Kapitel 24

Lediga jobb för sjuksköterskor. Barbro skrollade ner bland alla annonser och företag som sökte sjuksköterskor. Pia har rätt. Det finns hur mycket som helst, tänkte hon. Röntgensjuksköterska, barnmorska, operationssköterska, distriktssköterska – många kräver specialistutbildning. I alla fall i annonsen. Vad kan jag? tänkte Barbro. Vad vill jag? Ska jag bli specialistsköterska? Tanken på vidareutbildning hade givetvis dykt upp då och då. Onkologisk omvårdnad kanske, som var det område hon jobbade i nu. Problemet var att få ledigt för studier. I alla fall med lön. De flesta sjuksköterskor som gick vidareutbildningar gjorde det till största delen på fritiden och skötte sitt vanliga jobb samtidigt. Kanske gick de ner lite i tjänst – och i lön, för att orka med. Det hade inte Barbro haft lust med.  Studielån var inget alternativ. Lasse och Barbro hade tillräckligt med skulder ändå. Politikerna hade börjat tala om att ge sjuksköterskor lön under tiden de vidareutbildade sig. I så fall, tänkte Barbro. Men det måste gå igenom alla beslutsprocesser först.

Till sist fastnade hon för ett bemanningsföretag som lovade ”Ett friare liv, bättre lön och ett individuellt anpassat schema. Medan du vårdar patienterna vårdar vi dig”, stod det också. Det lät ju bra. Lite för bra för att vara sant kanske? Barbro fyllde i alla fall i sina kontaktuppgifter och klickade på sänd. Jag kan ju fråga lite bara, tänkte hon. Det går ju att tacka nej.

Efter fem minuter ringde telefonen. En vänlig kvinna presenterade sig som Anna från bemanningsföretaget. Samtalet tog en kvart. Jobb fanns i grannkommunens hemsjukvård till att börja med. Månadslönen kunde bli tiotusen mer än Barbro hade nu. När kunde hon börja? Tre månaders uppsägning? Försök förhandla dig till ett tidigare slutdatum. Hör av dig när du vet. Du kan börja direkt. Skicka bara en kopia av legitimationen. 

Barbro satt kvar med telefonen i handen – vad hade hon gjort?

På jobbet nästa dag var det full rulle som vanligt.  Barbro packade ihop till tre besök som låg i närheten och ett där patienten bodde ett par mil bort. Hon bestämde sig för att ta det sist. Det skulle kunna ta lite tid. Patienten var en äldre kvinna med cancer i slutskedet. Hon hette Margit och bodde ensam, men hade en son i närheten. Han var mycket mån om sin mamma och var hos henne nästan hela tiden nu. Igår hade han ringt och sagt att han inte riktigt orkade längre. Även om hemtjänst skötte omvårdnaden och kom ofta, så var det många timmar kvar på dygnet. Timmar då han inte ville lämna sin mamma ensam fastän hon sov mycket och var smärtlindrad. Hennes önskan var att få dö hemma och han hade lovat henne att finnas där till slutet. Det hade de sagt vid inskrivningen. Barbro hade varit där flera gånger och tyckte att hon kände dem båda hyfsat bra. Hon besökte de tre patienterna i närheten i tur och ordning. Lyckligtvis gick det snabbt idag och hon kunde styra kosan mot Margit.

Sonen hette Ludvig och var i femtioårsåldern. Ett lite ovanligt namn i den åldern, men det passar honom bra, hade Barbro tänkt vid sitt första besök. Ludvig var lite rundlagd. Klädd i rutig skjorta och gråa jeansliknande byxor. Håret var lockigt och rufsigt. Med sina tjocka glasögon liknade han en förströdd professor. I alla fall någon typ av intellektuell, tänkte Barbro. Idag såg han ut som han brukade, men lite mer skrynklig och grå. Han mötte Barbro i dörren och hans ögon var svarta när de sökte Barbros.

– Jag tycker att hon andas sämre, i alla fall annorlunda, sa han viskande. Det är ingen bra idé det här. Att hon ska vara hemma menar jag. Hon har det kanske bättre på ett sjukhus. Där finns det folk som kan sådant här.

– Är det något särskilt du tänker på ska hända? sa Barbro. Något du tror att vi inte kan göra här hemma?

