Barbro kom till jobbet med andan i halsen. En titt i almanackan visade vilka besök som reserverats för henne. Helena var på språng i korridoren och packade inför sina besök. Det var de två, tillsammans med Jenny som ansvarade för område B idag.
– Hinner du? Helena stack in huvudet genom dörren. Jenny och jag måste på ett akutbesök nu, annars hade jag tagit droppet hos Carina halv tio, men det kan ju ta lite tid där.
Barbro såg på klockan – kvart över nio. Det tog minst en kvart att köra dit. Pulsen ökade lite.
– Ok, sa hon till Helena, jag kör dit direkt och packar till de andra sen.
Efter ett snabbt hopplock av medicinsk utrustning och inloggning i datajournalen för att läsa det senaste om Carina, var Barbro på väg. Nu kunde hon få ordning på tankarna. Bilkörningen var de stunder då hjärnan fick vara lite ifred och hon kunde skapa sig en överblick. Carina var ett par år yngre än Barbro. Ensam med tre barn. De var förhoppningsvis i skolan nu, eller så låg någon av dem i soffan och tittade på film. De mådde inte bra, stannade gärna hemma och Barbro hade en känsla av de bevakade sin mor och även dem som vårdade henne. De fick stöd och hjälp både i skolan och av kuratorn i den palliativa enheten. Men faktum kvarstår, tänkte Barbro. Deras mor är döende och det har de ganska nyligen fått besked om. Förra veckan hade de haft ett så kallat brytpunktssamtal hemma hos Carina. Det var barnen, Carina, Barbro, Jenny och Julia som var kurator. Jenny hade då berättat att Carinas sjukdom kommit till en punkt där ingen behandling längre hjälpte och att hon inte hade så lång tid kvar. De hade hoppats på frågor från barnen, inledningar till samtal – men det kom inga. Förr eller senare kommer frågorna, hade Julia sagt när de hade rond. Alla får vara beredda på det. Barnen kommer var och en att välja ut den de vill prata med. Om de vill prata med oss. Det vet vi inte men vi måste vi vara öppna för det. En annan oklarhet var också vem som skulle ta hand om barnen, när Carina inte fanns mer. Hon hade nämnt att hennes syster skulle komma, att det var hon som var den närmaste. Men ingen hade sett någon syster på besök. Allt detta for genom Barbros huvud under bilfärden och hon höjde omedvetet sin mentala beredskap.
Idag var det lugnt hos Carina. Barnen var i skolan och hon mådde ganska bra, vilket innebar att hon inte mådde illa utan hade kunnat äta lite frukost. Barbro kopplade bort droppet. Ur såret från ett borttaget dränage hade det bara läckt lite och Barbro bytte snabbt förbandet.
– Jag har fått en idé, sa Carina. Jag tänker beställa en resa till Paris.
Blickarna möttes. Carinas var fylld av tysta frågor.
Barbro funderade. Är det för sent? Vad skulle kunna hända? Vad kan vi göra för att förbereda? Högt sa hon:
– Varför vill du resa till Paris?
– Jag tycker om Paris. Jag var där som aupair när jag var ung. Då tänkte jag att jag skulle komma tillbaka dit ofta, det är ju så enkelt med flyg. Ett par timmar bara. Sen kom barnen. Jag har hela tiden tänkt att jag vill visa dem Paris, bara de blir lite större, och lite större, och lite större. Jag har skjutit upp det, inte haft pengar, inte tid. Alltid har det funnits något hinder.
– Ska barnen följa med? sa Barbro.
– Ja, det ska bli min och barnens resa. Deras pappa och jag träffades där. Jag vill visa dem hur vackert det är. Hur underbart det är i Paris.
– Jag förstår, sa Barbro medan hon försökte tänka realistiska tankar utan att döda Carinas hopp. När har du tänkt att ni ska åka och hur länge ska ni vara borta?
– Så fort som möjligt, när vi får våra pass. Jag har inte sagt något till barnen ännu. Det ska bli en överraskning. Minst en vecka har jag tänkt.
– Det låter fint, men det är en del som vi måste förbereda, läkemedel, intyg och sådant. Ifall du skulle bli dålig i Paris och behöva vård. Du måste prata med Jenny om det.
– Men hon kommer säkert att avråda mig, säga att jag är för sjuk!
– Det tror jag inte. Men det är viktigt att prata igenom allt som kan hända.
Barbro såg hur glöden i Carinas ögon höll på att slockna, och kunde inte låta bli att säga:
– Carina, kom ihåg att vad än Jenny eller någon annan säger så är det du som bestämmer vad du ska göra. Du vet bäst vad du och dina barn behöver!
