Tre veckor senare kom Gunnar emot Barbro med strålande min.
– Nu har jag ordnat det, sa han. Din tjänst är utlyst, och jag har hittat en vikarie så du kan sluta redan på fredag om du vill. Det är en sköterska som har tröttnat på Norge. Hon har sökt din tjänst. Kanske blir det hon som får den. Hon kan börja nästa vecka. Det var väl så du ville ha det?
– Ja, det blir bra, sa Barbro lite dröjande. Det kom lite plötsligt bara.
Sista dagen på fredag, tänkte Barbro. Sen är jag på väg mot något nytt.
Arbetskamraterna visste nu att hon hade sagt upp sig. Först kom frågorna – varför då? Vad ska du göra nu? Sedan – jag kommer att sakna dig, hoppas du får det bra i kommunen, du kanske kommer tillbaka. Det var bara Helena, Bengt och några till, som hade sagt att de verkligen beklagade hennes beslut. Att de förstod varför hon slutade och att de önskade att allt vore annorlunda. Det önskar jag med, tänkt Barbro. Verkligen annorlunda.
Barbro berättade för de patienter hon haft mest kontakt med att hon skulle sluta, men inte varför. Hon ville inte påverka deras tilltro till vården. Det blev inga större reaktioner. I en vård där man slussas hit och dit är det vanligt att vårdpersonal byts ut och försvinner. Med Britt-Marie var det annorlunda. Det fanns inget planerat besök före fredag så Barbro ringde henne.
– Ska du sluta? Det var synd. Inte för att de andra är otrevliga, men du var ju med från början. Träffade Holger och allt det där. Brydde dig.
– Det är i alla fall roligt att du mår så bra nu, sa Barbro. Jag ska tänka på dig även om jag inte jobbar kvar.
– Vet du, sa Britt-Marie, jag kanske inte heller blir kvar. Anna-Lisa har frågat om jag vill följa med henne hem. Hem till Lycksele. Till mina släktingar, mina rötter. Det finns ju sjukvård där uppe med, om jag skulle behöva. Just nu känns det inte så. Jag säger upp mig jag med, ha ha.
– Det gör du rätt i, sa Barbro. Det är på tiden att du gör det du själv vill och behöver. Lycka till med allt!
De bytte telefonnummer. Britt-Marie lovade höra av sig och berätta om Norrlandsresan. Jag jobbar inte här då, tänkte Barbro. Jag kan ha vilka kontakter jag vill med henne. Britt-Marie och hennes historia tar jag med mig.
Första dagen på nya jobbet var en bredvidgångsdag, den enda förutom ett kvällspass dagen därpå. Det handlade mest om att få inloggningar, korta genomgångar av det datoriserade journalsystemet, förråd, lokaler och de viktigaste rutinerna. På en tavla på väggen stod det vilket område som var Barbros den dag hon jobbade. Det fanns ett skrivbord med dator och en almanacka där hennes planerade besök var inskrivna. En telefon där hon kunde nås av undersköterskorna i hemtjänst under passet, ingick också.
– Som inhyrd vikarie kommer du nog att vara på olika områden hela tiden, sa hennes kollega från bemanningsföretaget. Om hemtjänst ringer ska du kolla i datorn om vårdtagaren verkligen är inskriven i hemsjukvården innan du gör något. Gör annars bara det som står i almanackan.
– Vem tar hand om dem som inte är inskrivna i hemsjukvården då? frågade Barbro.
– De får vända sig till vårdcentralen. Ambulansen om det är illa. Hemtjänst eller anhöriga får ringa.
Barbro försökte ta in all information och skrev ner det viktigaste i sitt block. De ordinarie sköterskorna var trevliga och hjälpte Barbro tillrätta. De fikade tillsammans och Barbro fick höra om den akuta situationen som gjort att kommunen till slut anlitat bemanningsföretaget. Två sköterskor hade gått i pension samtidigt. Deras tjänster hade inte hunnit besättas. De hade planerat att jobba kvar som timanställda men en hade brutit benet och den andra fått en stroke. Nu var en sköterska graviditetsledig och två sjukskrivna för utmattningsdepression.
– Det är inte konstigt, sa Virginia. Vi har gått på knäna i sommar, tagit extrapass, jobbat över och knappt hunnit äta. Med två områden var att sköta hinner vi bara göra det absolut nödvändiga. Sen ringer vårdtagare, anhöriga eller hemtjänst och klagar när vi missat saker och allt blir ännu rörigare när det ska rättas till i efterhand. Vad du än gör så kom ihåg att skriva fram i almanackan när sår ska läggas om, läkemedel delas och recept beställas.
