” sa Adrijana, högt så alla skulle höra henne. ”Tag genast kontakt med förvaltningsdomstolen i Malmö. Den har idag på förmiddagen upphävt kommunens beslut att frånta Nasir Sensoy hans utskänkningstillstånd.” Hon satte näsan i vädret och tittade rakt på Erling när hon fortsatte: ”Det blir dragargrejen på ettan imorgon!”
Hon satt och tänkte på Adam, medan reportrarnas texter successivt damp ner i det redaktionella systemet och hon mekaniskt bockade av dem på sin lista. Mekaniskt, men inte på det miserabla sätt hon gjort under så lång tid; snarare registrerade hon dem sådär lite från ovan.
Den där natten på hotellet i Uppsala, innan de flyttat hem till Katryas och hennes familjs villa, hade de älskat, för första gången på månader. Miljön – en halvlyxig hotellsäng, inga barn som kunde höra ljuden – hade gjort sitt för att få henne att hänge sig fullständigt. Och han hade varit precis den perfekta, något undergivna partner som han kunde vara. Hon fick styra och ställa, vara aktiv; han tog emot och bidrog med känslig beröring på de platser på hennes kropp där han visste att hon njöt som mest. Så här efteråt kunde hon inte komma ihåg att det varit så bra någonsin tidigare.
De skulle stryka ett streck över de senaste månaderna, hade de bestämt. Och det var gott och väl. Men vissa fakta gick tyvärr inte att radera. Adam hade inget arbete och nu var det bara två månader kvar på hans avgångsvederlag. Visst, de skulle inte bli helt beroende av hennes lön meddetsamma, han skulle kunna få A-kassa. Men inte heller den skulle vara för evigt, och för varje månad som gick blev hans väg tillbaka till arbetsmarknaden längre och jobbigare. Men hon visste att han börjat bli mer aktiv – han hade till och med visat henne en ansökan han skrivit innan han skickade in den. Och den senaste tiden hade han suttit vid datorn och övat på diverse bild- och redigeringsprogram, snarare än målat i sin ateljé. Han visade faktiskt en annan attityd, och det var en bra början.
Har han också varit otrogen? undrade hon. Om hon verkligen hade sagt vad hon höll på att säga – Jag har varit otrogen – skulle han då kanske också ha avslöjat att han varit med … Fanny? För om jag har varit otrogen, så kan ju han ha varit det, tänkte hon. Och om han har varit det, så ligger Fanny väldigt nära till hands. Hur kan hon annars ha sådan makt över honom?
Plötsligt bubblade hon nästan över av nyfikenhet. Nyhetsnäsan stacks ända in i privatlivets innersta. Hon ville veta om han varit med någon annan, och hon kände just då att om han hade varit det, och det hade varit med Fanny, så skulle hon inte bli bitter. Men, tänkte hon och nyktrade till, jag kanske hade blivit hur bitter som helst. Förmodligen lika bra att inget veta. Och hon bestämde sig för att aldrig ställa den frågan till honom.
Telefonen ringde.
”Redaktionen, Adrijana Kovačić Angell.”
”Hej, Adrijana. Det är Margareta Kjelland i Malmö.”
Adrijana log. Plötsligt var hon inte ett dugg rädd för Kjelland, plötsligt var just detta det samtal hon längtat efter, alltsedan publiceringen av beslutet i förvaltningsdomstolen.
”Hejsan, Margareta” sa hon i lätt ton.
”Hrm … jag antar att jag är skyldig dig en ursäkt.” Ansvariga utgivaren lät påtagligt besvärad och Adrijanas leende blev bara bredare. Prata på, din skata! Låt inte mig störa! ”Ja, den här komplicerade, mångbottnade historien om piz … om restaurangägaren som råkade illa ut.” Ett kort, nervöst skratt. ”Ja, du hade ju rätt hela tiden.” Ett ännu nervösare skratt. ”Du har verkligen nyhetsnäsa, Adrijana. Du … du sitter på helt rätt plats!”
”Jag försöker” sa Adrijana och knäppte några gånger med en kulspetspenna, och hoppades att Margareta Kjelland skulle höra ljudet i luren och plågas lite av det.
”Ja, vi … vi glömmer väl de där jobbiga samtalen som vi hade för en tid sedan. Och … de dagar du tog semester, det fixar jag med löneavdelningen. Du har dem till godo.”
”Låter bra” sa Adrijana, och så kunde hon inte hålla sig. ”Jo, Margareta, när jag väl går på semester – eller ska vara borta av någon annan anledning. För tidningens skull, sätt in Ann-Christin Svensson som nyhetschef.”
