Huset var tomt när Barbro kom hem. Bra, tänkte hon. Jag hinner fixa lite. Det var Lasses födelsedag och hon hade förberett en liten överraskningsfest fast det bara var torsdag. Hon dukade matsalsbordet och hämtade upp smörgåstårtan som hon gömt i källaren. Det var bara Pia och familjen. Enkelt men trevligt, tänkte hon. I köket öppnade hon en flaska vin och plockade fram läsk och cider.
Pia kom först, satte sig vid köksbordet. De tog var sitt glas medan de väntade.
– Konstigt att inte Jens och Maria är hemma, sa Barbro. Och Lasse, han skulle ju skynda sig. Det är han som fyller år. Klockan är snart halv sex, då brukar alla vara hemma.
– Ja, det är märkligt, men jag tyckte att jag såg honom köra iväg när jag kom hem för en timme sedan. Det var flera personer i bilen, kanske Jens och Maria?
– Skulle de ha åkt iväg? På hans födelsedag? Utan att meddela mig?
– Ja, det verkar konstigt, men de skulle kanske hämta något, en överraskning?
De fortsatte att vänta. Vinet var gott och de två vännerna hade alltid ett uppdämt behov av samtal med varandra. Pia var nu i full gång på jobbet, kände sig frisk och någorlunda stark.
– Jag försöker slå av på takten, inte jobba mer än åtta timmar per dag, men det är svårt. Kunder kommer hit och ska underhållas. Jag försöker hitta på andra saker än att ta dem ut på krogen, men det tar tid att planera. Nästa vecka åker jag till Indien, det ska bli spännande men tar på krafterna. De förberedelser jag inte hinner imorgon får jag göra i helgen.
– Fint att du har tid att komma hit ikväll, sa Barbro med ett styng av dåligt samvete för att hon tog upp Pias tid.
– Det är ju de här kvällarna jag behöver, sa Pia. Jag har för lite tid att umgås med vänner. Jobbet suger musten ur mig även om det mesta är roligt och jag får se mycket.
Barbros telefon ringde.
– Oj, det låter dramatiskt! Mår hon bra? Var är ni nu? Ja, det får ordna sig. Nej, ni behöver inte handla, jag har fixat mat, det räcker till alla. Barbro avslutade samtalet.
– Vem var det? Har det hänt något? Pia såg orolig ut.
– Ja, det kan man säga. Det var Lasse. Vet du vem Sofie och Kalle är? De bor egentligen i huset bredvid här, men Kalle har fått jobb i Dubai så de har flyttat dit. Deras dotter Matilda är kvar för att gå klart gymnasiet. Hon bor i en etta nere i stan. På väg till skolan idag blev hon påkörd av en bil, bröt benet och hamnade på sjukhuset. Hon är gipsad nu, men kan inte ta sig hem själv. Sofie ringde från Dubai och bad Lasse hämta henne. Jens och Maria följde med.
– Det låter inte roligt. Stackars Matilda. Följer hon med hit?
– Ja, det sa Lasse. Hon är kanske chockad och behöver lite sällskap.
Barbro kollade dukningen, satte fram en tallrik till. Skulle smörgåstårtan räcka. Annars fanns det hamburgare i frysen.
– Bra gjort av Lasse. Ni har alltid dörren öppen för de som behöver.
– Inte alltid, men det känns bra att kunna hjälpa någon. Jag tycker lite synd om Matilda som är ensam kvar utan familjen. Undrar hur hon mår efter det här. Lasse är bra med ungdomar. Våra barn har också blivit väldigt måna om andra. Vi fick en tankeställare när vi var i Grekland och träffade de två afghanska killarna som ska försöka ta sig till Sverige. De är kanske på väg och dyker upp här en dag. Jag trodde nästan att det var det som hade hänt nu när Lasse ringde. Jag är glad att barnen vill vara solidariska. Att Lasse är det också. Tur att jag inte gifte mig med en konservativ nationalist.
– Ha, ha det hade du aldrig gjort, sa Pia. Så väl känner jag dig!
– Inte om han varit det från början, men människor kan ändra sig. De glömmer de värderingar de hade som unga, får det bättre och halkar in på fel spår.
– Det kan vara därför folk skiljer sig, sa Pia. Min x-man är inte stockkonservativ, men han tror blint på kapitalismen. För honom är det inget problem att tillverkningsindustrin flyttar utomlands och att fabriksarbetarna där lever på svältlöner och har usel arbetsmiljö. Han tror att de multinationella företagen gör dem en tjänst. Jag orkade inte höra på honom och han orkade inte höra det jag berättade. När jag reser i jobbet ser jag så mycket. Ibland vill jag hoppa av för att slippa känna mig delaktig, men då skulle bara någon annan ta över. Någon som inte bryr sig alls. Jag ska besöka textilfabriker i Indien nästa vecka och jag kommer att slå larm om de inte lever upp till en mänsklig arbetsmiljö och betalar löner som går att leva på.