– Nej då, jag vet att ni kan det här. Allt med smärtlindring och sådant. Hemtjänsten är också väldigt duktiga och noggranna. De vänder mamma ofta. Tvättar och smörjer och är mycket vänliga. Men de är inte här hela tiden. Inte ni heller. Det kan ju hända saker mellan era besök.

– Jo det är klart, sa Barbro. Och då är du ensam här. Du kan trycka på larmet, men det kan ta en stund innan någon kommer. Sover du på nätterna?

– Det har varit dåligt med det. Jag har suttit i fåtöljen och slumrat lite. En natt la jag mig på en madrass på golvet. Då sov jag ett par timmar. När jag vaknade fick jag för mig att hon inte andades, men hon sov bara djupt. Sen har jag knappt vågat blunda.

– Det låter ju förfärligt. Ingen människa orkar med dagarna om hon inte får sova.

– Jag vet, det är därför jag tänker att det inte går längre. Jag har lovat att hon ska få vara hemma till slutet. Jag vill, men jag orkar inte.

– Har du någon som kan komma hit och byta av dig? Sitta här en natt så du får sova?

Han skakade på huvudet.

Vak, tänkte Barbro. Vi måste ordna så någon kommer hit redan inatt men jag vågar inte lova förrän jag vet.

– Ska vi gå in till Margit och se hur det är med henne? sa hon till Ludvig.

Margit låg på rygg med öppna ögon. Hon såg på Barbro och flyttade blicken till Ludvig, sedan tillbaka till Barbro igen. Blicken var lugn men trött. Andningen var ytlig och lite snabb. Bröstkorgen hävde sig. Huden var blek, nästan vit.

– Hur har du det? sa Barbro och tog hennes hand. Den var kall. Har du ont?

Margit skakade svagt på huvudet. Blundade. Andningen upphörde. Det blev helt tyst i rummet. Ludvig tog ett steg tillbaka, stelnade till. Sedan andades Margit igen. Ludvig slappnade av.

– Jag tror inte att det är så långt kvar, sa Barbro till Ludvig när de var utom hörhåll från sängen.

– Vad menar du? Kommer hon att dö? Nu?

– Jag tror att det blir snart, men man kan inte veta säkert, sa Barbro. Kom så sätter vi oss hos henne tillsammans.

– Barbro hämtade en stol, Ludvig satte sig i fåtöljen nära sängen. Margit blundade. Barbro kom på sig med att hela tiden titta på Margit, följa hennes andning. Ludvig gjorde likadant. Han såg spänd ut. Vi måste prata om något, tänkte Barbro. Lätta upp stämningen.

–  Det är så tyst här, sa Barbro. Jag har för mig att Margit lyssnade mycket på musik. Är det inte därför du heter Ludvig? För att hon gillade Beethoven? 

– Jo, det är sant. Ska jag sätta på en CD? Tror du inte att det stör henne?

– Nej inte om det är musik hon gillar. Det behöver ju inte vara så högt.

Snart strömmade Beethovens violin- och pianomusik ut ur högtalaren i bokhyllan i rummet bredvid. Den hade Barbro hört förut när hon varit på besök. Margit öppnade ögonen. Det märktes att hon hörde musiken.

– Har du och Margit alltid bott här i byn? sa Barbro. Kommer hon härifrån?

– Margit kommer från Tyskland, sa Ludvig. Hon kom hit som ung flicka.

Sedan följde en lång berättelse om Margits liv som barn, som ung, som pianist och som mor. Barbro lyssnade fascinerad. Det var som en roman. En spännande historia, kärleksfullt förmedlad av en älskad son. Barbro satt så att hon kunde se Margits ansikte. Där fanns ett lugn. Inga rynkor i pannan. Inga spända käkmuskler. När hon då och då öppnade ögonen lät hon dem vila på Ludvig. Det var så tydligt att hon hörde vad han sa, eller åtminstone hans röst. Andningen försvagades, uppehållen blev längre. Då ringde Barbros telefon.

– Ursäkta mig, sa Barbro, reste sig och gick ut i köket för att svara.

Det var Helena. Klockan var redan sen eftermiddag och hon undrade var Barbro var. Hon ville ha kvällsrapport. Barbro förklarade situationen. 

