Barbro och Julia ringde på Carinas dörr. Lina öppnade. Bad dem stiga in och slå sig ner. Olle och Lisa satt redan bredvid varandra i den ena soffan och Gunilla i den mitt emot. Lina tog plats bredvid syskonen och Barbro satte sig bredvid Gunilla. Julia drog fram en stol. Barbro såg sig omkring. Det var konstigt att vara här utan att Carina var med. Alla hennes saker som belamrat soffbordet var borta. Inga kräkpåsar, kompresser, näsdukar, läkemedelsaskar eller dosetter fanns kvar. En blå duk och en stor bukett rosor stod nu på bordet. Alla tittade på Barbro.
– Jag är ledsen över att er mamma är död, sa Barbro.
Det låter ihåligt, tänkte hon, men vad ska jag säga? Det finns inga ord för det här. Ett stort vrål skulle passa bättre.
– Jag har tänkt mycket på henne och på er, fortsatte hon. Det är bra att ni hann med resan till Paris. Det vet jag att Carina så gärna ville. Det är också bra att ni är tre syskon, att ni har varandra. Och att ni har er moster, la hon till med en blick på Gunilla.
Tystnad.
– Vi måste prata lite om hur det blir nu för er. Jag har med mig Julia som ni har träffat tidigare. Hon är kurator och vet mycket mer än jag om sådana här saker. Barbro såg på Julia för att lämna över ordet.
– Vad då för saker? sa Lina.
– Saker som att ni behöver en vuxen som kan ta hand om er nu, som Carina gjorde, sa Barbro och hörde själv hur dumt det lät.
– Hur tänker ni själva om det? la hon till och såg på Lina.
– Vi behöver ingen vuxen. Gunilla kan åka hem för det är ju det hon vill. Hon vill inte flytta från sitt jobb. Vi vill inte flytta till hennes etta. Vi har våra kompisar här. Vi vill inte byta skolor heller, sa Lina.
– Jag förstår det, sa Julia och tog över. Men ni är lite för unga för att bo själva. Finns det någon annan släkting i närheten som ni kan bo hos, eller som kan flytta hit?
Barnen såg på varandra. De har en hemlighet, tänkte Barbro.
– Inte som kan bo här, men det behövs inte, sa Lina. Jag kan ta hand om Lisa och Olle.
– Hur gamla är ni? frågade Julia.
– Jag är sexton, sa Lina. Lisa är tolv och Olle tio.
– Jag tror att du är en ovanligt mogen sextonåring, sa Julia. Ni verkar vara så duktiga alla tre. Men det är mycket som ska skötas i ett hem. Ni måste handla och laga mat, diska, städa, köpa kläder, betala räkningar och så har ni skolan. Barn i er ålder behöver stöd från en vuxen. Det är sådant som inte märks när det finns, men när det inte finns kommer ni att sakna det.
Barnen tittade på varandra igen.
– Det finns en vuxen, sa Olle och sneglade försiktigt på Lina som nickade nästan omärkligt. Han ska hjälpa oss med läxorna och ge oss pengar. Han ska betala någon som kommer hit och städar och lagar mat. På helgerna ska vi göra roliga saker ibland.
– Och vem är det? frågade Gunilla.
Barnen bytte blickar.
– Det är hemligt, sa Lisa. Vi har lovat att inte säga det.
– Det är ju viktigt att kunna behålla en hemlighet när man har lovat, sa Julia. Men i det här fallet blir det nog svårt. Vi har ju en lag i Sverige som säger att barn under arton år ska ha en vuxen person som har vårdnaden om dem. Det är för barnens bästa, för att inga barn ska fara illa.
– Vi kommer inte att fara illa, inte mer än vi redan har gjort. Lagen borde förbjuda cancer. Då hade mamma levt nu, sa Lina och torkade ilsket bort en tår.
Barbro fick bita ihop för att inte börja gråta. Det här var en så svår situation. Vem kan vara professionell, och vad skulle det i så fall innebära.
– Vi måste reda ut det här, sa Gunilla. Jag stannar naturligtvis hos er så länge det behövs. Men vem är den här vuxna personen? Kan det vara er pappa?
Tystnad, inget medgivande, men heller inget förnekande.
– Ja, sa Lina till slut med en suck. Det är vår pappa. Men vi har lovat att inte säga vem han är. Mamma berättade det i Paris och vi träffade honom där. Han bor där.
– Jag tror nog att ni måste säga hans namn. Den svenska socialtjänsten vill ha kontakt med honom om det är han som ska vara er vårdnadshavare, sa Julia.
– Det går inte, sa Lina. Han har en fru och två barn i Paris. De vet inget om oss. Dessutom är han en kändis. Alla vet vem han är.
– Det här blir inte lätt, sa Julia, men jag har ett förslag. Jag antar att ni har kontakt med pappa per telefon – hon tittade på Lina som nickade. När du pratar med honom nästa gång kan du väl berätta det vi har sagt här idag. Om han behöver mer information får han gärna ringa till mig. Jag har tystnadsplikt. Han behöver inte säga sitt namn, bara vad det gäller. Jag vill gärna förklara för honom hur lagen fungerar. Vi hittar kanske en bra lösning. Han vill säkert ert bästa. Talar han svenska förresten? Jag är inte så bra på franska.
– Han är svensk, sa Lina. Han bor i Paris, men jobbar i Sverige.
– Ska vi säga så då, sa Julia och skrev sitt telefonnummer på en lapp som hon gav till Lina. Jag talar med honom om han ringer. Efter det måste jag tyvärr skicka er vidare till den del av socialtjänsten som har hand om familjefrågor. De ska hjälpa er och er pappa att hitta en bra lösning.
De tog adjö och Barbro lovade ringa igen efter begravningen som skulle bli ett par dagar senare.
Tillbaka i bilen satt båda tysta en lång stund.
– Varför jobbar du här? sa Julia till slut. Det finns ju andra jobb att söka. Lättare jobb med mindre sorg.
– Det undrar jag också ibland, sa Barbro. Sist jag funderade på det kom jag fram till att det vi gör och det vi möter är på riktigt. Ytlighet och glamor är bortskalat. Jag gillar det.
– Gör du? Jag såg på dig hur svårt du tyckte att det här var.
– Det är svårt. Men vem sa att det skulle vara lätt? Att livet ska vara lätt? Det är grymt. Jag tänker på mina barn. Om det var jag som hade dött och Maria och Jens skulle sitta där.
Tårarna rann men Barbro fortsatte:
– Carina var allt för sina barn. Och nu dyker pappan plötsligt upp. Han känner dem inte ens. Det verkar för sagolikt för att vara sant.
– Verkligheten överträffar dikten ibland, sa Julia.
– Vem kan det vara? En känd person som har tre barn med en svensk kvinna som har hållit honom hemlig i alla år. Och så en annan familj i Paris. Hur kunde Carina gå med på det? Hon och hennes barn har verkligen haft ett märkligt liv.
– Jag kan inte heller låta bli att fundera på vem det är, sa Julia. En skådis, politiker eller affärsman kanske? Även om han har pengar blir det inte enkelt. Barnen måste ha en vårdnadshavare, någon som bor med dem. Det är inte lätt att placera tre barn tillsammans, inte heller att skilja dem åt, sa Julia. Jag är glad att jag inte jobbar på familjerätten längre. Även om det är sorgligt med cancerpatienterna och deras familjer, så är det ännu mer uppslitande med utsatta barn. Det händer inte lika ofta här.
– Carinas barn verkar i alla fall vara stabila och de håller ihop. Jag hoppas att de inte blir skilda åt, vad som än händer.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>