Telefonen ringde. Det var Dagmar. Hon var upprörd.
– Har du tid Barbro? Jag måste prata med någon vettig människa.
– Ja, jag har tid, men vettig vet jag inte, sa Barbro med ett skratt.
Dagmar skrattade inte, hon var arg.
– Bra, sa hon. Du är tillräckligt vettig och snart kommer du också att bli lika arg som jag.
Barbro satte sig ner och beredde sig på det värsta.
Historien som Barbro fick höra var så här:
En kvinna som nyss kommit till korttidsboendet på servicehuset där Dagmar jobbade, hade fått en kallelse för att göra koloskopi, en undersökning av tjocktarmen. I ett år hade hon väntat på undersökningen och äntligen skulle den bli av. Hon hade mycket besvär i form av trötthet, svaghet i musklerna, diarréer och smärtor i kroppen. Hela hon var svullen. Hon hade gått upp i vikt och orkade inte gå eller stå längre. Det var över ett år sedan besvären började och hon hade mött många olika läkare. De tog prover och gjorde olika bedömningar, men ingen hade hittat orsaken. En av dem hade skrivit en remiss för koloskopi för ett halvår sedan. Kön var då flera månader. När undersökningen äntligen skulle bli av, avblåstes den av en ny läkare som hade en annan uppfattning. Patienten själv hade inte förmågan att stå på sig, trött och försvagad som hon var av sin diffusa sjukdom. Problemen kvarstod förstås. Nästa läkare skrev en ny remiss, den här gången till en privat mottagning som regionen har avtal med för att förkorta köerna.
– Tiden var idag, sa Dagmar. Jag beställde en taxiresa där hon kunde sitta i rullstolen. Hon väger över hundra kilo och är inte lätt att förflytta. Maken följde med. Förberedelserna har tagit flera dagar med kostrestriktioner och till slut fasta och laxering. När de åkte var hon ännu tröttare än vanligt, nästan medtagen. Med tanke på att ingen har kunnat ställa en riktig diagnos så hoppades vi att det skulle vara värt den här ansträngningen. Att den här undersökningen skulle ge ett svar. Men vet du vad som hände?
Dagmars röst gick upp i falsett.
– Nej, sa Barbro.
– När taxin kom fram till adressen som stod på kallelsen visade det sig att mottagningen låg på tredje våningen i ett äldre hyreshus. Det fanns en trång hiss där rullstolen precis gick att få in när de hade monterat bort fotstöden. Patienten fick åka ensam upp i hissen och blev mycket uppskärrad av det. Chauffören och maken sprang uppför trapporna för att möta henne. Då hade någon tryckt på hissknappen våningen ovanför och hissen fortsattte dit. När dörrarna öppnades satt den skräckslagna kvinnan i sin rullstol och möttes av en främmande man. Han stängde hissdörren. Maken tryckte på knappen på tredje våningen och hissen åkte ner. Slutligen fick de ut kvinnan som grät och var uppgiven.
– Detta är ju inte klokt, sa Barbro. Stackars människa.
– Ja, men det är inte nog med det, fortsatte Dagmar. När de kom in på mottagningen så fanns det ingen personlift. De kunde inte flytta över henne till britsen där underökningen skulle göras! De kunde alltså inte genomföra undersökningen.
– Är det sant? sa Barbro. Får det vara så här? Kunde de verkligen inte ordna det på något sätt?
– Deras förslag var att de istället för elektrisk personlift skulle vara fyra personer som lyfte henne i liftskynket som hon satt på i stolen. Undersköterskorna på boendet hade låtit det vara kvar för att underlätta. Den lösningen fick läggas ner genast. Det skulle bli för tungt och riskabelt. Dessutom har hon ju smärtor i hela kroppen och förflyttning med elektrisk lift är redan det jobbigt för henne.
– Hur blev det då? Vad hände sedan?
