Alla prima
Onsdag 2 februari
Adam gick ut från Joels Hörna, den lilla, trånga rektangel intill pizzerian som fungerade som byns kombinerade pappershandel, tobaksaffär och spelhåla. Han kastade en blick åt höger. På andra sidan Storgatan, som sträckte sig genom hela det lilla samhället från väster till öster, låg skolan. Där, i något av klassrummen i den långa trevåningsbyggnad som inrymde högstadiet, satt Christian just nu och förväntades insupa kunskap i fysik, eller matte, eller franska eller vilket ämne han nu hade så här mitt på förmiddagen.
Skolan hade varit hotad vid ett par tillfällen, när kombinationen dåliga tider och små barnkullar råkat sammanfalla. Men Bylillaborna hade slutit sig samman, och dessutom än så länge haft förmånen att ha starka lokalpolitiker i kommunens högsta beslutande organ. Och hittills hade skolan klarat sig.
Wilhelm Fernlund, anfader i en av de två familjer som dominerat Bylilla sedan mitten av 1800-talet, hade låtit bygga skolan. Det var dock en medlem av den argt konkurrerande familjen Warner som blev byns första lärarinna. Ogift som hon förblev ägnade Britta Warner all sin tid och energi åt sitt yrke.
Familjerna Warner och Fernlund gick som två röda trådar genom Bylillas historia. Eller snarare, som en röd och en blå tråd. För medan klanen Warner traditionellt var socialdemokrater räknade sig släkten Fernlund som solitt borgerlig.
Medan Adams fötter förde honom norrut över Marknadstorget – även det anlagt av Wilhelm Fernlund – vände han blicken mot det stora tvåvåningshus som låg rakt framför honom i Bylillas märkligaste korsning.
Storgatan, som kom från väster, gjorde en mjuk sväng åt sydost. Precis i svängen gick en annan gata, Kyrkogatan, rakt norrut uppför en backe. En bit bortåt det hållet låg kyrkan, förmodligen anlagd uppe på höjden för att påminna folket om vem som stod närmast Vår Herre. Kyrkogatans utmynning i Storgatan var tvådelad, som tungan hos en orm. ”En påminnelse om hur prästerskapet alltid har sagt ett och gjort ett annat” som Hermod anmärkt vid något tillfälle.
På den lilla triangelformade plätten mellan ormens två tunghalvor stod, och hade stått så länge någon nu levande människa kunde minnas, åtta bokträd. Även de hade varit hotade. Vid något tillfälle hade en lokalpolitiker – nyinflyttad, som ville göra ett rejält avtryck i byn – föreslagit att träden skulle huggas ner för att ge plats åt en stor dubbelstaty över Ragnar Warner och Wilhelm Fernlund.
Förslaget hade dock stött på patrull, inte bara hos vanligt folk utan även hos nutida representanter för de båda klanerna. Lars Warner, koncernchef för Warner Industrier AB vid tiden då förslaget lades, hade grymtat att inte nog med att de uråldriga bokarna skulle behöva offras, han kunde dessutom ta gift på att hans anfader aldrig skulle gått med på att stå staty tillsammans med en Fernlund.
Där Kyrkogatans östra mynning gick ut i Storgatan började också ytterligare en gata, Kristianstadsvägen, som sträckte sig åt nordost så långt byn räckte och vidare ut på landsbygden. Och där, i skärningspunkten av Storgatan, Kyrkogatan och Kristianstadsvägen, låg Bylilla gamla bykrog, och där bodde Hermod Gustafsson, och det var dit Adam styrde stegen.
Med sitt spetsiga torn i det främre, vänstra hörnet, det som vätte mot Kyrkogatan och torget, och en något avflagnande fasadfärg, var den gamla krogen sinnebilden av ett kråkslott. Och ingen som körde genom Bylilla för första gången kunde undvika att sträcka på halsen för att beskåda byggnaden.
”Den här kåken har anor från 1600-talet” brukade Hermod stolt berätta för varje ny besökare.