Gnistan i Carinas ögon kom tillbaka. Barbros telefon ringde, besöket avslutades hastigt men många tankar snurrade i Barbros huvud.
Hon kom tillbaka till expeditionen, hämtade en kopp kaffe som hon drack medan hon gick igenom almanackan. Holger Bengtsson – telefon eller besök, hade hon själv skrivit. Nu stod det ett frågetecken efter. Barbro tog med sig telefonnumret – utan att bestämma sig för något. Lite packning, sen iväg till alla som väntade.
Halv ett ringde telefonen. Det var Helena som frågade om hon var på väg in för lunch och erbjöd sig att köpa en sallad. Hennes omtanke gjorde Barbro rörd och tårögd av tacksamhet. Så lite det behövs, tänkte hon. Lite lättare till sinnet.
Helena var i femtioårsåldern. En bastant kvinna med rött hår, lite barsk ibland, men med ett gott hjärta.
Vid lunchen i personalrummet diskuterade de dagens besök och delade upp eftermiddagens arbete.
– Holger Bengtsson, sa Barbro. Jag funderar på att köra dit.
– Ska du göra inskrivningen själv utan doktor? frågade Helena.
– Nej, men jag kan väl förbereda honom lite bättre. Han är väldigt sjuk.
– Nu är du så där medlande igen. Vad ska du förbereda? Vill han ha hjärt- lungräddning så blir han inte inskriven, så är reglerna. Om du åker dit och inbillar honom något annat så gör du bara saken värre. Låt tiden gå, så tar han kontakt själv om han vill.
Helena reste sig. Samtalet var slut. Det fanns inget mer att säga. Helena hade rätt. De hade handlat enligt gällande regler, ändå kändes allt helt fel. Det finns andra regler, tänkte Barbro. Etiska regler – Människovärdesprincipen – alla människor är lika mycket värda. Göra gott-principen som innebär att om man kan göra något gott för en annan människa så ska man också göra det. I Bibeln säger Jesus: ”Allt vad ni vill att människor ska göra mot er ska ni också göra mot dem”. Vad skulle jag vilja i Holgers situation, tänkte Barbro. Det var svårt att veta, hon kände inte Holger. Om han blivit inskriven hade hon försökt att ta reda på det nu. Då hade de kunnat närma sig honom och kanske hittat en ingång i den mur han verkade ha byggt omkring sig. Besöket igår hade bara förstärkt den muren. Jag ska tala med Jenny igen, tänkte Barbro. Det är den vägen allt måste gå.
Eftermiddagen försvann som vanligt med besök, dokumentation, telefonsamtal och rapporter. Något samtal med Jenny blev inte av. Barbro var trött och huvudet kändes tungt. Natten hade varit för kort.
Kapitel 4
Inte förrän på hemvägen hann hon tänka på Pia och hur det hade gått för henne. Hon ringde. Flera signaler gick fram men till slut svarade Pia med yrvaken röst. Hon var hemma.
– Blev du inte skickad till sjukhuset?
– Nej, men jag fick penicillin och de tog prover.
– Igen? Vad visade de som togs igår på akuten?
– De kunde inte hitta dem, så de tog nya.
– Och vad visade de?
– Jag vet inte. Läkaren skrev ut ett recept, de ringde en taxi och jag åkte till apoteket och sen hem. De sa att jag skulle höra av mig om jag inte blir bättre om tre dagar.
– Mår du bättre?
– Nej, inte än. Lite sämre faktiskt. Jag har nog feber, fryser och skakar.
– Jag kommer över så fort jag hinner, måste bara köra Jens till fotbollsträningen. Lasse jobbar sent, åker med en kompis och hinner inte hem emellan. Drick något så länge.
Snabb middag med Jens och Maria. Barbro försökte vara den närvarande mamman hon ville, men tankarna gick hela tiden till Pia. Tonåringarna satt ändå med sina mobiltelefoner och märkte ingenting. Barbro suckade. De har det så bra, har inte fattat hur världen ser ut ännu. Hon såg med kärlek på sina barn, ville krama dem och skydda dem från den vetskapen.
– Varför stirrar du? Maria såg upp från mobilen.
– För att jag älskar er, sa Barbro, sträckte ut armarna och gav dem var sin klapp på kinden.
Kroppskontakt var inte populärt just nu, men en mor har ju också sina behov, tänkte Barbro till sitt försvar, när de drog sig undan.
– Jag sticker nu, sa Maria när maten var undanstökad.
– Vart då?
– Till Tove så klart.