En lätt harkling i luren.
”En utmärkt idé, Adrijana.”
* * *
Birgit satt i sitt rum. Datorn var på, Spotify var igång och spelade upp något från hennes spellista, men hon hörde inte det. Internet var också på, ett fönster öppet med Facebook och någon hade skickat meddelande till henne, men hon såg inte det.
Hon bara satt och försökte ta in allt som hänt de senaste timmarna i hennes liv. Gigget på Fiesta, som blivit succé. Ren och klar lycka! Sedan, i bilen hem, Martins ord, hur han och Jonte lyckats övertala Luis att komma till spelningen.
”Han vägrade, Biggs. Fly förbannad var han. Så… så vi lovade honom att han ska få stå som co-writer på alla låtarna. Han…” Martins röst höll knappt när han kände den dödande blicken från Birgit. ”…han har ju skrivit solona, eller hur?”
Hon hade öppnat munnen för att skrika ut sina protester, för att fråga varför i helvete de hade bestämt detta utan att fråga henne, låtskrivaren, bandledaren. Men av någon underlig anledning besinnade hon sig ett par sekunder. De gjorde detta för bandets bästa, för att vi skulle kunna genomföra gigget. Vi hade inte kunnat göra det utan Luis.
Men hela glädjen över framgången i Gårdinge hade fått en besk eftersmak som varat ända tills telefonsamtalet kom. Telefonsamtalet med erbjudandet om en månads spelningar nere i Europa. En fantastisk känsla, en fantastisk händelse, som inte hade inträffat om grabbarna i bandet inte gått bakom ryggen på henne.
Men vänta bara, tänkte hon medan hon långsamt vände uppmärksamheten mot datorn, mot Spotify och Facebook. Efter turnén kommer det troligen att bli en platta. Och då, när den är klar, när omslaget ska göras med alla uppgifter om bandmedlemmar och låtar, då ska där fan ta mig inte finnas någon co-writer.
* * *
Adam reste sig och gick, tillsammans med övriga föräldrar och andra besökare, långsamt ut ur kyrkan. Han funderade på om han borde hälsa på någon lärare – Christians klassföreståndare, till exempel – och säga någonting, uttrycka sin tacksamhet över att sonen nu någorlunda framgångsrikt, så vitt han kunde bedöma, lotsats genom grundskolan och var redo för nya utmaningar.
Han såg dock inte omedelbart till klassföreståndaren, och stod där lite obeslutsam när Christian kom fram till honom.
”Pappa, kan du ta mitt betyg så länge? Vi ska …” Flög inte en lätt rodnad över de 15-åriga kinderna? ” …ta en fika vid torget.”
Då såg Adam att också Ester Mansour stod där. Och med ett litet leende räckte även hon fram ett brunt kuvert.
”Vill du vara snäll och ta mitt också?” frågade hon och det lyste i de mörka ögonen. ”Så kan jag komma in och hämta det lite senare.”
”Okej” sa Adam och tog emot de två värdefulla dokumenten.
Hans son och grannens dotter försvann från kyrkogården och Adam flanerade sakta i samma riktning; ner mot triangelkorsningen med de åtta vördnadsbjudande bokträden, och vidare fram mot torget. Han kände sig … i gungning. Det hade hänt lite för mycket de senaste dagarna – men samtidigt var det bara bra saker som hade hänt.
Ja, det är klart, Annemos besked att hon skulle flytta ut, flytta hem till den där Ripa, fyllde Adam med blandade känslor. ”Det är på prov. Jag kanske kommer hem efter en vecka” hade hon sagt med ett tydligt stänk av … ödmjukhet, osäkerhet, sårbarhet som Adam inte märkt hos henne tidigare. Det är okej, sa han sig. Hon är 23 år gammal, det är inget konstigt att hon flyttar ihop med sin pojkvän. Men … jag kommer att sakna henne. Även om hon inte varit den som gjort mest väsen av sig, så har hon ändå alltid funnits där. Någon gång varje dag, i princip, har jag kunnat se henne, få en bekräftelse på att det är bra med henne. Det kommer att bli tomt. Och jag kommer att oroa mig.
Även Birgits besked, lämnat med pukor och trumpeter, buller och bång, ett par dagar innan gjorde honom synnerligen ambivalent.
”Gissa vad! Sahara såg oss på spelningen på Fiesta och tyckte vi var skitbra. De vill ha oss som sidekick på hela deras turné i Tyskland och Holland i höst. Det är fan inte klokt!”