Hur mycket, om ens något, av dagens byggnad som hade stått där under mer än tre sekler var dock oklart. Den långa, generöst tilltagna veranda som löpte längs fasaden mot Storgatan hade emellertid funnits där åtminstone när Hermod växte upp, berättade han. Då, på 50-talet, var krogverksamheten redan nerlagd sedan länge. Det som Hermod växte upp i var då byns handelsbod, och den drevs av hans far Vidar.
Adam gick över gatan fram mot Hermods hem. Som vanligt vajade den rödgula skånska fanan i topp i flaggstången till höger framför huset.
”Klart jag hissar den rödgula! Vi är ju skåningar!”
”Men …” hade Adrijana frågat första gången hon, som då nyinflyttad från Lidköping, sett den för hennes mellansvenska ögon ovana varianten på korsflaggan. ”Skåne tillhör faktiskt Sverige.”
”Bara sen den olycksaliga freden i Roskilde 1658” svarade Hermod.
”Bara? Det är mer än 350 år!”
”Ha! Vi var danskar mer än dubbelt så länge innan dess. Och vad har nånsin svenskarna gjort för oss? De slog ihjäl och våldtog, brände ner och plundrade. De tvingade våra ynglingar att bli kanonmat i deras förbannade armé i Baltikum, och satte in norrlänningar här för att splittra oss. Nej, fy fan för noll-åttorna och deras jävla mördarkungar!”
Om någon hade beskrivit Hermod Gustafsson för Adam innan de två mötts, och antytt att den mannen skulle bli hans kanske bäste vän, så skulle Adam ha protesterat våldsamt. Vid första anblicken var Hermod i princip allt som Adam inte stod för – eller, snarare, allt som Birgitta Angell, Adams mor, inte stod för. Fru Angell, med en lång karriär som socialdemokratisk politiker bakom sig, inklusive tolv år som riksdagsledamot, var vid 78 års ålder fortfarande aktiv i internationellt solidaritetsarbete. Och hon hade noggrant planterat sina åsikter hos ende sonen.
Adam gick uppför trappan till den långa verandan. Under taket ovanför ingången stod det, med röda och gula bokstäver förstås, Galleri Bylilla – i hjärtat av Skåne.
Adam kom ihåg när Hermod berättat den där om ’hjärtat av Skåne’. När fadern dött hade den då 18-årige ynglingen successivt gått igenom allt bråte som funnits i huset. Då hade han hittat en karta över Skåne. På denna karta fanns en plats utmärkt med ett kryss, och efter både tankearbete och efterforskningar hade Hermod insett att det var inget annat än huset där han fötts och växt upp som var utmärkt.
”Det visade sig att det här huset ligger exakt mitt i Skåne, både på längd- och breddgraden. Och om du drar två diagonala linjer, en från nordvästra Skåne ner till sydost, och en på andra hållet, så möts linjerna just här!” Ett sällsamt ljus hade glänst i de blå ögonen och Adam fick nästan en förnimmelse om något religiöst. Den känslan förstärktes när Hermod, medan han sträckte ut sin arm och pekade mot Marknadstorget, fortsatte: ”Du vet säkert vad som finns där borta, i andra ändan av torget?”
Adam hade svarat att där var visst någon gammal rostig minnesskylt efter något … osäkert vad, som hade funnits där på medeltiden. Det hade glimtat till i Hermods ögon, som om han blivit personligen förolämpad, men han hade lagt band på sig och svarat med behärskad men lätt beslöjad stämma.
”Sankta Magnhilds källa. Pilgrimer vallfärdade dit på 1200-talet. Och vattnet rinner fortfarande ur den, efter nästan 800 år.”