– Du kunde kanske vara hemma en kväll. Har du inga läxor? Barbro hörde sin egen mammas röst eka i huvudet.
– Jag gör dem hos Tove. Ni är ju aldrig hemma ändå. Ska jag sitta här själv eller?
Barbro suckade och kände stressen i magen. Maria och Tove var alltid tillsammans. Som ett nyförälskat par, tänkte Barbro. Visst var hon glad att Maria hade en bästa vän men det blev sällan stunder för Barbro att vara ensam med Maria. Ingen tid för förtroliga samtal mellan mor och dotter.
– Jag ska bara köra Jens till fotbollen, sen måste jag gå över till Pia för hon är jättesjuk. Jag ringer dig när jag är hemma igen, puss.
– Är inte Pia på sjukhuset? frågade Jens när Maria försvunnit och de satt i bilen. Det sa ni ju i morse att hon skulle.
– Ja, vi trodde det, men de skickade hem henne med tabletter och nu har hon hög feber och mår jättedåligt.
– Men du är ju sjuksköterska. Du kan väl fixa det? Du hjälper patienter hemma har du sagt.
– Ja det är sant, men det är inte så enkelt. En doktor måste bestämma vilken medicin hon ska ha och den som hon fick på vårdcentralen verkar inte hjälpa. Jag ska se hur hon mår, kanske behöver hon träffa en doktor igen.
– Kan inte din doktor på jobbet komma till Pia så hon slipper ligga på sjukhuset? Du har ju sagt att det är det bästa.
– För många patienter är det så, men för Pia tror jag att sjukhuset är bättre just nu.
– Ok, sa Jens och hoppade ur bilen, tog sin fotbollsbag och vände sig om i dörren. Hälsa Pia att hon ska bli frisk.
Barbro körde vidare, log inom sig och kände värmen från Jens. Det var enklare med honom. Han var mer jordnära, var oftast hemma när det inte var träning eller fotbollsmatch. Sitt stora fotbollsintresse delade han med Lasse. Både Jens och Maria kände ju Pia, hade växt upp med henne och hennes barn. Det var klart att de blev oroliga även om det visade sig på olika sätt.
Pia låg i soffan när Barbro kom in. Det var tyst i huset. Hon blundade men öppnade ögonen så fort Barbro närmade sig.
– Hej, hur är det? frågade Barbro.
– Så där. Jag har ont i ryggen och feber, mår illa, känner mig skakig.
– Har du ätit något, druckit?
– Jag kan inte, det kommer upp igen.
Barbro såg hinken bredvid soffan.
– Har du fått ner tabletterna?
– Ja, men jag tror att jag spydde upp dem. Det är snart dags för nästa omgång, men jag mår illa när jag bara tänker på det.
Pia var blek i huden och ögonen glansiga. Benen skakade lätt.
– Jag ringer en ambulans, sa Barbro. Är du med på det?
– Jag är med på vad som helst, sa Pia. Så här sjuk har jag aldrig varit.
Barbro ringde och idag gick det bättre när hon beskrev Pias tillstånd och behov. Det dröjde bara en kvart innan två ambulanssjukvårdare klev in. Sedan de tagit blodtrycket möttes deras blickar. De satte en nål och kopplade ett dropp.
– Du har inte druckit så mycket idag, eller hur? sa den ena vänligt till Pia.
– Nej, jag vet, sa Pia. Jag mår illa. Rör mig inte för hastigt för då spyr jag.
En kräkpåse plockades fram innan de lade Pia på båren och försiktigt bar henne ut till ambulansen. På andra sidan gatan stod Maria och Tove. Barbro vinkade till dem att komma över, men de stod kvar.
– Jag kommer efter med lite grejer, sa Barbro till Pia innan hon rullades in i ambulansen.
Sen gick hon över till Maria och Tove.
– Varför sa du inte att hon var så sjuk? sa Maria med anklagande blick. Kommer hon att dö?
– Nej! nästan, skrek Barbro. Hon kommer inte att dö, hon får inte dö! Jag har kämpat i två dygn för att hon ska få vård – rösten bröts, tårarna kom.
Maria och Tove tog ett steg tillbaka och såg förskräckta ut.
– Förlåt, sa Barbro. Jag är bara så trött – och orolig, men hon klarar sig säkert. De tar hand om henne nu.
– Mamma, Maria kastade sig snyftande om halsen på Barbro. Säg att hon blir frisk, att hon kommer hem snart. Att allt blir som vanligt.
Barbro kramade henne, strök henne över håret, vände sig mot Tove:
– Jag tror att Maria ska följa med mig hem när vi har hämtat lite grejor till Pia, eller hur Maria? Ni kan träffas imorgon. Då vet vi mer om hur det är med Pia.
