Onsdag 23 februari
Adam gick ett par steg tillbaka och betraktade sin målning. Han hade ställt den på det nyköpta, och nymonterade, staffliet. Staffliet som omsorgsfullt placerats så det fick naturligt dagsljus från rummets fönster. Det var ett idealiskt rum för måleri, hade han insett när han plöjt böcker om konst; det hade nämligen fönstret åt norr, och det hade stått i flera av böckerna, att ljuset från norr var det bästa att måla i.
Han kände sig lätt om hjärtat. Dagen innan hade han varit på Trygghetsrådet, för andra gången. Den mulliga medelålders damen som utsetts till hans kontaktperson där hade redan vid hans första besök med sitt smittande skratt gjort honom nästan andlös; dels med sin entusiasm – klart att han som kunde så mycket skulle kunna hitta ett jobb; dels med att påpeka vilka tjänster hon kunde erbjuda – och som Adam skulle ha mycket stor nytta av att ta emot.
Hon hade nu, vid hans andra besök, bokat in honom på två kurser, en i presentationsteknik, en i konsten att skriva ett ceve och lägga in det i rätt databaser på Internet. Detta hade han pliktskyldigast redovisat för Adrijana på kvällen. De två kurserna låg behagligt långt fram i tiden så nu hoppades han på lite lugn och ro.
Kanske, tänkte han i ett ögonblick av självinsikt, kunde han faktiskt ha nytta av de där kurserna; inte ett ljud hade hörts från gratistidningen sedan de bekräftade att de mottagit hans ansökan. Ansökningstiden hade gått ut, de borde ha tagit kontakt vid det här laget om de var intresserade. Varför är de inte intresserade? undrade han flyktigt. Nåja, förmodligen är det ändå inget vidare att jobba på en sådan blaska, tänkte han sedan. Förmodligen tvingas man smälla ihop sidorna i parti och minut och det är inte så noga hur det ser ut. Man har väl sett sådana tidningar …
Efter mötet på Trygghetsrådet hade han kört till en butik som sålde konstnärsmaterial, och inköpt ett staffli. Väl hemma hade det tagit honom en god stund och ett par frustrerade svordomar innan han fick ihop det, för montering av byggsatser var inte hans starka sida. Men när det slutligen stod på plats kändes det som om han tagit ett steg på vägen mot att bli en riktig konstnär.
Han hade sett bilden i en veckotidning som låg nere i vardagsrummet. Det visade sig att den var Birgits. Han hade frågat henne om han fick riva ut en sida där, för han skulle ha något att måla av.
”JLo” konstaterade hon.
”Que?”
”Jennifer Lopez.”
”Jaha, är det hon?”
”Tycker du hon är snygg?”
Han gjorde en grimas, undrade varför hon frågade.
”Jaa … det är hon väl. Jag ska måla av henne, inte hänga upp henne på väggen i sovrummet om det är det du tror.”
”Trodde jag inte. Men vad tycker mamma om att du målar av andra brudar?”
Han höjde på ögonbrynen.
”Risken att hon överhuvudtaget går in i ateljén är minimal” svarade han och hörde själv hur han njöt av att använda ordet ateljé om målarrummet.
Det var på tisdagseftermiddagen, och på kvällen hade han gjort en svepande, dunkel bakgrund på en stor masonitskiva. Han hade varit hos trävaruhandlaren några veckor tidigare och köpt ett par stora skivor andrasorteringsmasonit, och fått dem sågade i lagom stora bitar för att göra målningar på. Bara ett par dagar efter det, hade Lorenz med en värderande blick på honom menat att det kanske var dags att måla på en riktig duk snart.
Adam hade förvisso redan inhandlat ett par dukar, men samtidigt tyckte han inte att han bara kunde låta alla de där färdigskurna masonitskivorna ligga oanvända. Och nu, när han för första gången skulle försöka måla av en människa – en kvinnas ansikte – kändes det som ett alltför stort vågspel att experimentera på en duk.
Han hade tecknat huvudets och axlarnas former på fri hand, och först därefter börjat lägga på färg. Tecknandets konst hade han lärt sig, mer eller mindre för att överleva, under tiden i grundskolan.
