Nästa dag ringde Barbros telefon – det var Jonas från Småstadsnytt.
– Hej Barbro! Jag har läst e-posten som du skrev till politikerna angående specialistmottagningen Stjärnan.
– Hej Jonas! Hur har du kunnat göra det?
– All post som politiker får blir offentlig handling. Jag brukar kolla vad som är på gång. Nyhetsbevakning kallas det. Jag minns dig från artikeln om Holger och tycker att det här med Specialistläkarmottagningen är intressant att följa upp. Vad säger du? Kan vi träffas?
– Ja, absolut. Men jag kan inte nämna någon patient vid namn.
– Det behöver du inte. Jag vill bara ha lite mer bakgrund.
Barbro och Jonas träffades på ett café ett par dagar senare när Barbro var ledig. De satte sig lite avsides för att kunna tala ostört. Jonas berättade att han slutat på Småstadsnytt. Han hade haft ett vikariat som inte blev förlängt.
– Jag fick inte veta varför, men jag tror att de tyckte att jag var obekväm. Ledningen på Småstadsnytt vill att jag ska skriva om triviala saker som händer i bygden, men framför allt om ökad brottslighet och gärna med vinklingen att det är nyanlända inblandade. Det skrämmer upp folk och ökar på främlingsfientligheten. Jag vill inte vara med i den kören. Det finns så många andra problem och orsaker till att människor hamnar på sned. Jag vill granska systemet och visa hur det påverkar människor som lever i det. Det är min uppgift som journalist.
– Men var ska du skriva nu om du inte är anställd på en tidning? frågade Barbro.
– Jag freelansar. Säljer artiklar till den som vill köpa. Det är osäkert men friare.
Tiden flög iväg medan de diskuterade samhället och vården, med förtjänster och brister. Barbro berättade om Dagmars patient som inte kom in till undersökningen hos Specialistläkarna, men också om att hon blivit avstängd från jobbet efter tidningsartikeln. Hon berättade om mötet med IVO och att hon hade bytt jobb. Jonas antecknade och ställde frågor.
– Det visar på tystnadskulturen i regionen. Jag är ledsen om det var min artikel som gjorde att du blev avstängd, sa Jonas.
– Det var för att jag uttalade mig om namngivna personer. Formellt sett. Den verkligan anledningen var att jag inte följde reglerna. Tänk inte på det Jonas, det är över nu. Artikeln var bra. Vi gjorde båda så gott vi kunde. Det är så mycket som behöver ändras. Får jag be min kurskamrat Sally ringa dig? Hon har mycket kloka funderingar om vården och har jobbat på flera ställen än jag.
– Absolut! Vet du att det finns vårdanställda som håller på att bilda ett nätverk för att göra vården bättre? Du borde vara med där. Håll ögonen öppna!
När de skildes åt kände de båda att de hade något på gång.
Nästa arbetsdag var Barbro tillbaka på det område där Majken bodde. Det var tid för byte av smärtplåstret igen. En snabb titt i läkemedelslistan visade att det fortfarande var den lägsta styrkan. Barbro blev förvånad. Hon hade ju fått tid till doktorn för flera dagar sedan. Vad hade hänt där? Kom hon aldrig iväg?
Majken satt i sin gungstol när Barbro kom. Hon såg trött ut. Kalle stökade med något i rummet intill. Barbro stack in huvudet för att hälsa. Han såg upp och log lite förläget. På ett bord stod en låda med porslin. Blommiga koppar och fat med guldkant. Det såg ut som att han höll på att sortera servisen.
– Låt honom vara, sa Majken. Det är lugnast när han håller på med något.
– Hur är det med smärtorna? sa Barbro. Vad sa doktorn när du var där?
– Det är som innan. Det molar hela tiden och hugger till ibland. Det blir värre när jag rör mig. Gungstolen här är bäst. Hos doktorn blev inte mycket sagt. Han frågade lite och skrev en remiss till smärtkliniken i stan. Men där har jag varit innan. De kunde inte göra så mycket.
– Sa du det till doktorn?
– Ja, men han tyckte att jag skulle dit igen. Du har en komplicerad smärtproblematik, sa han. Du måste komma till en specialist.
– Skrev han ut något annat så länge?
– Ja, jag fick sömntabletter när jag sa att jag hade svårt att sova. Men dem vågar jag inte ta för då hör jag kanske inte om Kalle vaknar. Det kom jag att tänka på när jag kom hem.
– Har du fått någon tid till smärtmottagningen?
– Nej, inte än. Men efter vad jag har hört är det lång väntetid. Flera månader. Jag tror inte att jag orkar så länge. Jag sa det till vår dotter. Hon blev arg och ska försöka få en tid till en privatläkare som hon känner till. Jag kanske kan få något annat utskrivet.
– Det är ju inte bra att gå till flera olika läkare, men jag förstår dig. Jag kan försöka skynda på tiden till smärtmottagningen om du vill. Men jag kan inte lova något.
