Barbro fick en kallelse till IVO i Kristinelund. Besöket var ett led i utredningen om hennes eventuella sekretessbrott. Hon hade svårt att sova natten innan. Oroade sig för konstiga saker som att tåget skulle vara försenat eller att hon inte skulle hitta dit. Ett samtal med Pia och en kram från Lasse hjälpte lite. Barnen höll hon utanför.
När hon äntligen stod vid dörren till IVOs kontor, kändes allt stilla inombords. Nu skulle det hända något! Hon var beredd att möta sin bödel.
Hon togs emot av en liten, rund kvinna med kort mörkt hår, klädd i jeans och tröja som presenterade sig som Tora Lindberg, sjuksköterska, men nu anställd på IVO.
– Vi ska gå till ett rum här borta där en av våra jurister väntar, sa Tora.
Barbro följde efter genom en lång ljus korridor där det fanns kontorsrum med glasväggar på båda sidor. Det satt personer vid de flesta av skrivborden. Djupt försjunkna i sina papper eller datorer, såg det ut som. Dörrarna var stängda och det enda som hördes var Barbros och Toras steg mot det grå stenlagda golvet. Till slut kom de fram till ett lite större rum med fyra stolar runt ett bord. På en av dem satt en blond kvinna med ljust uppsatt hår. Hon såg ung ut och var elegant klädd i en ljusgrå kostym och vit blus. Hon reste sig och presenterade sig som Rebecka Kvarnström.
– Anledningen till att vi träffas här idag, är att det finns misstankar om att du har brutit mot sekretesslagen och inte följt fattade beslut. Det är vad din arbetsgivare säger och nu vill vi höra din version, sa Tora. Varsågod och sitt.
Barbro blev torr i munnen och svettig i händerna. Var det här ett förhör? Skulle hon även anklagas för att inte ha följt fattade beslut, och hade IVO med det att göra. Fragment ur amerikanska deckare fladdrade förbi. Allt du säger kan vändas emot dig. Borde jag ha en försvarsadvokat. Barbro fick tunghäfta.
– Jag ser att du är nervös, sa Rebecka. Jag vill säga från början att din legitimation inte kommer att dras in, bara så du vet. Det är Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd, HSAN som beslutar om det och det görs inte för en enskild händelse som den här. Vi ska utreda om du har begått ett sekretessbrott.
Barbro tog in Rebeckas ord, men de fastnade inte riktigt. Legitimationen kommer inte att dras in upprepade hon inom sig tills en känsla av lättnad fick henne att slappna av.
– Berätta bara om Holger Bengtsson och vad som hände i samband med hans död och din kontakt med tidningen. Börja med besöket tillsammans med doktorn den första dagen, sa Tora
Barbro tog ett djupt andetag. Trevande började hon berättelsen, men efterhand glömde hon varför Tora och Rebecka satt där mitt emot och lyssnade. Hon blev mer målande i sin beskrivning av hur allt gått till och hur hon tänkt och känt och varför hon gjort som hon gjorde och hur direktiven borde vara egentligen, hur mycket bättre vården skulle varit om mer hänsyn tagits till mänskliga behov och reaktioner, etiska principer och värdegrunden istället för att bara se till ekonomi, fyrkantiga riktlinjer och generella rekommendationer som förmedlades av chefer utan kontakt med verkligheten och som hade ett intresse i att lyda sina överordnade, men tanke på sin egen karriär!
Ungefär här blev Barbro medveten om att hennes berättelse hade övergått i något som liknade ett appelltal om hur innehållet i vården hade förändrats de senaste åren, och vad Barbro tyckte om det. Hon avslutade och hämtade andan.
Tora och Rebecka iakttog henne hela tiden under tystnad. Tora gjorde anteckningar i ett block.
– Jag förstår, sa Tora till slut. Men jag måste påpeka att du inte borde återvänt till patientens hustru medan utredningen pågår.
– Det fanns ingen annan den dagen och jag är säker på att det inte gjorde saken värre för henne. Hon tackade mig för att jag kom tillbaka på kvällen när Holger var död.
– Den kvällen åkte du alltså dit på arbetstid, men din arbetsgivare hade inget uppdrag hos den här mannen, stämmer det? frågade Tora.
– Ja, det är sant, formellt sett, sa Barbro.
– Det är en sak mellan dig och arbetsgivaren, sa Rebecka. När det gäller tidningsartikeln var det grannarna som gick till pressen och även röjde identiteten på patienten och hustrun, eller hur?
– Ja.
– Förstod du inte att deras namn och bild skulle finnas i artikeln när du lämnade dina uppgifter till journalisten?
– Nej, jag fick bara läsa min del av artikeln.
– Jag kommer att titta på det här ur juridisk synvinkel, sa Rebecka. Vi skriver ett protokoll som vi skickar till dig för godkännande. Sedan kommer vår chef att fatta ett beslut. Tack för att du kom hit.
De båda kvinnorna log vänligt och Tora följde Barbro ut. Tåget hem var en halvtimme försenat. Det gjorde ingenting. Färger och dofter var tydligare och de människor hon mötte var alla vackra.
Nästa arbetsdag rullade på med många besök men när klockan blev halv fyra fanns det tid för en paus. Barbro och Helena gick till kaffeautomaten och tryckte fram var sin kopp. Barbro berättade om gårdagens besök på IVO.
– Gick det bra? frågade Helena.
– Jag vet inte, men jag tror det, sa Barbro. Jag hoppas det. Jag har i alla fall sagt som det är. Jag träffade två personer. En jurist och en sjuksköterska. De var väldigt sakliga, lite strama. Jag pratade säkert för mycket, sa vad jag tycker. Men nu är det gjort. Jag kommer att få läsa och godkänna protokollet och sedan är det bara att vänta på beslutet. Jag får i alla fall behålla legitimationen, det sa juristen.
– Så skönt att höra. Då går det säkert bra, sa Helena och gav Barbro en kram. Jag känner det på mig. Bengt berättade om när ni skrev in Britt-Marie, hur hon tackade dig. Du har inte gjort något fel.
– Tack, sa Barbro, fint att höra. Men det är inte säkert att Tora och Isa-Britt håller med. Kom så rapporterar vi, jag måste hem i tid idag.
– Ok, sa Helena, det får gå för den här gången, ha, ha.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>