Kvällen därpå var det återträff med kurskamraterna från sjuksköterskeutbildningen hemma hos Barbro. De var fem studenter som hade bildat en basgrupp och gjort grupparbeten, haft handledning och kommit varandra nära, trots att de var ganska olika. Barbro var äldst. Hon hade börjat utbildningen när hon var tjugonio år och tvillingarna fyra. Innan dess hade hon jobbat som undersköterska men kände att hon ville komma vidare, ha mer inflytande över den vård hon kunde ge. En situation med en cancersjuk kvinna, där hon inte tyckte att de sköterskor som hade ansvaret gjorde tillräckligt, fick henne att bestämma sig. Hon sökte och kom in på sjuksköterskeutbildningen. Lasse var positiv och tog mycket hand om barnen. Kanske var det den kvinnan och hennes situation som fick henne att söka sig till den palliativa hemsjukvården.
Det hade blivit kyligare ute, så Barbro dukade i vardagsrummet. Lax och ugnsbakade rotfrukter, lite sallad och så glass till efterrätt. Hon hade gjort det enkelt för sig, var inte riktigt i stämning för den här träffen just nu. Det var så mycket annat som rörde sig i hennes huvud, men att ställa in var inte att tänka på. De hade alltid svårt att hitta ett datum som passade alla. Flera av dem jobbade på obekväma tider. Och så var det kärlekar, barn, semestrar och annat som kom i vägen. Trots detta hade de träffats två gånger om året sedan de tog sin examen för sju år sedan. Även om de var olika i levnadssätt, ålder och åsikter, var de någon slags referensgupp som det kändes viktigt att ha kontakt med. Kanske att jämföra sig med och för att kunna diskutera nya problem som dök upp, som de hade gjort under studietiden.
Den första som kom var Sally. Hon var som vanligt glad och pigg, såg frisk och fräsch ut med sitt röda hår och fräknar. Hon hade grönrandiga halvlånga byxor och en T-shirt med paljetter och speglar.
– Hej, jag tog med en flaska vin. Kul att se dig. Hur är det med dig? Hur mår tvillingarna? Så fint du har dukat. Kommer alla?
Barbro skrattade och kramade om henne. Sally var sig lik, en ström av frågor utan att vänta på svar.
Det knackade igen. Nu var det Jessika. Stilig och välvårdad som alltid i hellång svart linneklänning. Hon hade med sig en bukett blommor i olika färger från sin trädgård. De doftade underbart. Barbro satte dem i en vas på bordet. Jessika såg sig om i rummet. Barbro fick alltid en vag känsla av obehag när Jessika hade den blicken.
Sen kom Martin och Dagmar. De bodde i en stad fem mil bort och hade åkt tillsammans i Martins bil. Martin såg ut som vanligt. Klädd i skjorta och kavaj, artig, lite formell men glad. Barbro fick en ask choklad.
– Från mig och Dagmar, sa han.
Dagmar tittade upp, fattade situationen och log. Hon såg trött och lite disträ ut, klädd i vida byxor och en bylsig tröja.
Alla minglade en stund på altanen med ett glas vin eller cider. Det började regna och blåsa, så de gick in och satte sig till bords.
När de ätit och småpratat lite var det dags för den vanliga rundan – vad hade hänt sedan sist?
Kanske var det disciplinen de vant sig vid under utbildningen som präglat dem som grupp, eller något annat. De hade i alla fall behållit den här strukturen att alla i tur och ordning fick berätta det senaste. Mest var det från jobbet, men även en del privat. De andra fick ställa frågor innan bollen lämnades över till nästa. Det är bra, tänkte Barbro. Annars skulle Sally och Martin pratat mest, Dagmar skulle inte ha fått så mycket plats och Jessika skulle ha sagt något på slutet som alla kom ihåg. Jag själv då tänkte Barbro – ett glas vin och sen hade jag pratat oavbrutet.
