Semestern tog slut. Barbro började jobbet med en kvällstur. Vid en snabb genomgång av patientlistan i datorn såg hon att Carinas namn var borta. Flera nya hade kommit till. Hon läste det senaste, antecknade och fick sedan rapport av Helena som haft tidig semester.
– Det har varit mycket att göra de senaste veckorna. Sjukhusen har stängt avdelningar och skickat hem en del patienter tidigare än de annars skulle gjort. Särskilt de palliativa som vi kan ta hand om.
– Jag är beredd, sa Barbro med pennan i högsta hugg.
Helena berättade det viktigaste om dem som Barbro skulle besöka under kvällen och lite om de som kunde tänkas ringa. Allt kunde inte skrivas i journalen. Den fanns ju dessutom kvar i datorn på expeditionen. Vid hembesöken hade Barbro bara tillgång till sina egna anteckningar. Datoriseringen av vården nådde inte riktigt ända ut. Alla som är ovanför mig i hierarkin har inte kontakt med patienter, men högre lön och en egen dator, tänkte Barbro. Vi har bara våra egna anteckningar att ta med oss. Särskilt nu första kvällen efter semestern hade det varit guld värt att kunna läsa i journalen hemma hos patienten. I alla fall veta att det var möjligt. Det var mycket nytt att hålla reda på.
– Det kommer att bli så i framtiden, hade Gunnar sagt för ett par år sedan.
Efter det hade ingenting hänt.
Hon packade ner det hon behövde och kollade adresserna i patientlistan. Kvällens rutt var planerad, det blev tid för en snabb fika. De andra hade redan kört iväg till sina besök men Barbro satte sig en stund i personalrummet med en tekopp och sin medhavda macka. Det var viktigt för att orka vara ute hela kvällen. En stund för att samla ihop sig själv och få överblick. Pärmen med remisser som skulle tas upp vid morgonmötet nästa dag, låg framme. De kom från andra delar av sjukvården och innehöll en kort information om patienter som bedömdes kunna skrivas in i den palliativa vårdenheten. Hon öppnade den, det var två remisser. Den första handlade om en äldre man med prostatacancer och skelettmetastaser. Han bodde mitt i staden med sin hustru. Den andra var en kvinna med hjärntumör som upptäckts nyligen. Barbro flämtade till när hon läste namn och adress. Britt-Marie Bengtsson – samma adress och efternamn som Holger. Det måste ju vara Holgers fru. Det var nio veckor sedan Holger dog, räknade Barbro ut. Hon måste ha haft sin tumör redan då. Vad hade hänt efter det. En känsla av olust kom över henne. Tanken på att behöva åka tillbaka till det idylliska huset med sitt unkna innehåll och att möta Britt-Marie igen, skrämde henne. Hur skulle hon reagera när hon såg Barbro. Vad kom hon ihåg.
Under kvällen, i bilen mellan besöken, tänkte Barbro igenom allt som hänt den dagen när Holger dog. Hon kunde se Britt-Marie framför sig. Hennes undanglidande nästan apatiska blick. Hennes passivitet och oförmåga att ta itu med saker. Berodde det på att Holger tyranniserade henne, som hon sagt till grannarna, eller på personlighetsförändring på grund av tumören. Var hela berättelsen om hur Holger behandlat henne ett hjärnspöke som berodde på tumören. Lyckligtvis var det en lugn kväll. Det var ingen som ringde och Barbro kunde genomföra de planerade besöken utan stress. Hon rapporterade till nattsköterskorna.
– Carina, frågade Barbro. Hur blev det med henne? Hon är borta från listan.
– Hon dog för två veckor sedan, sa Åsa. Hon försämrades ganska snabbt efter Parisresan. Den var en kraftansträngning.
– Hur regerade barnen?
– De var ganska lugna tycker jag. Den äldsta flickan tog mycket ansvar för sina syskon. De blev nog sammansvetsade under resan och medvetna om hur sjuk Carina var. Det var bra att de kom iväg – och hem, sa Åsa.
– Dog hon hemma?
– Ja, hon fick en vårdsäng som stod i vardagsrummet. Där kände hon sig trygg verkade det som. Jag jobbade den natten. Hon somnade in efter att ha varit medvetslös de sista två dygnen.
– Var det någon vuxen där?
– Ja, Carinas syster kom några dagar innan. Hon är kvar hos barnen ännu. Jag tror att det är hon som ska ta hand om dem nu. Carina sa till mig att de hade talat om det. De frågade efter dig. Jag tror det står i almanackan att du ska ringa dem imorgon.
– Ok, det ska jag göra. Ha det så bra inatt.
Lasse och barnen var djupt försjunkna i en film när Barbro kom hem. Skolan började först om en vecka, men Lasse hade också börjat jobba. Eftersom många fortfarande hade semester i hans bransch, en exportfirma med kunder i södra Europa, hade ingenting riktigt kommit igång och han kunde flexa lite på morgnarna.