Adam hade dock senare från andra informationskanaler fått en något annorlunda version av berättelsen. Jodå, Sankta Magnhild hade funnits – en from kvinna på 1200-talet som hjälpte barn och de svaga i samhället. Hon hade, av oklar anledning, dödats av sin svärdotter och när begravningsföljet som bar hennes kista stannade för att vila sig på platsen hade en källa sprungit fram där. Såväl källan som Magnhilds grav i Fulltofta hade under en period varit mål för pilgrimsfärder. Källan hade dock sinat och varit i princip bortglömd under lång tid, innan en kulturellt intresserad medlem i familjen Fernlund på 1960-talet med hjälp av modern teknik lyckats få liv i den igen.
Han lyfte på dörrklinkan och släppte den. Snart hörde han ljud innanför och dörren öppnades. Hermod var något längre än Adam, med en kroppsbyggnad som avslöjade att han fått hugga i med fysiskt arbete sedan barndomen. Som vanligt var han klädd i en rutig skjorta, uppkavlad till armbågarna, och cargobyxor. Håret, avtunnande där framme, hängde i en lång hästsvans ner på ryggen.
”Tjenare” log han. ”Kom in.”
Adam följde honom genom det stora, långsträckta rum som låg utmed hela husets södersida – den gamla butikslokalen, sedan ett antal år tillbaka omgjord till konstgalleri. I anslutning till den fanns ett mindre utrymme som Hermod använde som kök och det var där de placerade sig, på var sin pinnastol vid ett bord.
”Fick du fatt i programmet?” undrade värden.
Adam trevade i fickan, la upp veckans V75-program på bordet och fortsatte att hala fram en hopvikt tidskrift som han la bredvid.
”Och Guiden. Joel vet att vi alltid köper den.”
”Kanon.” Hermod harklade sig och började bläddra i tidskriften, en av de travtidningar som kom varje vecka. ”Ja, jag har fluktat lite på loppen redan, på Nätet” sa han och gav Adam ett ögonkast. ”Du har ju en bra spik i andra.”
”Det är ett stayerlopp med flera bra hästar” menade Adam. ”Kan hända mycket där.”
”Nej, det kan det inte. Covington Ås, så enkelt är det. Åke trycker av honom 800 kvar, sen går han en ruggig bortre långsida, som bara Åke kan. Sen kör han …”
”Den är struken.”
”Va?”
”Covington Ås är struken. Stod i tidningen idag. Halsinfektion.”
”Å, fan. Det har jag missat.” Han rynkade pannan ett par varv. ”Nåja, då kör vi plan B.”
Adam smålog och fingrade på programbladet.
”En bra spikchans i första också. Staro Dixieland, med Adielsson.”
”Han var favorit senast, då vann han inte.”
”Då hade han bricka tolv. Hoppade när han avancerade i sista kurvan. Mycket bättre läge nu. Jag tror han lägger det här gänget på rygg.”
Hermod log.
”Vackert. Så hittar vi en bra spik till och sen är det bara att fylla på i de andra loppen, och slänga in ett par skrällar, så sitter vi på leken.”
När Adam och Adrijana beslutat sig för att slå ner sina bopålar i Bylilla – nära till jobbet, nära till shopping och nöjen i Lund-Malmöregionen och dessutom en tillräckligt liten ort för att bostäderna skulle ligga på rimlig prisnivå – hade de först tagit en lägenhet i besittning. De hade kommit överens om att det skulle vara nyttigt för dem att, såsom nya och ovana, och därmed stressade, småbarnsföräldrar, få var sin kväll i veckan ’ledig’. Det var september, Annemo var fyra månader gammal och vaknade fortfarande flera gånger varje natt.
Adrijana valde företagsekonomi, tänkte att hon kanske kunde ha nytta av det både i jobbet och privat. Adam hoppade på en skrivarkurs. Skrivklådan var intensiv hos honom och på jobbet fick han inte möjlighet att förverkliga mer än en bit av sitt intresse att sätta ihop ord till texter. På kursen hade han träffat och lärt känna Hermod Gustafsson. Det hade varit de två, samt en handfull medelålders och ganska tråkiga damer, vilka mest ville skriva finstämda dikter och förskönande memoarer.