Det var Sally som fick börja. Hon var sprickfärdig av nyheter. Hon hade jobbat på många olika avdelningar på det stora sjukhuset under sina år som sjuksköterska. De senaste två åren på en medicinavdelning där hon hade trivts väldigt bra i början. Det hade hon berättat vid deras tidigare träffar. Det hade låtit som att hon äntligen hittat sitt rätta element efter flera års sökande. Alla olika ställen hon hade varit på gav henne en bred erfarenhet, och Sally var inte rädd för nya utmaningar. Honnörsordset stresstålig passade på henne. Barbro hade alltid beundrat Sally för allt hon vågade. Vid förra träffen hade hon sagt att det inte var så bra längre på avdelningen. Förutsättningarna hade ändrats så att patienter med vilken diagnos som helst kunde läggas in, i stort sett när som helst. Sköterskorna fick ha rond med flera olika läkare, som ibland inte dök upp alls eftersom de inte visste var deras patienter fanns. Patienterna fick vänta på undersökningar och ordinationer av läkarna. Vårdtiden förlängdes, eftersom ingen tillräckligt snabbt tog tag i patienternas problem när de kom in. Ibland skrevs de ut fast ingenting gjorts. Problemen fanns kvar och de återvände via akuten och tog upp en ny plats. Det blev fullt på avdelningen, patienter skrevs ut, kom tillbaka och så vidare.
– Jag blir tokig om ingenting händer snart, hade Sally sagt på deras förra träff. Vi har kopplat in facket och yrkesinspektionen. Varje dag är jag livrädd för att glömma något eller göra något allvarligt fel när allt är så rörigt. En cancersjuk kvinna som egentligen skulle legat på gynekologen kom in för magsmärtor och uppspänd buk. Hon behövde buktappas men läkarna hann inte med. Det fanns hela tiden mer akuta fall som gick före. Vätskan i buken fylldes på. Hon fick allt svårare att andas och en av läkarna skickade iväg henne på en lungröntgen. Det var ju inte alls lungorna som var problemet. Det var vätskan i buken. När hon till slut blev buktappad var hon så svag att hon inte kunde åka hem efter ingreppet. Hon dog två dagar senare. Det hade hon säkert gjort ändå lite senare, men om man tagit hand om henne genast, kunde hon mått lite bättre. Hon hade kunnat vara hemma några veckor och avsluta livet tillsammans med maken och barnen. Nu blev hennes sista tid mycket plågsam och allt kom som en chock för familjen.
Nu skulle de få höra om Sallys nya liv. Det måste vara bättre, för hon ser verkligen strålande ut, tänkte Barbro.
– Ni kan inte ana så mycket som har hänt sedan sist, började Sally och såg förväntansfullt på de andra. Jag sa upp mig från medicinavdelningen, ja från hela sjukhuset. Jag var på väg att springa in i den där väggen alla talar om. Det, sa jag till mig själv – får inte hända. Inget jobb ska få mig att bli sjukskriven när jag är frisk. Det är jobbet som är sjukt, hela sjukhuset borde sjukskriva sig ha, ha. Jag tog ut min semester och komptid så jag bara behövde stanna knappt en månad till. Det kändes som tre, när jag nu hade bestämt mig för att sluta.
– Var jobbar du nu då? frågade Jessika.
– Norge, sa Sally. Jag jobbar i Norge. Det är det bästa jag har gjort, det är helt annorlunda än här i Sverige. Tempot är lugnare. Jag går hem när jag ska. Alla är trevliga och de uppskattar svenska sjuksköterskor för att vi kan mycket. Och så lönen. Jag jobbar mindre men tjänar dubbelt så mycket.
Berättelsen fortsatte om hur bra allt var i Norge, hur välkommen hon kände sig, men också om dubbelpass och nattpass. Sally var fortfarande ung – tjugonio år och sugen på utmaningar. Ändå har den svenska sjukvården nästan knäckt henne, tänkte Barbro. Det var lugnare att pendla till Norge, jobba mycket periodvis för att sen ha tid att återhämta sig. Sally hade också spanat in en norsk gutt, en ung sykepleie som jobbade på samma sjukhus.
– I Norge har vi tid att fika och snacka lite. Det är mer avslappnat, lättare att hitta vänner. På min senaste avdelning i Sverige fanns ingen tid för samtal, absolut ingen tid för flirt. Den dörren var helt stängd under arbetstid, i alla fall för mig. Jag hade fullt upp med mig själv och mina arbetsuppgifter. Stressnivån var så hög. Jag orkade knappt gå ut på fritiden heller.