– De fick åka hem. Ner i den minimala hissen. Chauffören som lyckligtvis hade stannat kvar, hade nu bråttom till andra uppdrag och inte tid att köra den långa vägen tillbaka. Han var i alla fall hygglig och körde dem till ett café i närheten, så hon kunde få något att äta efter fastan och laxeringen. Där gick det bra att komma in med rullstolen. Maken ringde till mig därifrån. Jag fick dirigera den beställda taxin för hemresan till fiket istället. Den jag pratade med i sjukresebeställningen sa då att det inte kunde gå som sjukresa när hon skulle åka från ett café. Det måste vara från en sjukvårdsinrättning. Jag var tvungen att prata med trafikledningen och dra hela historien. Han ville inte ge sig. Jag blev arg. Han hämtade en kollega, som sa att hon hade varit med om detta förut. Det har alltså hänt innan! Hon ordnade återresan till slut. Nu är hon hemma i sin säng och tillbaka på ruta ett.
– Vilken historia, vad ska du göra? sa Barbro som kände frustrationen växa.
– Jag försökte ringa till chefen för mottagningen, men han hade gått för dagen. Vet du vem det är?
– Nej.
– Det är Martin. Vår käre kurskamrat Martin. Han som ska förbättra vården genom sin privata vårdcentral. Det är där han jobbar.
– Oj, ska du ringa igen imorgon?
– Det kan du skriva upp att jag ska. Jag tycker att det här är skandal! Hade det gällt mig själv hade jag ringt tidningen, eller Uppdrag Granskning. Men den här patienten kan jag inte hänga ut.
– Nej, det kanske inte är någon bra idé, sa Barbro. Men det måste ju bli en ändring.
– Ja, det är där du kommer in i bilden, sa Dagmar. Du jobbar ju i regionen. Kan inte du ta reda på vad som gäller? Vilket avtal finns det mellan regionen och specialistmottagningen? Ska det inte vara tillgänglighet? Och varför görs inte den här undersökningen på sjukhuset? Läkarna som har mottagningen jobbar ju på sjukhuset själva?
– Det kan jag väl, sa Barbro tvekande. Men det kan ju du också. Jag får inte reda på mer för att jag är anställd.
– Men du har kanske kontakter som du kan fråga. Personer som vet hur det brukar gå till. Hur det borde gå till. Ärligt talat, jag orkar inte riktigt. Jag kommer ju inte att jobba så länge till. Det känns som lite nedräkning just nu. Jag ska göra allt jag kan för att min patient ska få en ny remiss där undersökningen kan genomföras. Om hon orkar göra om allt igen. Du är så bra på att ta tag i saker. Du brukar ha klart för dig vad som är rätt och du ger dig inte, det vet jag.
– Jag ska tänka på saken, sa Barbro, men jag lovar inget. Det är rätt mycket här med. Utredningen om sekretessbrottet pågår och så har vi fått en inneboende.
– Ok, jag fattar att du har mycket. Det var i alla fall skönt att prata med dig. Gör något om du orkar och kan. Vi ses väl på nästa träff om inte förr.
– Ja, och lycka till med allt och med barnet. Jag är så glad för din skull.
– Vilket långt samtal, sa Maria, vem var det?
– Det var Dagmar, min kurskamrat från sjusköterskeskolan.
– Är hon med barn?
– Ja, äntligen. Hon och hennes man har väntat länge.
– Är hon yngre än dig?
– Ja, några år yngre är hon.
– Vill du ha fler barn?
– Jag har ju er, och nu har vi Matilda också att ta hand om.
– Men vi är ju stora. Det vore gulligt med en bebis, sa Maria. Jag kan ta hand om henne, om det blir en flicka förstås.
Barbro skrattade.
– Det kan man ju inte veta, det kanske blir tvillingar – två pojkar.
– Då får du och pappa sköta dem, sa Maria. Jag måste förresten ringa Tove.
Hon försvann uppför trappan till sitt rum. Barbro satt kvar, funderade över Dagmars berättelse. Blev upprörd igen. Undrade vad Martin skulle säga när Dagmar ringde honom. Kanske den privata vårdens gloria hamnade lite på sned, nu när han fick bättre insyn. Imorgon skulle hon ändå försöka ta reda på lite mer om det där avtalet, vad som var bestämt. Men nu längtade hon till soffan och tevenyheterna.
