Barbro meddelade nyheten vid middagsbordet på kvällen.
– Har du sagt upp dig? Lasse såg både orolig och förvånad ut. Vad ska du göra nu då?
– Jag har ett nytt jobb på gång, sa Barbro. På ett bemanningsföretag.
– Ett bemanningsföretag? Det trodde jag inte riktigt var din grej. Du brukar ju tala om hur de drar pengar ur det offentliga till sina vinster.
– Jag vet, sa Barbro. Det är inte det jag helst vill. Jag vill egentligen jobba kvar där jag är men jag står inte ut med alla nya regler och toppstyrningen. Det känns som om jag skulle kvävas. Det här var det jag hittade om jag vill jobba i hemsjukvård på nära håll så jag kan åka buss. Vi har bara en bil, och den behöver du. Jag kan sluta om jag inte trivs. Det finns andra jobb och det finns vidareutbildningar.
Barnen satt tysta. Till slut sa Matilda:
– Bra gjort Barbro! Det måste vara bättre att säga upp sig än att kvävas.
– Ja, det är klart, sa Lasse. Gör som du vill, men jag tror att du kommer att sakna det du har.
Det tror jag med, tänkte Barbro. Det var kanske förhastat, men nu är det gjort. Uppsägningslappen var påskriven och inlämnad.
Det dröjde några dagar innan Barbro berättade för någon på jobbet att hon hade sagt upp sig. Hon behövde tid att låta det sjunka in. Det är som en skilsmässa, tänkte hon. Hon hade älskat sitt jobb. Känt sig uppskattad av både patienter och arbetskamrater. Hon hade lärt sig så mycket rent medicinskt och tekniskt, men också om hur det är att vara människa. I alla fall hur det är i svåra situationer. Det finns de mörka sidorna också, funderade hon vidare. Sjukdomar och död ständigt närvarande i synen på livet. Sedan tiden för reflektion och att hinna med att göra ett bra jobb hade minskat, blev jobbet tyngre. Känslan av odödlighet och lättsinne som hon mindes från förr, var borta. Däremot hade hon svårt att förstå andra människors oro för småsaker, hur de hängde upp sig på detaljer. Det ledde till konflikter mellan henne och Lasse ibland. Hon hade läst en artikel om att sjuksköterskor som vårdade döende patienter en längre tid, reagerade just så. De kom i en särställning och hade svårt att umgås med andra på ett lättsamt sätt. Allt har ett pris. Det kanske är bra att göra något annat innan det går för långt, tänkte Barbro.
Nästa besök hos Britt-Marie blev en verklig överraskning. Barbro hade ringt innan så hon var väntad. Britt-Marie tog emot i dörren. I köket skramlade Anna-Lisa med kaffekoppar och en doft av nybakat bröd kittlade näsborrarna. Det var något nytt över hela Britt-Maries gestalt. Hon var inte lika böjd längre. Kinderna hade fått färg och ögonen glans.
– Kom in! Du vill väl ha lite kaffe? Jag har bakat.
Barbro hörde stoltheten rösten. Glädjen över att ha kunnat göra något som var självklart för de flesta. För de friska. Baka bröd och bjuda på kaffe. Kaffedrickning var inget som stod i arbetsbeskrivningen för sjuksköterskor på hembesök, men Barbro skulle inte drömma om att tacka nej.
– Tack, det vill jag gärna, sa hon och log mot Britt-Marie. Du ser strålande ut.
– Jag känner mig mycket bättre. Jag har fått tillbaka aptiten, vad det nu kan bero på, sa hon när de satt runt köksbordet med var sin kaffekopp.
– Ja det är ett mirakel, sa Anna-Lisa. De första dagarna jag var här sov du ju mycket och kunde knappt äta för illamåendet.
– Vad har ni gjort då? Har ni ändrat på något? Medicinlistan ser ut som förra gången jag var här. Det är nog tre veckor sedan. Helena var ju här förra veckan och tog blodprover. Dina värden har också förbättrats.
– Vad vi har gjort? Britt-Marie såg fundersam ut. När jag var som tröttast sa Anna-Lisa att vi skulle gå ut i skogen. Jag var tveksam. Tyckte inte att jag orkade men hon var envis. Vi gick en liten bit. Jag var tvungen att vila på stenen bakom huset. Där satt vi en bra stund och det var som om luften och ljuset som silades ner genom grenarna gav mig kraft. Jag kunde andas lättare och blev piggare. Sen har vi utökat promenaderna ända bort till vattenfallet vid kvarnen. Vi går varje dag nu. Ibland hälsar vi på hos Eva och Jan. Efter hand har också illamåendet släppt och jag har fått aptit igen. Jag njuter av Anna-Lisas goda mat och våra långa samtal. Ibland lagar jag själv maten så Anna-Lisa får vila lite.
Britt-Marie såg varmt på sin syster. Anna-Lisa log tillbaka.
Det är en sådan skillnad mot när jag kom hit för mindre än en månad sedan. Som om hon håller på att bli frisk. Är ni säkra på att hon har en hjärntumör? Kan du förklara det här? vände hon sig till Barbro.
– Tumören är ju synlig på röntgen, sa Barbro. Det går inte att missa. Alla symptom – epileptiska anfall, trötthet och illamående stämmer också. Det jag kan se är att ditt liv Britt-Marie är helt förändrat nu. Innan hade du Holger att sköta. Holger som inte mådde bra och lät det gå ut över dig. Nu har du Anna-Lisa här. En syster som du saknat och som finns här för dig. Ditt immunförsvar måste ha stärkts. Det är så mycket mer än läkemedel och behandlingar som påverkar cancersjukdomar.
Det är ett mirakel, tänkte Barbro när hon körde tillbaka. Ett underbart mirakel. Sådant som veckotidningarna skriver om och som lockar desperata patienter att lägga ut massor av pengar på olika naturmediciner som de tror kan bromsa cancern. En på tiotusen blir frisk och det är den de skriver om. I Britt-Maries fall finns inget sådant. Hon hade säkert berättat ifall hon skulle ha provat någon ”mirakelmedicin”. Det verkar räcka med naturen själv. Med kärlek och gemenskap.
Det är inte ofta det blir så här för våra patienter. Desto mer underbart. Och jag har sagt upp mig nu. En känsla av vemod smög sig in.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>