Barbro och Maria gick tillbaka in i Pias hus.
– Vad tror du hon behöver? Barbro såg frågande på Maria som torkade bort en tår och såg sig omkring.
– Toalettsaker kanske, jag vet inte vad de har på sjukhuset. Smink?
Barbro log, tonåringar utgår alltid från sig själva, tänkte hon. Det gör förresten många vuxna också. Tillsammans plockade de ihop det de trodde Pia kunde behöva och packade ner allt i en väska som de hittade i garderoben. Barbro ringde till Björn, Pias före detta man. Pojkarna var hos honom. Hon försökte tala lugnt utan att bagatellisera.
– Jag ringer igen när jag vet vilken avdelning hon är på, sa Barbro. Så kan ni hälsa på henne imorgon. Ta hand om pojkarna.
– Det gör jag väl alltid, sa Björn förvånat.
– Ja, det är klart att du gör, sa Barbro och behärskade en suck tills hon avslutat samtalet.
Uttryckte jag mig kanske oklart, tänkte hon sen. Han fattar inte hur sjuk Pia är. Skulle jag sagt något mer? Att man kan dö av blodförgiftning även om man var frisk för ett par dagar sen?
– Vill du följa med till sjukhuset med grejerna? frågade hon Maria.
– Det kan jag väl, sa Maria.
Klockan var tio när de kom till akuten. En vänlig sköterska tog emot dem, frågade om det var Barbro och kollade att telefonnumret stämde. Pia hade uppgett henne som närmast anhörig.
– Får vi ringa på natten?
– När som helst, sa Barbro.
Sköterskan berättade att Pia just nu undersöktes av en doktor. Hon skulle få antibiotika och hade dropp. Blodtrycket var lågt och pulsen hög men hon var talbar. Hon skulle läggas in på intagningsavdelningen med särskild övervakning.
– Åk nu hem och vila er, sa sköterskan. Vi tar hand om Pia.
– Tack, viskade Barbro och drog med sig Maria ut till bilen. Ingen av dem sa något.
När de kom hem satt Lasse och Jens vid teven. Det var Sportnytt. Då får ingen störas.
– Vill du ha te? frågade Barbro och såg på Maria.
– Nej, jag måste sova, det är prov imorgon.
– Prov? Vad då för prov?
– Det nationella i svenska har jag ju sagt.
– Har du pluggat? Kan du det?
– Det är lugnt. Vi ska skriva uppsats. Jag måste bara sova, god natt.
– God natt min älskling. Lycka till med uppsatsen. Du får berätta imorgon vilket ämne du valde. När jag gick i skolan var svenska mitt bästa …
– God natt! Maria gick upp för trappan. Hennes dörr stängdes bestämt.
Varför blir allting så fel, tänkte Barbro. Vad jag än säger och gör så känns det fel. Kanske för att jag är trött. Jag måste också sova nu. Tur att jag jobbar kväll imorgon.
Barbro kröp ner under täcket, la huvudet på kudden och släckte lampan. Hon hörde Lasse komma uppför trappan, försiktigt öppna dörren och stöka med sitt på andra sidan sängen. Barbro andades lugnt och jämnt, precis som en sovande person gör. Det här var den bästa stunden på hela dygnet. Inga krav, ingen som vill mig något, hann hon tänka innan hon somnade.
Barbro vaknade klockan nio nästa dag efter en tung drömlös sömn. Det var tyst i huset, Lasses sida av sängen var tom. Hon sträckte på sig och njöt av att kunna ligga kvar en stund och låta tankarna komma och gå. Hon mindes med lättnad att Pia nu var på sjukhuset och säkert skulle få rätt hjälp där. Vården funkade ju bra för den som väl kommit in i systemet. Med Holger Bengtsson var det värre. Olustkänslan kom tillbaka.
Till slut steg hon upp, duschade, åt frukost och läste tidningen på altanen. Njöt av värmen. Snart sommarlov, snart semester. Det var torsdag idag. Hon borde städa hela huset, tvätta och handla så att fredag kväll kunde bli en avslappnad början på helgen som var hennes lediga. Men något tog emot. Hon behövde sina krafter till kvällens jobb. Det blev en kompromiss. Två maskiner tvätt, lakansbyte och sen en lapp till Lasse och barnen med uppmaningen att städa ikväll. Handla kunde de göra imorgon. Det kändes bra så. En modern mamma och hustru som tar plats och ställer krav. Som vägrar bli en utsliten martyr.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>