– Jag ska göra mitt bästa, sa Barbro matt och kände huvudvärken komma.
Det gick förvånansvärt fort att komma in i jobbet. När hon väl fått kläm på journalsystemet och var nycklar, bilar och olika listor fanns var det bara patienterna kvar. Det var det roligaste. Hon gjorde besök för att lägga om sår, ge injektioner, dela tabletter och göra bedömningar när någon blev dålig. Det gällde oftast inte livet och vårdtagarna försämrades inte så snabbt som i det palliativa teamet. Kontakten med hemtjänstpersonalen blev mycket värdefull. Det var inte bara de som ringde till Barbro när det var problem. Barbro ringde dem när hon tvekade om hur hon skulle göra eller hur hon skulle hitta hem till någon avlägsen stuga. De kände oftast vårdtagarna och visste var de bodde och hur de brukade må. För det mesta var det ganska trevliga besök där Barbro kände sig uppskattad men inte livsviktig. Att någon kom var fjortonde dag och delade upp läkemedel i dosett var nödvändigt för att vardagen skulle fungera. Men för övrigt hängde deras liv inte på Barbro. Det var ju inte heller hon som hade det övergripande ansvaret. Det vilade på den ordinarie sköterskan.
Det var skönt att inte behöva vara så involverad just nu. Det största problemet var faktiskt datasystemet. Det hade nyligen uppdaterats och efter det var det ofta svårt att komma in i de olika programmen. Ibland gick det inte alls. Barbro fick vänta och försöka senare. Det fannas genvägar för att komma runt problemen, men de flesta hade svårt att hitat dem. Ellen, en av de yngre sköterskorna var en fena på datorer. Både Barbro och de andra fick ofta be henne om hjälp, men hon var ju inte alltid där. Det var tidsödande och irriterande att det system som skulle underlätta hade blivit ett hinder.
Matilda blev av med gipset. Röntgen visade att frakturen hade läkt som den skulle. Sjukgymnastik behövdes inte. Genom att gå och röra sig som vanligt skulle hon snart vara tillbaka i normal form.
Det gick sakta i början. Foten kändes kraftlös och stum och hon fick träningsvärk.
– Jag klarar aldrig av trapporna med den här degklumpen till fot. Det gör ont när jag bara går uppför yttertrappan här.
– Du får ha tålamod, sa Lasse. Styrkan kommer tillbaka även om det tar tid.
– Jag kan hjälpa dig, sa Maria. Vi har lärt oss massage i skolan. Jag kan massera ditt ben när du har träningsvärk. Det är avslappnande.
Flickorna hade fått en fin kontakt. Maria såg upp till Matilda som var fyra år äldre. Satt ofta med henne i gästrummet, som nu hade förvandlats till Matildas rum. Dit kom också Matildas kompisar på besök. Maria och Tove blev accepterade som två yngre systrar. En gång hade de varit med på ett möte nere i stan. Det var en grupp som hette ”Frihet, jämlikhet, systerskap”. Matilda var en av initiativtagarna. Gruppen hade funnits i ett år och medlemmarna var flickor i Matildas ålder.
– Det blir ju lättare med mötena nu när gipset är borta, sa Matilda. Jag kanske kan börja cykla nästa vecka.
– Visst, sa Barbro, men du måste ta det försiktigt. Trapporna är fortfarande för långa. Det är bäst att du stannar här lite till.
Familjen trivdes med Matilda. Hon var vaken och följde med i samhällsdebatten. Hennes engagemang för tjejers rättigheter kändes sunt. Maria och Tove drogs med i hennes argumentation. De talade om orättvisorna i Sverige, men också hur det var i resten av världen. Krigen som skapade flyktingar och klyftorna mellan fattiga och rika. Kvinnoförtrycket som måste bekämpas.
– Det gäller er killar också, sa Matilda till Lasse och Jens. Alla mår bättre i ett jämlikt och jämställt samhälle.