– Det finns så mycket att kämpa för och emot, sa Barbro. Även om vi inte gillar utvecklingen så är vi mitt i. Det lilla vi kan göra måste vi göra, vi som lever i ett land med demokratiska fri- och rättigheter. Vi är ju alla människor.
En bil hördes på uppfarten, Barbro och Pia väntade med spänning. Det dröjde lite men först kom Lasse in. Han såg tagen ut, stannade i dörröppningen.
– Nu är vi här, jag har lovat kost och logi tills vidare, sa han och såg på Barbro.
Hon reste sig och kramade honom. De gick ut i hallen. Maria och Jens kom in, tätt följda av Matilda. Hon var blek och hoppade på ett ben med hjälp av två kryckor. Det ena jeansbenet var avklippt och byxorna smutsiga.
– Matilda! Barbro kramade om henne.
Då kom tårarna. Efter en lång kram kunde Matilda sätta sig ner och sen kom berättelsen stötvis. På väg till skolan hade hon sneddat över gatan vid en korsning. Hon uppfattade inte bilen som kom, hörde bara bromsarnas tjut innan hon kastades omkull och kände en våldsam smärta i benet. Folk kom rusande från alla håll. Frågade vad hon hette, hur hon mådde, lade något under hennes huvud, plockade upp det som trillat ur väskan och hejdade trafiken. Matilda försökte resa sig men blev resolut nedtryckt på gatan och beordrad att ligga stilla tills ambulansen kom. Någon skällde på den stackars mannen som kört på henne. Han bröt ihop fullständigt. Ambulansen kom med tjutande sirener. Blåljusen blinkade medan räddningstjänsten spärrade av gatan och Matilda spändes fast i en slags skena och lades på en bår. Efter det blev det akuten, undersökningar, väntan och till slut gipsningen.
– Vilken tur att du kunde komma, sa hon till Lasse. När jag äntligen fick tag i mamma blev hon så orolig att hon inte hittade något annat telefonnummer än ditt.
– Det är helt OK, sa Lasse. Huvudsaken är att du inte blev mer skadad än i benet. Det kommer att läka. Nu ska vi ha lite mat.
– Ja, sa Barbro och grattis förresten, det är din födelsedag! Vi ska ha smörgåstårta!
Alla bänkade sig runt bordet, tog för sig av maten. Matilda var hungrig, hade inte ätit på hela dagen.
– Jag bor på fjärde våningen, sa hon när den värsta hungern var stillad. Det är ett gammalt hus utan hiss. Jag tror inte att jag kan ta mig upp med det här gipset. Hon tittade på Barbro som tittade på Lasse.
– Det är väl bäst att du stannar här då, sa Barbro. Gästrummet är här nere så du slipper trapporna.
Resten av kvällen gick åt till att installera Matilda i gästrummet. Lasse och Maria hämtade det nödvändigaste i hennes lägenhet. Det blev två resväskor. De hjälptes åt att hitta kläder som passade det klumpiga gipset. Det fick bli kjolar och vida byxor. Benet började värka. Barbro ordinerade högläge och värktabletter. Matilda var ledsen. Maria försökte trösta henne och lyckades delvis. Även den här dagen blev det natt och alla somnade.
Fredagsfrukost på jobbet, en fralla och kaffe, lite festligt inför helgen. Barbro skulle vara ledig. Lyckligtvis, tänkte hon. Det fanns ju saker att ta itu med hemma. Hon satte sig bredvid Julia. Behövde prata med henne om Carinas barn.
– Jag har ringt flera gånger för att boka tid för uppföljningen, men de svarar inte. Jag har inga mobilnummer, bara till Carinas hemtelefon. Har du haft någon kontakt? frågade Barbro.
– Jag lotsade dem vidare till familjeenheten, efter samtalet med deras far, sa Julia. Sen vet jag inte mer.
– Så han ringde, sa Barbro och hörde själv hur nyfiken hon lät. Vem är han?
– Sekretess, sa Julia och log. Det enda jag kan säga är att han verkade mycket intresserad av sina barn. Han vill göra allt för dem.
– Det låter ju bra, men varför svarar de inte? Har de flyttat?
– Kanske är de i Paris, sa Julia. Jag vet inte, men i vårt samtal antydde han att han hoppades att det skulle bli så. Han skulle försöka få dem med hem till sig efter begravningen.
– Paris? Ska de flytta dit? Men skolan? Språket? Deras kompisar? Hur ska det gå? Barbro blev upprörd.
