Barbro fick tjänsten och sa upp sig från bemanningsföretaget. Det gick snabbt eftersom hon bara var timanställd. Det blir säkert billigare för kommunen att anställa mig fast, tänkte Barbro som fick gå ner i lön men å andra sidan kunde räkna med tjänstepension i framtiden. Hon fick området där Majken bodde och där hon varit en hel del. Smidigt, tänkte hon. Hon välkomnades av de andra sköterskorna. Det kändes bra.
Det var mycket mer att sätta sig in i och göra, nu när hon var ordinarie. Hon fick ansvar för alla de vårdtagare som var inskrivna i hemsjukvården på hennes geografiska område. Det innebar bevakning av sjukhusbesök, kontakter med anhöriga och även andra inblandade som dietister, arbetsterapeuter, sjukgymnaster med flera. Hon skulle delta i möten, följa upp vårdplaner och vara med vid läkemedelsgenomgångar med apotekare och läkare. Det förutsatte att hon kände sina patienter. Hon skulle också ha möten med hemtjänstpersonalen, göra vårdplaner, fylla i skattningsscheman för omfattande kvalitetsundersökningar, ta emot fallrapporter, skriva delegationer till undersköterskor, uppdatera läkemedelslistor och mycket mer. Mäthysterin var nästan ännu större i kommunen. Det blev mindre tid över till patientbesöken. Hon fick ofta sitta kvar efter arbetstiden för att hinna dokumentera och planera.
Lasse klagade.
– Du kommer ju hem senare nu är på ditt gamla jobb. Får du betalt för all övertid? sa han.
– Det är nu i början. Jag har inte hunnit sätta mig in i allt. Därför tar det längre tid, sa Barbro.
Hon skrev faktiskt inte upp övertiden fast hon visste att hon borde. Hon skämdes för att hon inte hann med. Inte var så snabb som de andra. Men de kände sina patienter bättre. Visste vilka vägar de skulle gå för att få kontakt med andra yrkeskategorier när det behövdes. Barbros område var också stort, med många inskrivna vårdtagare just nu. Hon fick hjälp av de andra sköterskorna med en del besök. Ändå var det mer att göra än hon hann med. Hon började få svårt att sova.
Jonas ringde.
– Hej Barbro. Jag har fått ihop två artiklar om det vi pratade om. Kan du läsa och ge synpunkter innan jag skickar till tidningarna?
– Absolut. Skicka över dem bara.
Den första handlade om specialistläkarmottagningen. Jonas hade själv åkt dit och tagit hissen upp till tredje våningen. Han hade avtalat en tid med chefen, som var Martin – Barbros kurskamrat.
Martin talade översvallande om effektivitet, hur många fler patienter som kunnat tas emot det senaste året och hur kön hade minskat för just koloskopier. På Jonas fråga om tillgänglighet blev svaren mer svävande. Han hänvisade till ekonomin som skulle hållas i strama tyglar och faran med att använda tekniska hjälpmedel som krävde både svängrum och vana hos personalen. Jonas hänvisade till avtalet med regionen där det stod klart och tydligt att ”samtliga lokaler skulle vara tillgängliga för personer med alla former av funktionsnedsättning”.
Martin drog lite på svaret, skrev Jonas. Sedan kom något om att han skulle titta närmare på avtalet, att vissa delar kanske inte stämde med den verklighet vi lever i. Nu måste vi blicka framåt och fortsätta på den inslagna vägen. Efter det ringde hans telefon och intervjun avslutades.
Nästa artikel handlade om patienternas förväntningar på vården och vårdanställdas förväntningar på sin arbetsgivare. Den avslutades med en fråga till en äldre patient som bodde hemma, en läkare på en vårdcentral och en sjuksköterska.
Frågan var – vad är det viktigaste för dig när det gäller sjukvården? För att du ska få det du behöver som patient, eller för att kunna utöva ditt yrke?
Patienten hade svarat: Att ha kontakt med en läkare eller sjuksköterska som känner mig. Att få hjälp med alla krämpor samtidigt eller få remiss till specialist och att det inte tar så lång tid.
Läkaren svarade: Att hinna sätta mig in i patientens sjukhistoria. Ha tid för samtal och kunna utreda ordentligt samt följa upp patienten.
Sjuksköterskan svarade: Att ha mer tid hos patienterna, enklare administration, bättre samarbete med sjukhusen och att alla vårdenheter har en helhetssyn. Att lätt få kontakt med en läkare som känner patienten.
Barbro skickade tillbaka artikeln med sitt godkännande och önskade Jonas lycka till.
Det blev fredag och Barbros tur att jobba helg. Det började med rapport och fika tillsammans med sköterskorna som jobbat på dagen. Det var fem områden att ensam ta ansvar för när det var kväll och helg. För det mesta gick det bra. Allt som kunde göras på dagtid var redan gjort. Några injektioner och ett par såromläggningar stod på kvällens program. Telefonen var fulladdad så att Barbro kunde nås för allt annat som skulle kunna inträffa men förhoppningsvis inte gjorde det. Det såg bra ut. Ingen var speciellt dålig. Dagen innan hade en kvinna kräkts blod och fick åka till sjukhuset akut. De hade inte fått veta något mer om henne. Hon måste ha blivit inlagd.
– Har ni hört att det blir ett möte för vårdpersonal som vill förändra vården nästa lördag? frågade Lovisa när de var klara med rapporten.
Lovisa var ung och nyfärdig. Hon hade gjort sin sista praktikperiod här, fått sommarjobb och fortsatt på ett vikariat under hösten.
– Jag har hört det, sa Maggan, en äldre sköterska som jobbat länge.
– Vem ordnar det och hur vill de förändra? frågade Barbro.
– Det är folk som jobbar i olika delar i vården som har bildat ett nätverk tillsammans med några patientorganisationer. Det är öppet för alla som stödjer kraven:
• Avskaffa marknadsstyrningen – ge vård efter behov.
• Ta tillbaka vården till offentliga sektorn.
Det finns en grupp på Facebook. Jag kan bjuda in er, sa Lovisa.
– Är det samma grupp som ville rädda vården för ett par år sedan? frågade Barbro.
– En del är säkert med, men det här är ganska nytt. Vad jag har hört är det en stor och bred uppslutning. Dessutom finns motsvarande diskussion och nätverkande bland skolpersonalen, socialarbetarna och även polisen. Det pågår i hela landet. Vi är väldigt många som har tröttnat på mäthysterin och stressen. De har fått boka om lokalen för att få plats med alla som har sagt att de ska komma.
– Det är ju precis vad vi behöver, sa Barbro. Jag vill vara med. Jag känner en journalist som pratade om det här.
– Är det Jonas? Honom känner jag med, sa Lovisa och log.
Äntligen, tänkte Barbro. Äntligen finns det fler som vill något. Som verkligen vill ha en förändring. Varför har jag inte vetat om det här? Jag har varit i min egen bubbla och försökt lösa saker på mitt eget sätt. Det går inte. Vi måste bli många som vågar tala om hur det är och som kräver förändring.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>