– Jag kan inte åka härifrån, inte nu. Du får en snabb rapport och så ringer jag på vägen tillbaka.

– Ok, sa Helena. Det blir övertid för dig. Du får ta det med Gunnar. Han blir inte glad. Vi har just haft personalmöte och fått höra att ingen får jobba över. Budgeten är redan överskriden.

Personalmötet, det hade hon glömt. Men det hade hon inte hunnit ändå. Och vad var det Gunnar sa när de talade om utbildningar? Patientarbetet går före. Det gäller väl personalmötena också.

När Barbro kom tillbaka till sovrummet var det alldeles tyst. Musiken var slut och Margit andades inte längre. Ludvig satt i fåtöljen och såg ut som om han väntade på nästa andetag. Det kom inte. Han såg frågande på Barbro. 

– Är det slut?

Barbro kände efter pulsen. Den fanns inte längre.  Bröstkorgen hävde sig inte heller och inga nya andetag kom.

– Ja, sa Barbro. Så är det. Margit är död nu.

Ludvig sjönk ihop i fåtöljen. Tårarna strömmade. Barbro satt kvar.

Två timmar senare var hon tillbaka på expeditionen. Då var alla kvällssköterskor ute. Hon hade ringt till Helena från bilen och gett en lite utförligare rapport. Hon hade talat med hemtjänst, som skulle åka hem till Margit och klä henne i de finaste kläderna som Ludvig skulle leta upp i garderoben. ID-märkning och undersökningen för konstaterandet av dödsfallet hade hon gjort och fyllt i det papper som behövdes till begravningsbyrån. Ludvig skulle ringa dit senare. Han var lugn när hon lämnade honom. Kanske lättad för att det var över, tänkte Barbro. Några släktingar skulle komma om en stund.

På expeditionen fyllde hon i de formulär som skulle fyllas i och dokumenterade det viktigaste. Klockan var halvsju och hon hade glömt att ringa Lasse och säga att hon var sen.

Nästa dag ville Gunnar ha ett samtal med Barbro.

– Kan vi ta det efter morgongenomgången? sa Barbro och kände stressen i magen. 

Gunnar skulle ofta ha samtal just när sjuksköterskorna planerade sin dag och behövde prata med varandra. Han gick med på det.

– Du var inte med på mötet igår. Det var ett viktigt möte. Vi har fått direktiv från Isa-Britt att ingen övertid kommer att godkännas, sa Gunnar när de möttes efter genomgången.

– Jag hann inte. Patientarbetet gick före, sa Barbro.

– Jag kollade flexklockan idag. Du gick hem klockan halvsju.  Det går inte Barbro. Du måste planera ditt arbete bättre. Jag kan inte godkänna den här övertiden.

– Vill du veta varför jag gick hem så sent? frågade Barbro.

– Nej det vill jag inte! Jag är övertygad om att du stannade hos någon patient, att det var behjärtansvärt, att du gjorde gott och så vidare. Men det håller inte ändå! Min uppgift är att hålla budgeten. Att se till att vi håller budgeten och då måste alla hjälpas åt. Isa-Britt kommer personligen att kolla våra tidrapporter framöver. Vi får göra så gott vi kan på vår arbetstid. Punkt och slut.

Barbro kände hur pulsen steg. Nu eller aldrig, tänkte hon.

– Jag vill säga upp mig, sa Barbro. Ge mig en uppsägningsblankett så jag kan skriva på den direkt!

– Men Barbro, sa Gunnar. Inte ska du ta det så allvarligt, inte så drastiskt. Du måste bara förstå att vi inte har det som förut. Vi måste följa nya regler och avtal. Vi kan inte ha samma kvalité som innan. Vi är ändå i framkant och får göra vårt bästa. Tänk nu på saken till imorgon åtminstone. 

– Vi håller på med skattningssheman och frågeformulär för att höja kvaliten. Nu säger du att vi inte kan ha samma kvalité som tidigare.  Jag kan inte jobba på de här villkoren. Det får du göra om du tycker att det känns bra. Jag vill säga upp mig idag. Jag vet att jag har tre månaders uppsägning, men slutar gärna så fort som möjligt om det går.

– Det måste jag nog ta med Isa-Britt … 

– Gör det, sa Barbro och tog blanketten som Gunnar plockade fram. Ha en bra dag!

Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>

Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>