Adam kunde se de skumma barerna, de lindrigt nyktra tyska männen, de snabba färderna längs autobahn, de holländska gatustånden med alla narkotiska preparat i världen. Jag kommer inte att sova en blund under hela den månaden, tänkte han. Men samtidigt … detta är världens chans för henne. Hon kommer att leva sin dröm!
När han kom ner till torget tyckte han sig se konturerna av två personer innanför ett av pizzerians fönster: Christian och Ester. Adam log. Hennes två bröder var visserligen förfärliga busfrön, men Ester var … Han suckade. Söt, trevlig, väluppfostrad, duktig i skolan. Hur hade det gått till? Han kände en våg av värme pulsera genom kroppen vid tanken på att Christian i detta nu satt där inne, på pizzerian, och utan tvekan var den lyckligaste grabben på jorden.
Hermod stod ute på verandan och Adam styrde stegen dit.
”En kopp kaffe?” frågade hans vän. ”Eller en pilsner?”
”Kaffe, tack.” Han märkte hur Hermod studerade honom en sekund. ”Pilsner dricker vi imorgon, när vi ska bli rika på hästarna.”
Han satte sig ner vid ett av borden och väntade på att Hermod skulle komma ut med kaffet.
Adrijana hade strålat som en sol hela torsdagskvällen.
”Hon kröp inför mig!” sa hon. ”Margareta Kjelland, hon bad om ursäkt och vi skulle dra ett streck över det som varit, och jag hade världens nyhetsnäsa. Och jag fick henne att lova att aldrig mer sätta Erling Andersson som nyhetschef.”
”Jag är stolt över dig” sa Adam. ”Ska vi ta och åka in till Malmö och äta på lördag?”
”Va? Javisst, det kan vi väl göra.”
Inget jubel över förslaget – hon var helt inne i sina egna tankar, helt uppslukad av händelseutvecklingen på tidningen. Han smålog och klarade strupen:
”Fanny ringde mig för ett par timmar sen.”
Han lyckades få hennes uppmärksamhet.
”Vi behöver en informatör” hade Fanny sagt när hon ringde. ”Vänsterpartiet i Skåne. Skriva och redigera material, layouta broschyrer, uppdatera hemsidan. Lite av varje. Deltid. Men kanske kan där bli extra timmar med liknande uppdrag för angränsande distrikt. Vad säger du?”
Hans första tanke var: Börja jobba? Jag har ju nästan två månader kvar på mitt avgångsvederlag? Hans andra tanke var: Om jag säger nej, och Adrijana får reda på det, så kommer hon att slå ihjäl mig.
”Eh … ja, men det låter jättebra! Klart jag vill! Men … jag är inte med i partiet.”
”Det gör ingenting. Jag tror att du delar tillräckligt många av våra värderingar för att det ska fungera. Vi hyr in dig som konsult. Skynda dig på och skaffa en F-skattsedel!”
Adrijana flög upp ur sin stol, bort till honom och slog armarna om honom.
”Det är underbart!” utbrast hon och såg salig ut. ”Adam, vi åker inte till Malmö och äter på lördag. Vi åker till Köpenhamn, okej?”
Hermod kom ut med två kaffekoppar och satte på bordet. De båda männen satt tysta en stund och betraktade den ojämna strömmen av barn, ungdomar och vuxna som kom ner från kyrkbacken och vek av in på de olika gatorna.
”Kvinnor är underliga” sa Adam till slut. ”Vi har haft ett helvete hela vintern och våren, jag och Adrijana. Ett tag trodde jag ärligt talat att det var kört, att vi skulle separera. Och så nu, när det har löst sig med jobb för mig, och hon trivs på sitt, så är allt hur bra som helst. Som om ingenting av detta hade hänt. Jag fattar nada.”
”Kvinnor tänker mycket enkelt och logiskt” svarade Hermod. ”De vet att det viktigaste för dem, för familjen, är en säker inkomst, så där finns mat på bordet varje dag. Trygghet, Adam. Det är vad det handlar om.”
Adam tittade på honom och rynkade pannan.
”Var det inte du som sa till mig för ett par månader sen att vi aldrig kommer att begripa oss på kvinnorna?”
Hermod sneglade på honom.
”Har jag sagt det? Kan jag inte tro.” Han höjde ett ögonbryn. ”Spik direkt i första imorgon? The Man.”
”Är du galen? Spår fem i volt.”
”Spelar ingen roll. Åke tar honom försiktigt, väntar på att startrusningen ska lägga sig, sen kör han till. Halva varvet kvar tackar han för sällskapet och sticker undan.” Han log snett. ”Sen sitter vi på leken.”
Slut
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>