Som liten och mager, och dessutom med en pappa som jobbade som lärare, hade Adam varit ett klockrent objekt för mobbning. Han var dock inte den ende i klassen som uppfyllde de nödvändiga kraven, så mobbningen mot just honom hade kommit i vågor – under perioder riktades den mot andra barn.
Det var en trio pojkar som stod för pennalismen, och Adam hade gett dem öknamn: Elake Emil, Stygge Steve och Läbbige Lasse. Emil var ledaren, hjärnan bakom påhoppen, de två andra var hans hantlangare. Och någon gång under de där åren när han tvingades tillbringa fem dagar i veckan i samma miljö som plågoandarna hade Adam upptäckt att det fanns ett sätt att hålla dem på gott humör: att rita häftiga monsterteckningar åt dem.
Efter nionde klass kunde han dra en djup suck av lättnad. Steve och Lasse hade tagit steget till något fabriksjobb – för det var på den tiden då skoltrötta 16-åringar kunde få ett arbete direkt – och Emil hade mognat något, och utan sina torpeder var han ingenting.
Men Adam hade fortsatt teckna. Monstren hade bytts ut mot människor, i första hand två speciella människor. Båda två gick i hans gymnasieklass. Den ena var hans nye vän Thomas Hedman, en festglad yngling som inte gjorde så mycket väsen av sig på lektionerna, men hade glimten i ögat och alla flickor tyckte om honom. Adam såg upp till honom, önskade att han varit som Thomas Hedman; önskade ibland att han hade varit Thomas Hedman. Den andra var Madeleine Josefsson, sexig brunett som inte heller tillhörde klassens ljus på lektionstid, men sannerligen under resten av dygnet. Mad Madde, kallade Thomas Hedman henne och dessa två förekom ymnigt i Adams teckningar. Emellanåt tecknade han också av sig själv i scener med de två idolerna. Dessa bilder förvarade han nogsamt underst i en låda i sitt skrivbord.
Under lång tid hade han sedan inte rört en penna eller några kritor. När barnen var små hade Adrijana köpt hem små målarlådor, som ett av många sätt att aktivera barnen och sätta igång deras fantasi. Annemo var den enda som blivit intresserad av att rita och måla, men hennes intresse hade medfört att Adam åter börjat leka lite med konstnärsmaterial.
De hade provat på akvarellmålning, han och Annemo, men ingen av dem hade fastnat för det. Så hade tiden gått, där hade alltid varit andra saker att göra; med hemmet, med barnen, med trädgården.
Men Annemo hade hållit igång sitt konstnärliga skapande, om än på en låg intensitetsnivå. Då och då tog hon fram kritorna och gjorde en bild. Och någon av de där bilderna hade påverkat Adam, och legat och grott i hans undermetvetna, ända fram till de dramatiska veckorna och månaderna på tidningen. Under den krisen hade det där fröet skjutit upp med våldsam kraft; plötsligt var han bara tvungen att måla! Och eftersom akvarellen inte passat honom, och olja verkade geggigt och knepigt och bökigt, hade han bestämt sig för att prova akrylmåleri.
”Perfekt!” hade han utropat efter att ha kommit hem efter den första kurskvällen, i september. ”Torkar snabbt, slipper alla kemikalier. Om jag målar fel är det bara att måla över. Toppen!”
”Låter bra” hade Annemo sagt. Hon var den enda som hade lyssnat.
Nu betraktade han den halvfärdiga målningen av kvinnan som i original hette Jennifer Lopez. Kommer någon att känna igen henne? frågade Adam sig. För det skulle ju vara det ultimata beviset för att han hade lyckats.
Han tyckte att han hade fått till ögonen ganska bra, där fanns liv i dem. Näsan var också okej, men munnen … hmm. Något var fel med den. Och han hade en bestämd känsla av att också något annat fattades, men han kunde inte sätta fingret på det.
Han tog penslarna, vattenskålen och paletten, och gick ut i toaletten för att rengöra grejorna. I spegeln upptäckte han att en fläck rött – från Jennifer Lopez läppar – hade satt sig på hans tröja. Han stod länge och bara stirrade på den.