De väna damerna hade storögt retirerat in i varandras skyddande sfärer när den där grovhuggne mannen i den rutiga skjortan och hårpiskan på ryggen berättade att han ville skriva en roman om gamle vikingahövdingen Erik Blodyxa.
Resterande kurstillfällen hade Adam följt utvecklingen av historien om den hetlevrade 800-talsvikingen, vars karriär krönts och avslutats på tronen i engelska York. Han hade då och då kommit med synpunkter och förslag som Hermod mer än en gång lyssnat till och använt sig av i skrivandet. Adams eget romanprojekt på kursen, en spretig historia kring påhittade rocksångaren Patrick Hall, hade känts synnerligen blekt i ljuset av den mustiga berättelse som skapades ur Hermods fantasi och Facit skrivmaskin.
Flera år senare hade Adam och Hermod av en ren slump hittat det gemensamma intresse, travhästar, som sedan dess cementerat deras relation.
”Tror du jag kan räkna med Annemo till påsk?” frågade Hermod när han serverat kaffe och lutade sig tillbaka så långt pinnastolen tillät.
”Tror jag definitivt. Hon tycker det är jättekul att hjälpa till här.”
”Det är en rar tös. Och skärpt är hon med!”
Om Adam och Hermod var ett omaka par, så var den vänskap som under åren uppstått mellan den råbarkade diversearbetaren och Annemo Angell helt osannolik men icke desto mindre ett faktum.
Efter den där första skrivarkursen – Adam gick aldrig vidare andra terminen – hade han och Hermod bara haft sporadisk kontakt under några år. När Birgit sett dagens ljus och familjen Angell börjat känna sig trångbodd i lägenheten började de se sig om efter ett hus. Annemo klagade ständigt över hur den nya systern höll henne vaken på nätterna, trots att bäbisen sov i Adams och Adrijanas sovrum. Så småningom hittade de också ett nytt hem, vid en av gatorna söder om torget.
Det var en gammal villa med en frodig, charmerande trädgård och gott om plats inomhus. Problemet var bara att ovanvåningen, där det fanns tre potentiella sovrum, var i uselt skick. De var tvungna att renovera, men de besparingar de haft hade gått åt till kontantinsatsen på huset, och Adam hade inte kunskaper att själv göra snickerijobbet.
Han hade råkat stöta på Hermod uppe i byn och av någon anledning hade samtalet kommit in på problemet med villan. Hermod hade, helt oombedd, sagt att han skulle komma hem till dem och ”titta på det”. Inför Adams och Adrijanas lama protester tog han itu med jobbet och på några få veckor var ovanvåningen som ny. Annemo var den första att flytta in i eget rum, och medan Adrijana betänksamt fuktade sina läppar och hennes mamma, som på den tiden bodde i en liten etta i byn, gjorde korstecknet bar Hermod flickan över tröskeln.
Från den dagen var Hermod Gustafsson en del av familjen Angells liv i Bylilla, även om Adrijana fortsatte att vara något reserverad inför honom.
Adam hade förstås, för skams skull, assisterat vid renoveringsarbetet och det var under de veckorna de hade börjat snacka hästar. Några av journalisterna på Gårdinge-Kuriren var travbitna och hade lyckats väcka Adams nyfikenhet. När Hermod föreslog att de två skulle bilda ett litet bolag och spela en gång i veckan kunde inte Adam komma på någon bra anledning att säga nej. Det dröjde dock mer än ett år, till den där julilördagen då de lyckats få alla rätt och kamma hem drygt 12 000 kronor, innan Adrijana fick reda på sakernas tillstånd.
Fredag 4 februari
Adrijana steg av bussen vid Marknadstorget. Krampaktigt fick hon fram sitt paraply, drog ut det och fällde upp det mot ruskvädret som slog mot henne. Hon kastade en snabb blick bort mot affären. Behövdes det handlas något, tro? Nej, det får faktiskt Adam klara av. Som om jag skulle behöva göra det också, efter en lång arbetsvecka.