– Det är inte klokt, sa Barbro. Jag tror att du är den av oss som tål ett högt tempo bäst, och nu har den svenska sjukvården förlorat dig till Norge. Det måste bli en förändring.
– Jag tror att vi är på väg mot en förändring, sa Martin. Politikerna har börjat få upp ögonen för problemen i sjukvården. De vill tillföra mer pengar för att minska köerna och snabba på utredningar. Jag tror att det är på väg att vända.
Diskussionen fortsatte en stund, innan det var Martins tur att berätta. Han hade hittills jobbat på två olika vårdcentraler, efter en kort tid på en kirurgavdelning när han var nyfärdig. Martin var en administrativ talang. Han hade lätt för att se hur olika problem hängde ihop, såg möjligheter till lösningar och förändrade rutiner. Han var en tillgång på det området, vart han än kom.
– För mig kommer det också att bli en stor förändring, började han. Vi ska flytta till Kristinelund. Jag ska börja på den privata Specialistmottagningen Stjärnan, som drivs av två kirurger. Jag har fått chefsjobbet där.
Det gick ett sus genom gruppen. Det var snabbt marscherat. Martin var 30 år, hade just blivit pappa och hade trivts bra på sin vårdcentral.
– Men Lena då – din fru? Har hon också fått nytt jobb? frågade Jessika.
– Hon är mammaledig nu. Efter det ska hon säga upp sig och söka nytt jobb på sjukhuset i Kristinelund. Hon är ju också sjuksköterska, så det kommer inte att bli några problem. Vi har fått en lägenhet som vi ska bo i så länge. Sen köper vi kanske ett hus när Ludvig blir lite större och innan vi får nästa barn.
– Det låter som en genomtänkt planering, sa Dagmar. Men husen är dyra i Kristinelund och hur har ni fått lägenhet så snabbt?
– Min nya arbetsgivare har förmedlat lägenheten och som chef får jag ju en högre lön, sa Martin. Men det viktigaste är att jag tror på den här vårdcentralen. Där kan det göras mycket mer avancerade undersökningar än där jag jobbar nu. Det finns en högre kompetens och de tar emot patienter på remiss från sjukhusen. Det kommer att förkorta köerna.
– Den är privat, sa Barbro. Det blir annorlunda än att jobba för regionen. Det blir vinstintressen att ta hänsyn till.
– Det funkar ju så i offentlig vård också. Där jag jobbar nu måste vi hålla kostnader nere och försöka få fler patienter. Vi är konkurrensutsatta. Det blir ingen skillnad.
– Jag ser här att de två kirurgerna är de som jobbar på vårt sjukhus också. De opererar och tar även emot patienter på kirurgmottagningen, sa Jessika som googlat på sin mobil. Har de tid att ha en egen vårdcentral?
– De är inte där alla dagar och så anställer de andra läkare. Jag vet inte exakt hur allt går till ännu. Jag ska börja om en månad.
– Då kan de ju skriva remisser till sig själva, sa Jessika. Ja, det blir kanske bra. Fler patienter kan tas emot. Lycka till Martin, du blir säkert en bra chef, det har jag alltid trott.
Diskussionen fortsatte en stund till innan det blev Jessikas tur. Hon hade börjat på en kirurgavdelning efter utbildningen, men sedan övergått till att arbeta på sjukhusets mottagning för öron, näsa och hals. Två barn och en man med obekväma tider, gjorde det praktiskt att hennes arbetstid var måndag till fredag. För ett par år sedan vidareutbildade hon sig i smärtlindring och jobbade nu på sjukhusets smärtmottagning. Jessika gillade ordning och reda, var mycket mån om sina patienter.
– Jag gillar mitt jobb, sa Jessika. Vi är ett team som samarbetar bra och vi har goda resultat. Alla som kommer till oss har långvariga smärtor. Många har varit beroende av tabletter, men hos oss får de lära sig andra sätt att hantera smärtan.