Han såg till att ge sig iväg i så god tid till målarkursen att Adrijana ännu inte hunnit hem från jobbet. Visserligen fanns det ingen anledning att förvänta sig en verbal attack, han hade ju gjort allt han för tillfället kunde göra, men man kunde aldrig vara säker.
Den vassa sydostliga vinden pinade honom när han vandrade neråt längs Garvaregatan. Gatan låg i en av de äldsta delarna i samhället. Hemma hos Hermod hade Adam sett gamla kartor över Bylilla.
”Den äldsta bevarade kartan, från 1710, finns på Hörby museum” hade Hermod berättat för honom. ”Där syns Marknadstorget och en handfull hus runt omkring, bland annat krogen här.”
Själv hade Hermod en kopia av en karta från 1752. Den visade, förutom torget och krogen, bebyggelse söderut, i huvudsak längs de två gator som sedermera fick namnen Smedgatan och Snickaregatan. Smedgatan, troligen den äldsta, utgick från torget, gick söderut en bit och gjorde sedan en stor u-sväng, som en smidd hästsko, innan den fortsatte ut ur dåvarande byn. Snickaregatan vek av från Smedgatan, och det gjorde även Garvaregatan, vars ursprung förmodligen kunde dateras till tidigt 1800-tal. Byn hade därefter börjat breda ut sig även åt norr, där under lång tid kyrkan legat i ensamt majestät.
På 1950-talet kom en inflyttningsvåg, med bland annat invandrare från diverse krigshärjade länder i Europa. Då hade entreprenören Mikael Warner organiserat byggandet av ortens första flerfamiljshus, på Kristianstadsvägen som gick åt nordost från Hermods hus. Hyreshusområdet hade sedan utökats med bland annat Pionjärvägen, där familjen Angell hittat sin första bostad när de anlände till Bylilla.
När Adam anlände till bildsalen fanns där förutom Lorenz, den kalhuggne läraren, även den långa, magra Gunnel som just satte upp en duk med ett påbörjat stilleben på sitt staffli. Adam studerade det någon sekund; en rad med fem lökar låg i en halvcirkel, delvis bakom en glasburk av gammaldags syltmodell. Framför burken stod en knallblå leksaksbil.
”Det var mitt barnbarn som tvunget ville att hans bil skulle vara med på bilden” sa Gunnel ursäktande när hon såg hans blick. ”Och jag tycker det är rätt kul, jag menar det är ju det som är så bra med stilleben, att man kan …”
Hon tystnade när hon såg att Adam satte upp sin bild på ett staffli, och sedan såg hur Lorenz avbröt vad han hade för händer och gick dit och tittade på den.
”Adam …” sa Lorenz och Adam kände hur hans hjärta bultade under den långa pausen innan läraren fortsatte. ”Den här kan bli hur bra som helst.” Han tog ett par steg bakåt. ”Kontrasten mellan den vaga, intetsägande bakgrunden, och detaljer i ansiktet som ögonen och hennes smycken, ger bilden ett oerhört fint djup.” Han strök handen över hakan. ”En del kvar att slipa på. Ljuset, inte minst. Har du en förlaga? Titta på den. Var kommer ljuset ifrån? Vilka partier ska vara mörkare? Men huden är … grym, Adam! Du vågar göra den …” Han andades in. ” …lila! Och det funkar! Skitbra.”
Och Adam, nästan svävande på moln, vände sig långsamt om och fann att Karita Jalonen stod där och tittade, ömsom på honom, ömsom på hans tavla, med ett intressant glitter i ögonen.
Och i Adams hjärna – den del av den som sträckte sig ända ner mellan benen – var det inte längre Jennifer Lopez på målningen. Det var Karita Jalonen och Adam steg in till henne och hon tittade på honom. ”Jag är så ensam på kvällarna” klagade hon. ”Nicke är alltid ute på vägarna.” Hennes ögon smalnade. ”Jag slår vad om att han har en älskarinna nånstans, den skiten.” Och så blev de stora och runda: ”Du verkar vara en så … känslig man, Adam. Kan inte du trösta mig lite?”
Fortsättning i morgon
Vill du köpa den tryckta boken
kan du göra det här i Anders Bokhandel >>>
Den tecknade serien från boken: Biggs Rockar fett >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>