– Barbro, sa Julia. Vilken värld lever du i? Folk flyttar, flyr, byter land, byter språk, byter liv och är ständigt på väg. De här barnen kommer att bli väl omhändertagna. Deras far har pengar och inflytande. Han har ju hela tiden vetat om sina barn och kommer att ta ansvar för dem. Innan var de Carinas barn men nu har de blivit hans. Först hade han tänkt fortsätta sitt dubbelliv, ordna med hemhjälp till barnen och träffa dem så ofta han kunde. Efter att ha läst lite på nätet om vad som gäller i lagstiftningen förstod han att det inte är så enkelt. Barn har större behov än så. De är verkliga nu när han har träffat dem och har regelbunden kontakt. Han ser likheter mellan sig själv och särskilt Olle. Han har berättat för frun om sina svenska barn. Hon hade anat det länge och var lättad över att det var slut på dubbellivet. Det var han också.
– Det är väl ändå märkligt att leva så. Att få tre barn med samma kvinna och inte träffa dem?
– Ja, det är nog ovanligt i alla fall. Han grät när han sa Carinas namn. Hon var nog hans stora kärlek. Det kan ha varit hon som ville ha det så. Hon kanske ville ha hans barn men inte honom?
– Det är ju möjligt. Nu får den franska frun ta hand om hans kärleksbarn också. Hoppas det går bra, sa Barbro.
– Ja, det får vi väl aldrig veta. Om barnen flyttar till honom skulle han i alla fall försöka jobba mer i Paris än i Sverige i fortsättningen. För att kunna vara tillsammans med dem så mycket som möjligt.
Vilken idiot jag är, tänkte Barbro. De här barnen har det mycket bättre förspänt än pojkarna i Grekland. De har gått i skolan, kommer snabbt att lära sig franska, och de har en far som stöttar dem. Förhoppningsvis! Även om det är ett trauma att mista sin mamma så kommer de att klara sig. Hoppas deras pappa lyckas få ihop sina familjer.
Barbro kom sist hem som vanligt på fredagar. Bilen stod på uppfarten men Lasse syntes inte till. Från trädgården hördes rop och skratt och Barbro gick runt hörnet. Där var Jens, Maria, Tove, Matilda och Lasse. Matilda såg gladare ut. Hon satt i en solstol och tittade på Lasse som försökte ta sig runt på ett ben med hennes kryckor.
– Det är svårt. Tröttsamt för armarna. Du kommer att få supermuskler och inte behöva gå på gymmet på länge. Kom och prova Barbro!
På kvällen grillade de korv och hamburgare. Det var i slutet av augusti och fortfarande varmt, men mörkret kom tidigare nu. De satt på altanen med tända stearinljus.
– Hur känns det i ditt ben nu? frågade Barbro.
– Det går bra när jag har det på stolen mitt emot, sa Matilda. Men jag är jättetrött i armarna. Jag vet inte hur jag ska orka gå i skolan nästa vecka.
– Du kommer att vänja dig, träna upp dig, sa Lasse. Jag kan köra dig dit på morgnarna. Hem kan du väl ta en taxi.
– Det låter jättedyrt, sa Matilda. Jag vet inte om mina pengar räcker. Jag ska betala matpengar till er också. Det sa mamma igår.
– Det behöver du inte tänka på, sa Barbro. Jag undrar om det inte finns hjälp att få till taxiresor från skolan. Vi kollar upp det på måndag.
Samtalet fortsatte om hyra, matkostnader och fickpengar. Matilda var arton år. Myndig, men helt utan erfarenhet av att klara ett hushåll. Hon åt ofta ute med någon kompis. Pengarna räckte inte till månadens slut. Hon trivdes inte riktigt i lägenheten.
– Den känns trång. Jag har svårt att plugga där.
Matilda såg ledsen ut.
– Vill du vara med och spela Ryktet Går? frågade Maria.
– Ok, sa Matilda.
Ungdomarna gick in, satte sig i Jens rum och spelade. Barbro och Lasse satt kvar på altanen med filtar om benen.
– Jag har tänkt på det där med barnet, sa hon.
– Jag med, sa Lasse.
– Vad kom du fram till? sa Barbro
– Det känns inte lika angeläget längre. Vi har fått annat att ta itu med och ett litet barn mitt i allt detta skulle komma i kläm. Eller skulle något annat göra det.
– Jag håller med, sa Barbro. De första dagarna efter att vi talade om det så ville jag. Jag längtade efter en liten bebis att hålla om, små armar om min hals. Men de växer så fort, snart är de fjorton och nu har vi också en skadad familjelös artonåring att ta hand om.
– Ja, hur ska det sluta? sa Lasse. Det känns inte som att Matilda är riktigt mogen att bo själv. Inte med två friska ben heller.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>