Efter plåsterbytet satt Barbro kvar och pratade lite. Kalle kom bärande med kaffekoppar och fat. Ställde en kopp i fönstret och fatet på ett bord. Majken log trött. Kalle gick ut i köket. Majken ropade på honom. Han kom tillbaka. Gick in i det andra rummet.
– Det har blivit sämre med honom, sa Majken. Han vet inte längre vad han gör. Jag måste passa honom hela tiden.
Så här kan du inte ha det, sa Barbro. Ska jag tala med biståndsbedömaren? Du behöver ha hjälp med Kalle. Han behöver hjälp.
– Vi har växelvård. Han är var tredje vecka på ett korttidsboende. Den veckan får jag sova lite bättre. Hade jag inte haft värken hade det gått bra. Han blir lite mer orolig de första dagarna när han kommer hem så det är väl inte det bästa att han åker fram och tillbaka. Men det är den hjälp som finns.
När Barbro kom tillbaka till expeditionen ringde hon vårdcentralen. Frågade efter doktorn som Majken varit hos. Sekreteraren berättade att han slutat dagen innan. Han var hyrläkare och hans kontrakt hade gått ut. Hon ringde smärtkliniken men deras telefontid var slut för dagen. Imorgon skulle hon själv arbeta på ett annat område. Hur skulle hon kunna hjälpa Majken nu? Att bara be nästa sköterska ringa smärtkliniken för att skynda på tiden var inte så enkelt. Remissen var ju skickad. Skulle hon ringa sin kurskamrat Jessika. Kunde hon be henne att låta Majken gå före i kön?
En ny tanke tog form. Den snurrade runt ett par varv och utmynnade i att Barbro tog fram telefonen igen. Just då öppnades dörren. Bodil, chefen för sjuksköterskorna stod på tröskeln. Det måste vara ett tecken, tänkte Barbro. Högt sa hon:
– Jag tänkte just ringa dig. Jag vill sluta på bemanningsföretaget och söka den fasta tjänsten som är utlyst. Jag vill bli ordinarie sjuksköterska och kunna följa upp patienterna ordentligt.
– Så bra Barbro, sa Bodil. Det var faktiskt därför jag kom. Jag ville fråga om du har sett att tjänsten är utlyst igen. Jag tror att du får den om du söker. Vi vill naturligtvis mycket hellre ha fast anställda sköterskor. Bemanningsföretaget är en nödlösning som kostar mycket pengar. Även som fast anställd kommer du att få byta område ibland. Inte lika ofta som nu hoppas jag, men vi har fortfarande ont om sköterskor och alla måste vara flexibla och hjälpas åt.
– Jag vet, sa Barbro. Det är så överallt. Vad ska jag skicka in för att få tjänsten?
– Kopia på legitimationen, betyg från utbildningen och dina arbetsplatser. Vi brukar också vilja ha två referenter. Din förra chef och någon mer är väl lämpligt. Och så ett personligt brev om varför du vill jobba hos oss. Det är den nya policyn hos HR-avdelningen. Tidigare kunde jag anställa sköterskor direkt efter en intervju, men nu går allt genom HR. Du verkar ju fungera bra här Barbro, så det ska säkert inte bli några problem. Chefen log och försvann.
Barbro satt kvar och såg ut genom fönstret. Hon var inte lika säker på att det skulle vara enkelt. Vad skulle Gunnar säga? Skulle han berätta om utredningen. Vad skulle HR-avdelningen tycka om det?
– Ska du verkligen söka den tjänsten? sa Lasse när Barbro berättade om sitt beslut. Är det inte bättre att stanna på bemanningsföretaget? Sa du inte att två sköterskor var sjukskrivna för utbrändhet?
– Jo, men det var ju i en annan situation. Om jag får tjänsten blir vi en ordinarie till. Det blir bättre. Jag tänker inte bränna ut mig. Jag gillar jobbet och kollegorna.
– Hur blir lönen då? frågade Lasse.
– Jag vet inte. Inte som på bemanningen, men säkert högre än i Regionen. Kommunerna betalar mer. Det känns tryggare att jobba i en kommun. Avtalet med bemanningen kan ju avslutas när som helst. Då får jag flytta någon annanstans, eller bli uppsagd.
– Det är nog sant. Gör som du tycker är bäst. Jag vill att du ska må bra.
Lasse gav henne en varm kram.
Barbro ringde Bengt, doktorn på hennes gamla jobb, och frågade om han ville vara hennes referent. Det ville han gärna. Han berättade också att de hade fått signaler om nya nedskärningar. Antagligen skulle en läkare och en sköterska som skulle pensioneras, inte ersättas.
– Hoppas du får det bättre i kommunen, sa Bengt.
Barbro ringde Gunnar i samma ärende. Han blev uppriktigt glad. Det hördes på rösten.
– Det är klart att jag ska säga allt gott jag kan om dig. Utredningar och tidningsrubriker lägger vi bakom oss. Lycka till med ditt nya jobb.
Barbro drog en suck av lättnad. Äntligen kunde hon se framåt igen.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>