Så tog hon ett djupt andetag för att lugna ner sig. Han brukade faktiskt sköta det där, det fick hon erkänna. Och han dammsög och plockade undan ganska bra också. Till och med tvättade, fast sorteringen av den rena tvätten gick ju så där. Ofta hittade hon döttrarnas underkläder bland sina, eller kom Annemo eller Birgit med något av hennes som hamnat bland deras.
Efter alla dessa år har han inte lärt sig känna igen mina underkläder, tänkte hon bistert. Hur mycket bryr han sig egentligen om hur jag ser ut? Hur mycket bryr han sig egentligen om mig? Hur mycket bryr han sig om någonting?
Nu har det gått drygt tre månader sedan han slutade på tidningen, funderade hon medan hon kämpade sig ner längs gatorna mot regnet och vinden. Tre månader, och inte en enda anställningsintervju har han varit på. Gudarna vet om han ens har sökt några jobb. Han påstår att han har gjort det, men …
Inte för att det har funnits så många jobb att söka, tänkte hon vidare. Inte inom tidningsbranschen åtminstone. Tuffa tider, allt tuffare. Mediaföretagen expanderade knappast, snarare fortsatte de att slimma sina organisationer. Och det var ju det hon visste, då, när de skulle fatta sina beslut. Och han hade samma information, ändå valde han att gå. Hur kunde han vara så dum att han lämnade den tjänst han hade?
Han hade inte trivts om han jobbat kvar, tänkte hon så. Han hade inte kunnat sitta och pula med sina sidor tills de blev bra, han hade liksom vi andra tvingats nöja sig med att göra jobbet så bra som den begränsade tiden tillät. Och det hade han inte tyckt om.
Hon visste, ända sedan folkhögskoletiden, att Adam var noggrann när han väl gjorde något för vilket han kände passion. Och det kände han inför layoutarbetet. Han såg när det var bra, och han ville inte släppa ett projekt, en uppgift, en tidningssida förrän den var bra.
Men vi måste leva i verkligheten, sa hon sig och förhärdade sitt hjärta. Vi kan inte stoppa utvecklingen, vi måste anpassa oss till den. Och vi måste kämpa, göra det bästa av situationen. Inte ge vika, inte falla undan och vara passiva. Inte bara välja den väg som vid första ögonkastet verkar vara den lättaste, utan se längre än näsan räcker. Annars går vi under.
Det var många tidningssidor under de senaste tre månaderna som inte alls blivit som hon velat ha dem. Det var många mornar då hon öppnat tidningen och helst inte velat åka upp till Gårdinge, hellre velat krypa tillbaka i sängen och drömma sig bort.
Men hur skulle vi få ekonomin att gå ihop om jag hade gjort det? Om jag också hade valt att göra det lätt för mig och leva på ett avgångsvederlag och sedan A-kassa? Om jag också hade tänkt så kortsiktigt?
Med en djup suck gick hon in på Garvaregatan, såg redan huset längre fram på sin vänstra sida. Lampor lyste inbjudande. Det skulle bli skönt att komma inomhus, att komma hem, att vila under helgen efter ännu en jobbig vecka.
Tre månader på den nya, nedbantade redaktionen låg nu bakom henne. Jobbiga månader, inte minst december. Då, kring jul- och nyårshelgerna, förväntade sig läsarna att tidningen skulle innehålla lite extra material. För så hade det alltid varit.
”Vi ska försöka producera lite julsidor” hade hon annonserat vid morgonmötet någonstans kring månadsskiftet november–december. Hennes besked hade inte mötts av några ovationer. Tvärtom hade det kommit fler protester än vad hon faktiskt räknat med – för hon hade räknat med visst motstånd.
”Och hur ska vi hinna med det?” Erling Andersson var den förste som öppnade munnen och ventilerade sin åsikt. Och denna gång fick han stöd av flera.