Barbro somnade innan vädret och vaknade av att Lasse och Jens kom hem. De var uppspelta och glada, hungriga igen efter fotbollen. Det blev te och mackor i köket. Maria, Tove och Matilda anslöt sig.
Nästa dag var det Bengt som var doktor på Barbros område. Helena var den andra sköterskan. Det skulle nog bli en bra dag. Helena och Bengt åkte ut på en inskrivning. Barbro tog hand om de patienter som hon och Jenny varit hos igår. Samtalet med Dagmar dök upp med jämna mellanrum. Hon tänkte på kvinnan i rullstolen och hennes utsatta situation. Skulle hon orka gå igenom väntan och förberedelserna för en ny undersökning. Fanns det fler patienter som hon, som hade tid inbokad hos vårdcentralen på tredje våningen utan lift. Som skulle behöva uppleva samma sak som Dagmars patient. Jag måste undersöka detta, tänkte Barbro. Men hur? Kanske Bengt visste lite mer. Han hade ju jobbat en del på sjukhuset.
På eftermiddagen när alla kommit tillbaka från sina hembesök, gick hon in till Bengt som satt och dikterade vid sitt skrivbord. Han såg upp och stängde diktafonen.
– Hej, sa Barbro, får jag fråga dig en sak?
– Visst, slå dig ner. Han pekade på stolen bredvid och log. Vad gäller det?
– Det handlar inte om någon av våra patienter, men jag undrar hur det går till när det skrivs en remiss för koloskopi. Vart skickas den och hur lång är väntetiden?
Bengt tog av sig sina läsglasögon och såg forskande på Barbro.
– Är det dig själv det gäller, eller någon anhörig?
– Nej, sa Barbro, varm i hjärtat av hans omtanke. Nej inte alls. Jag vill bara veta hur det går till. En kurskamrat till mig ringde och frågade. Jag lovade att försöka hjälpa henne.
– Jaha, sa Bengt. Jag kan bara säga hur det var för ett år sedan, men jag tror det är samma rutiner nu. Förr gjordes koloskopi alltid på sjukhusets kirurgmottagning eller röntgen, men köerna har växt så nu är det är långa väntetider. Därför remitterar man till några privata mottagningar som man har avtal med, och som har resurser att genomföra sådana undersökningar. Det räknas ju som avancerat. Om patienten tillhör en riskgrupp, blödningsrisk till exempel, så görs det fortfarande på sjukhuset. Väntetiden där är längre och enligt vårdgarantin ska undersökningen utföras inom tre månader. Därför skickas de flesta till någon av de privata.
– Vilka är det som jobbar på de privata? frågade Barbro.
– Det är kirurger som har jobbat på sjukhuset. En del jobbar där fortfarande och sköter sin privata mottagning bredvid. En del har slutat och öppnat eget.
– Vem skriver remisserna? frågade Barbro
– Det kan vara vårdcentralsläkare, men också läkare på kirurgmottagningen, om patienten har kommit dit från vårdcentralen. De flesta sjukhistorier börjar ju på en vårdcentral.
– Vet alla dessa läkare att en privat mottagning kan ligga på tredje våningen, ha en pytteliten hiss och ingen möjlighet att lyfta en tung patient ur en rullstol med lift?
– Det tror jag inte. Är det så? Bengt såg förvånad ut.
– Ja, enligt min kurskamrat. Hennes patient fick vända i dörren efter att ha gjort alla förberedelser inför undersökningen.
– Det låter mycket märkligt. De har ju avtal med regionen. På listan över vilka mottagningar som har avtal, står ingenting om tillgängligheten. Jag tog för givet att det fungerade överallt.
– Det gjorde nog den doktorn som remitterade den här patienten också. Nu får hon vänta på en ny remiss till sjukhuset, om hon orkar gå igenom alla förberedelser igen. Sa du att undersökningen ska göras inom tre månader? Hon har redan väntat mycket längre efter vad jag förstod.