Barbro fick mycket att göra på sitt nya jobb. Trots hennes föresats att inte engagera sig för mycket, blev hon mer involverad för varje dag. En fredag kom hon hem till Majken för att hjälpa henne byta ett smärtplåster. Majken bodde tillsammans med sin man Kalle som var dement, men ganska rörlig. Hon var strax under åttio år och hade jobbat i hemtjänst tidigare i livet. Nu var hon fumlig i fingrarna och hade värk i hela kroppen. Mest i rygg, höfter och ben. Smärtorna hade blivit värre de senaste dagarna och de extra tabletter hon hade hjälpte inte längre. Hon grät. Smärtplåstret var den lägsta styrkan. Barbro tänkte att den dosen behövde ökas genast.
– Jag försöker få tag i doktorn på vårdcentralen idag, sa Barbro. Du måste ju få hjälp.
Det fanns tider för sjuksköterskorna där de kunde konsultera läkarna på den vårdcentral där patienten var listad. Den tiden var inbokad i läkarnas schema. Den här fredagen fanns ingen sådan tid men Barbro lyckades få tag i en läkare hon träffat innan, mellan två av hans inbokade patienter. Han var stressad. Barbro redogjorde för problemet och föreslog ökning av smärtplåstret.
– Det kan jag inte göra, sa doktorn. Jag känner inte patienten. Jag måste träffa henne först.
– Kan du göra det idag? frågade Barbro.
– Nej, det går inte. Jag är fullbokad och det är fredag. Jag är ensam doktor här. Jag veckopendlar och kan inte jobba över. Du får be sköterskorna boka in en tid.
– Men hon har jätteont. Hur kan jag hjälpa henne inför helgen?
– Hon får ta de extra tabletter hon har. Jag måste läsa hennes journal innan jag vet vad jag ska göra. Men hon kan ju åka till akuten.
Barbro gick till sköterskan som hade hand om tidsbokningen.
– Måndag? sa Barbro.
– Finns inga tider, inte tisdag heller. Onsdag skulle kunna gå, men då får jag ta lite av doktorns administrationstid så det blir inget långt besök. Han blir inte glad, men vi bokar.
Barbro ringde till Majken för att ge besked om vad doktorn sagt. Hon blev besviken men bet ihop.
– Jaha, det får gå. Jag får ligga så mycket jag kan. Vilken tid sa du på onsdag? Klockan två? Det var bra. Jag tror hemtjänst kan vara hos Kalle då. Jag vågar inte lämna honom ensam.
– Doktorn sa att du får söka akut om det blir värre, sa Barbro.
– På akuten gör de ingenting. Sist jag var där fick jag vänta flera timmar och sen sa de att jag skulle gå till vårdcentralen. De här smärtorna har jag ju haft länge. De tycker inte att det är akut. Och vem ska vara hos Kalle?
– Barbro jobbade vidare men kunde inte släppa tanken på Majken och hennes situation. Varför var det så här? Flera av doktorerna på vårdcentralen var hyrläkare. De byttes ut och nästan alla patienter som besökte dem träffade de för första gången. När det blev tid för återbesök hade de slutat och patienten fick komma till en ny doktor. Jag saknar Bengt och Jenny, tänkte Barbro. I den palliativa enheten fanns det alltid en doktor att tala med och som oftast kände patienten.
Barbro var ledig i helgen. Det var höst nu och Lasse och hon hjälptes åt att räfsa löv och förbereda trädgården för vintern. Luften var hög och klar och ganska varm. De tog en kopp kaffe vid trädgårdsbordet innan de bar in det i uthuset.
– Trivs du på det nya jobbet? frågade Lasse.
– Ja, alla är trevliga. Både arbetskamrater och vårdtagare som det heter i kommunen.
– Men gillar du själva jobbet?
Barbro suckade.
– För det mesta är det bra. Det flyter på och arbetsuppgifterna är omväxlande. Det jag saknar är läkarkontakten. Att problem kan lösas snabbt. Att symptom som smärtor kan lindras direkt. Det var mycket bättre på mitt förra jobb när det gäller det.
– Du skulle ju inte engagera dig så mycket nu när du jobbar på det där bemanningsföretaget, sa Lasse.
– Jag vet, men det går inte att tänka så. Vi som jobbar i vården behöver vara engagerade. Problemet är att det är för lite engagemang. Läkarna kommer och går och lär inte känna patienterna. Det blir bara kortsiktiga lösningar för att de inte hinner sätta sig in i bakgrunden. Det kan inte jag heller som bemanningssköterska. Jag försöker läsa på i journalen men där står inte alltid så mycket. Vi har inte tillgång till vårdcentralens och sjukhusets journaler. Varken jag eller de andra sköterskorna har makt att göra något som verkligen hjälper.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>