Medarbetare som normalt stod bakom Adrijana hade tagit bladet från munnen:
”Hur har ledningen tänkt att vi ska klara det, Adrijana?” frågade Kristina Gardelius och såg uppriktigt orolig ut.
”Vi går redan på knäna” menade Anette Schwartz och höll blicken fäst i bordet.
Adrijana kastade en blick mot Bill Ridderwall, men kulturredaktören la sig inte i diskussionen. Han visste att han inte berördes av den, julsidorna var en börda som skulle läggas på allmänreportrarnas axlar.
”Det handlar inte om jättemycket material” försökte Adrijana. ”Några extrasidor till julafton och något … kanske lite tillbakablickande krönikor, eller framåtblickande … på nyårsafton.” Hon såg bristen på entusiasm runt det ovala bordet. ”Våra läsare förväntar sig att få något extra, och det är ju för dem som vi gör tidningen, trots allt.”
Men hon kände hur det kompakta, nu tysta motståndet vällde fram mot henne och hon visste att hon hade en närmast ointaglig fästning att riva ner. Det skulle inte gå på en dag, det förstod hon. Kanske skulle det inte gå alls.
”Alla funderar på något bra material, så återkommer jag om ett par dagar” sa hon och försökte låta glättig.
Det måste lösas, tänkte hon under hela den dagen, och under kvällen där hemma, och hela nästa arbetsdag. Och det är jag som måste lösa det. Hur fan ska jag göra?
Så tog hon telefonen och ringde Stefan Görner. Verkställande direktören svarade och lät som om han var på gott humör.
”Hej Stefan, det är Adrijana i Gårdinge.”
”Tjenare! Har ni också friskt och skönt där uppe?” Hon förstod först inte vad han menade, men han fortsatte: ”Vilket fantastiskt vinterväder vi har! Du som inte heller är skåning måste väl också uppskatta en vit december?”
”Helt underbart” sa hon fast hon hade frusit som en hund på morgonen. ”Så vackert ute. Du Stefan …” Hon kände hur hon droppade honung i sin stämma. ”Jag sitter och funderar på det här med julsidorna. Vi vill gärna ge våra läsare lite extra, och vi har några bra idéer.” Sanningen var att det inte fanns en enda idé.
”Absolut! Visa att tidningen är på offensiven. Rätt tänkt, Adrijana!”
”Tror du att det finns möjlighet …” En hel matsked honung nu. ” …att vi får behålla Lenny och Carolin ett par dagar till? De ska ju egentligen sluta nu på fredag. Om de får ett par, tre dagar på sig skulle jag kunna lägga ut det projektet på dem. De är duktiga ungdomar som sprudlar av entusiasm. Det skulle kunna bli hur bra som helst!”
Hon hörde hur han tvekade, kunde se honom göra sina kalkyler i huvudet. Vad skulle det kosta? Och hennes hjärta bultade.
”Kör på det, Adrijana.”
Hon jublade inombords och vid morgonmötet dagen därpå kunde hon presentera lösningen för medarbetarna.
”Angående jul och nyår. Jag vill att var och en av er …” Hon noterade det mörka moln som redan bildades, men denna gången skrämde det inte henne. ” …skriver en kort nyårstext. Blicka bakåt, blicka framåt, vilket ni vill. Högst tusen tecken.” Så klarade hon strupen. ”Vad gäller julsidorna, så har jag avtalat med ledningen att vi låter Lenny och Carolin fixa dem.”
Molnet skingrades och solen tittade fram. Och hon kunde andas ut. Men bara tillfälligt. För den lösning hon mejslat ut innebar en hel del extraarbete. Lenny och Carolin var duktiga redigerare, men ganska usla skribenter. Allt material som de producerade fick lusläsas och korrigeras och den uppgiften tog Adrijana själv på sig, på obetald övertid.
Så när hon gick hem från Kuriren på lille julafton var hon som en trasa.
Kapitlet fortsätter i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>