– Det låter ju bra, sa Dagmar. Hur blir de smärtfria?
– Jag tror inte någon blir av med sin smärta helt, men den minskar och de får redskap att hantera den. Ofta trappar vår läkare ut tabletter som inte hjälper i längden men som skapar beroende och ger biverkningar. Vi har sjukgymnast och arbetsterapeut som ger råd om bra gymnastik och vilka rörelser som ska undvikas. Patienterna får lära sig hur deras kroppar fungerar och vad som utlöser smärtan. Den som har förstått det kan anpassa sitt liv och leva mer smärtfritt. Vi har också kurator och psykolog som är till stor hjälp. Det är mycket gruppaktiviteter så patienterna lär ju också känna fler som är i liknande situation.
– Vad är din uppgift som sjuksköterska? frågade Sally.
– Jag läser alla remisser och försöker göra en första bedömning. Sedan diskuterar vi i teamet. Vi tar bara emot dem som vi tror att vi kan hjälpa.
– Vad gör ni med de andra, dem ni inte tar emot frågade Dagmar.
– Vi ger råd via den som har remitterat och ber dem återkomma om det inte hjälper. De får skriva en ny remiss i så fall.
– Det låter ju bra för dem som kommer in hos er, sa Martin. Jag vet att läkarna på min vårdcentral skriver remisser till er, men väntetiden är lång. Hur vet ni vilka ni kan hjälpa? Hur prioriterar ni?
– Vi börjar med remissen från läkaren. Den är oftast korfattad och säger inte så mycket. Sen skickar vi ut ett formulär som patienten själv ska fylla i. Det är på flera sidor och ger oss en bra bild av hur patienten har det med sin smärta och i sin vardag. Vi går också igenom gamla journaler och röntgenbilder för att få en så klar bild som möjligt. Just nu har vi en väntetid på ungefär ett halvår. Vi prioriterar ofta gamla människor. Deras tid är begränsad.
– Men de unga då, eller medelålders med ryggproblem och andra smärtor? De kommer till vårdcentralen för att få sjukintyg. De skulle behöva få hjälp snabbt för att komma tillbaka till jobbet, sa Martin.
– Ja, det är ett stort problem, sa Jessica. Försäkringskassan är på oss om det. Vi försöker ta hänsyn till varje patients problem och möjligheter. Ger råd om självhjälp om vi inte kan ta emot. Vår utredning och behandling kan ta ett par år. Bara de som är beredda att satsa fullt ut får bra resultat.
– Då måste ni ju säga nej till väldigt många, sa Sally. Kanske till dem som bäst skulle behöva er. Kan ni inte utöka verksamheten, om den nu är så bra?
– Vi försöker, vi ansöker om mer pengar som vi ibland får. Men det räcker inte. Det är så frustrerande att behöva säga nej eller hänvisa till väntetiden. Råden vi ger är ju som att skumma på ytan när det behövs en genomgripande analys och förändring av det dagliga livet. Förstår man inte sin smärta går den heller inte att hantera.
– Smärta är inget prioriterat område i vården, sa Dagmar. Vi har många på mitt boende som har kotkompressioner, artroser och annat som ger mycket smärtor. Sjukgymnasterna gör väl vad de kan och doktorerna skriver ut piller, men smärtan finns kvar. Det är ett stort lidande.
– Jag vet, sa Jessika. Men jag måste fokusera på dem vi tar emot, ge dem den bästa kvalitén. Jag gör hälsoundersökningar och är med i gruppaktiviteter och får följa hur våra patienter får ett bättre liv. Det är en stor tillfredställelse. Att kvalitén i vården totalt sett har minskat är inte mitt fel.
– Vems fel är det då? frågade Martin.
Diskussionen fortsatte, ingen hade något riktigt bra svar på den frågan men alla hade märkt att stressen ökade och kvalitén blev sämre. Dessutom var det en rundgång av patienter som inte fick riktig hjälp och därför återkom i systemet hela tiden.
– Det är det jag vill styra upp, sa Martin. I mitt nya jobb ska jag se till att alla får hjälp snabbt och smidigt. Jag tror faktiskt att det är lättare i den privata sektorn.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>