– Misstänker man cancer så går det fortare. Då försöker man få det gjort inom två veckor. Den här patienten måste ha andra symptom.
– Antagligen, jag vet inte, sa Barbro. Jag känner inte patienten, men så vitt jag förstår så kan det här hända hela tiden. De som inte kan stå på benen kan få vända i dörren efter en jobbig förberedelse, och kommer sedan långt bak i kön. Då gäller ju inte vårdgarantin för dem. Det är utsatta människor vi talar om. Dessutom är det slöseri med resurser, tycker jag. Den bokade tiden blir tom. Vad ska vi göra tycker du?
Bengt såg på Barbro med en trött min.
– Göra och göra, jag ser så mycket inom vården som har blivit sämre. Det går åt fel håll, men vad ska man göra?
Bengt slog ut med armarna och fortsatte.
– De som har makten i vården nu har accepterat en marknadsmässig styrning, New Public Management kallas den. Det började någon gång på åttio- eller nittiotalet, jag minns inte riktigt för det kom liksom smygande. Jag tror inte politikerna fattade konsekvenserna då, men vi ser dem nu. Alla politiska partier var med på det. Vården skulle effektiviseras och utvärderas. Dessutom kom privatiseringarna. Vinstdrivande företag köpte in sig i vården för en billig peng. Konkurrens och marknadsanpassning. Nu har vi dessa ständiga utvärderingar som mäter det vi redan vet. Det tar tid från vårt arbete och då sjunker kvalitén istället för att höjas. Du vet ju själv allt som ni sköterskor ska fråga om och fylla i när vi skriver in en patient. Frågeformulären tar fokus från mötet med patienten. Patienten hinner dö innan ni fyllt i allt och ändå missar vi ibland viktiga saker.
– Jag vet. Jag håller med, sa Barbro. Dessutom ska frågeformulären uppdateras varje månad, antingen det behövs eller ej. Vi får poäng för det. Men vad ska vi göra?
– Jag vet inte, sa Bengt. Jag kan inget göra. Sjukhusen utarmas på duktiga läkare som öppnar eget för att tjäna mer pengar. Då blir kvalitén sämre i den offentliga vården och ännu fler söker sig till den privata. Läkarna har glömt att de har fått sin utbildning betald av staten och sin erfarenhet och kunskap i landstinget. Nu mjölkar de pengar ur offentliga sektorn som har blivit en koloss som inte går att påverka. Allt styrs uppifrån. Du vet ju själv hur det blir när man inte följer reglerna. Det blir anklagelser och utredningar. Jag beundrar din kraft och din vilja att förändra. En dag kommer det här systemet att krascha men så länge vi har det kommer jag att följa reglerna, och inom ramarna försöka vara en bra doktor.
– Du är en bra doktor, sa Barbro. Du har dessutom fattat hur systemet fungerar. Du borde tala med andra om det så de får upp ögonen. Annars blir det aldrig någon förändring.
– Jag vet, men jag orkar inte. Det är för svårt, för tungt, för omöjligt. Jag ger dig allt mitt stöd Barbro. Mentalt i alla fall.
– Tack! Men när man ser en uppenbar risk, ett fel i systemet – så är det väl ens plikt att slå larm? Om man vill vara en människa och inte en ja-sägande robot!
– Vem är det som ska slå larm? Plötsligt stod Gunnar i dörren.
Bengt och Barbro vände sig om, kände sig ertappade. Kom inte på något att säga.
– Jag tyckte precis att du sa att det är din plikt att slå larm, Barbro. Att du inte vill vara en ja-sägande robot. Vad är det nu för problem? Du ska komma direkt till mig om det finns problem som behöver slås larm om.
Gunnar spände ögonen i Barbro och såg uppfordrande på Bengt. Barbro och Bengt såg på varandra, blev fulla i skratt. Vilken absurd situation. Att inviga Gunnar i problemet med Stjärnan var totalt meningslöst, insåg de båda snabbt.