Barbro satte sig i köket, försökte sortera tankarna. Hur skulle morgondagen bli, var det hon som skulle åka till Britt-Marie, eller borde hon undvika det. Kunde hon undvika det. Det både skrämde och lockade henne. Direkt efter tidningsartikeln hade hon velat åka dit, som hon gjort till grannparet. Det hade varit bättre att få veta hur Britt-Marie mådde, även om hon skulle bli utslängd, än att gå hemma och fantisera ihop olika scenarier. Kent på facket hade avrått henne, eller nästan förbjudit ett besök. Hur blev det nu, om hon kom dit i ett annat ärende. Skulle det påverka utredningen, som ingen ändå verkade ha tid med. Tankarna snurrade, hon kunde inte varva ner. Det fanns en skvätt vin kvar sedan i lördags. Barbro hällde upp ett glas, drack sakta och väntade på känslan av avslappning.
Filmen tog slut. Lasse kom ut i köket.
– Sitter du här och dricker vin? Ska du inte upp imorgon? Han såg orolig ut.
– Det är ju bara en liten skvätt, det är långt till imorgon. Jag behöver koppla av så jag kan sova.
– Jag vet ett bättre sätt. Lasse kramade henne och gav henne en kyss. Kom så går vi och lägger oss.
– Jag vet vad du vill, men det funkar inte just nu. Inte ikväll, sa Barbro. Jag har för mycket i huvudet. Hon kramade honom tillbaka, ville gärna krypa in i hans famn som ett litet barn.
Men Lasse drog sig undan, suckade.
– En dag på jobbet, sen är det kört. Jag tyckte vi hade det så bra på semestern, du var så närvarande. Brydde dig om familjen.
– Det gör jag väl nu med, sa Barbro och hörde skärpan i sin egen röst. Jag kan inte hjälpa att det händer saker på jobbet som påverkar mig. Hade du haft mitt jobb hade du fattat vad jag menar. Du har hand om papper och maskiner. Jag tar hand om människor.
– Bråkar ni? Maria och Jens dök upp i dörren, känsliga för tonläget i de vuxnas röster.
– Nej, vi diskuterar, sa Lasse. Vi pratar om skillnaden mellan våra jobb. När jag går hem lämnar jag jobbproblemen kvar där, men Barbro tar dem med sig hem till oss och blir så där frånvarande som hon var före semestern.
– Det är väl inte så konstigt, sa Maria. Hon jobbar ju med sjuka människor. Hon har empati. Det saknar ju du.
– Saknar jag empati? Lasse såg från den ena till den andra. Är det sant? Säg nu ärligt! Jens – saknar jag empati? Brukar jag inte lyssna på killarna i fotbollslaget när de har problem? Ställer jag inte upp och hjälper dem när det behövs? Ställer jag inte upp för er Maria?
– Jo, det gör du, sa Jens motvilligt. Men det är väl en annan sak. På mammas jobb dör ju folk.
– Hur som helst, sa Maria – du har i-landsproblem pappa. Du har ett jobb, tränar lite fotboll med killarna på din fritid för att du tycker det är kul. Du har pengar och mat, fru och barn, du är frisk och det är inget krig som du behöver fly ifrån. Du riskerar ju inte livet precis när du lyssnar på killarnas små bekymmer.
– Måste man riskera livet för att räknas? sa Lasse. Det är väl ändå att ta i.
– Nej det måste man inte, sa Barbro. Det är kanske i-landsproblem vi har Maria, men vi bor ju i ett i-land. Livet är fullt av problem var man än bor.
– Du ska alltid släta över, sa Maria. Du vill att alla ska bli överens och tycka lika, men det gör inte jag. Jag har bestämt mig nu. Jag ska utbilda mig till sjöman och hjälpa flyktingar som håller på att drunkna. Här kan vi bara prata om saker, men jag vill göra något på riktigt.
– Det är bra Maria, sa Barbro. Du har rätt. De problem vi har går att lösa, eller leva med. Tack för det perspektivet. Nu kan jag sova.
– Sjöman? sa Lasse. Menar du verkligen det? Det är ett farligt jobb och det är tungt. Ingenting för kvinnor. Särskilt inte om du ska rädda flyktingar ur havet.
– Har du hört talas om jämställdhet? Styrketräning? Att kvinnor och män ska ha lika lön och kunna söka alla jobb? Du borde utbilda dig till sjuksköterska som mamma. Då skulle nog din empati bli bättre.
– Sjuksköterska? Herre Gud! sa Lasse. Det skulle jag aldrig klara.
– Det vet du väl inte, sa Jens. Du har ju inte provat! Man kan allt man vill, brukar du ju säga.
– God natt mina älsklingar, sa Barbro och log.
Vilken underbar familj jag har trots allt, tänkte hon när hon gick uppför trappan. Morgondagens problem kändes lite mindre nu.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>