– Vi talade om kaffeautomaten. Den krånglade i morse men ingen slog larm, sa Bengt. Kom nu mina vänner så går vi till automaten och trycker ut var sin kopp så får vi se om den fungerar.
– Annars slår vi larm, sa Barbro.
Tre människor på samma arbetsplats, anställda i offentliga sektorn, med uppdrag att ge en humant förankrad vård till människor i livets slutskede – de mest utsatta i vården. Ändå uppfattade de innehållet i det uppdraget så olika.
Kvällen därpå hade Barbro kvällspass. Hon steg upp sent och åt frukost i lugn och ro. Lasse och ungdomarna hade gått till arbete och skola. Barbro njöt av stillheten och läste tidningen. Plötsligt fick hon syn på en liten notis. Namnet Specialistmottagningen Stjärnan fick en klocka att ringa. Det var ju där Martin jobbade nu, och där Dagmars patient inte kunde tas emot. I notisen stod att regionen hade avsatt 7 miljoner kronor till Specialistmottagningen Stjärnan, för att förlänga avtalet om utförandet av koloskopier. ”Det är viktigt att vi har en jämlik vård och fortsätter arbetet med att fler ska få vård snabbare, köerna måste kortas” stod det i notisen. ”Vi vill minska lidandet, fler ska bli friska snabbare från sin sjukom”.
Barbro tog ett djupt andetag – minska lidandet, jämlik vård, tänkte hon. För dem som kan stå och gå kanske men inte för alla. Varför utförs inte undersökningen på sjukhuset som tidigare. Vad är vinsten med att kirurgläkarna lämnar sjukhuset och öppnar eget. Pengarna kommer ju ändå från skattemedel. Bengt har rätt. Den offentliga sektorn förlorar och privatläkarna tjänar pengar och de svagaste patienterna kommer i kläm. I notisen stod också namnen på de politiker i hälso- och sjukvårdsnämnden som varit med och tagit beslutet. Barbro satte sig vid datorn och letade upp telefonnumret till en av dem. En kvinna svarade. Det var ordförandens sekreterare. Barbro sa sitt namn, hänvisade till tidningsnotisen och frågade:
– Känner ni till att specialistmottagningen Stjärnan inte är tillgänglig för rullstolsburna som inte kan stå på benen?
– Nej, det är ingenting vi har fått höra, sa sekreteraren.
– Men så är det. Ni kommer att förlänga ett avtal med dem och ni säger att det är för att skapa en jämlik vård. Mottagningen ligger på tredje våningen. De har en liten hiss men ingen lift att hjälpa rullstolsburna upp på britsen med. Nyligen fick en kvinna vända i dörren utan att bli undersökt. Har ni kollat upp hur det fungerar i praktiken?
– Det verkar ju allvarligt, sa sekreteraren. Jag ska kolla upp vad som står i avtalet.
– Skulle jag kunna få ta del av det avtalet? sa Barbro. Kan du skicka det till mig?
– Ja det kan jag göra om jag får din mailadress.
Barbro lämnade sin privata adress och samtalet avslutades. Hon hällde upp lite mer kaffe.
Två timmar senare kom ett mail som innehöll avtalet med Specialistmottagningen som bilaga. Det var flera sidor som Barbro skrev ut. Hon ögnade igenom det och kom till punkten tillgänglighet. ”Samtliga lokaler ska vara tillgängliga för personer med alla former av funktionsnedsättning …”stod det tydligt och klart. Det stod mycket mer, men det här var det viktigaste tyckte Barbro. Hon skickade ett svar och tackade för den snabba återkopplingen. ”Eftersom det tydligt framgår att Specialistmottagningen Stjärnan bryter mot avtalet hoppas jag att ni kräver att de anpassar sina lokaler”, avslutade hon sitt mail.
Hon kände sig nöjd efteråt. Så enkelt allt var när man bara fick tag i rätt person och fick svart på vitt vad som gäller.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>