Barbro var på väg ut från sitt andra besök den kvällen. Telefonen ringde. Det var Sabina från hemtjänst.
– Jag fick ett larm från Elsa Pettersson. Hon är hemma nu från sjukhuset. Hon vill att en sköterska ska komma. Hon mår inte bra.
Barbro tänkte snabbt. Det var väl hon som åkt in igår för att hon kräkts blod. Barbro hade inte träffat henne och visste inte mer än att hon åkt till sjukhuset. Hon frågade efter adressen och såg att det var i närheten.
– Är du hos henne nu? frågade hon Sabina.
– Nej, jag är upptagen hos en annan vårdtagare en stund till. Hon sa att det är en sköterska hon vill träffa.
– Ok, jag får köra dit. Känner du henne? Frågade Barbro.
– Lite grand, men hon brukar inte larma och har inte så mycket hjälp. Hon var ganska pigg när jag var där förra veckan. Nu lät hon sämre.
Barbro skulle velat läsa det som stod i hennes journal. Om det nu stod något. Det var inte troligt att hon hade hemsjukvård eftersom hon tidigare varit ganska frisk. Den journal som fördes på vårdcentralen och sjukhusjournalen hade Barbro ingen tillgång till. Det som hänt igår hade hon bara hört på rapporten. Det fanns ett gränsland där det var svårt att veta vilka personer som skulle vara under hemsjukvårdens vingar. Den här kvinnan verkade i alla fall behöva någon form av hjälp. Barbro bestämde sig för att åka dit direkt. Det kanske skulle gå snabbt. Hon letade sig fram till adressen, ringde på, öppnade dörren som var olåst och steg in i hallen.
– Hallå, det är från hemsjukvården, ropade hon.
– Hej, hördes det svagt inifrån lägenheten. Jag är i sovrummet.
Elsa låg på sin säng. Det gråa håret var rufsigt och hon såg blek och tagen ut. Barbro fick höra historien om hur hon dagen innan fått ont i magen, mått illa och plötsligt kräkts våldsamt. Det som kom upp var brunrött. Hon hade tryckt på larmet. Undersköterskan som kom från hemtjänst hade ringt en sjuksköterska, som bett undersköterskan ringa ambulansen.
– Jag fick komma in direkt, de satte ner en slang genom näsan och en nål i armen. Det var väldigt effektivt. De sprutade in medicin genom nålen och slangen i näsan fick sitta kvar över natten. Jag låg i en säng bakom ett skynke inatt. Jag somnade men vaknade ofta av ljuden på andra sidan skynket. Folk pratade och sprang och någon ropade på hjälp. På morgonen mådde jag lite bättre och kunde dricka lite te. Jag fick mer medicin i armen, låg och dåsade fram till eftermiddagen. Då kom en doktor och sa att slang och nål skulle bort och att jag fick åka hem. Jag kände mig ju lite bättre och tyckte det lät bra. Jag fick vänta länge på en taxi men här är jag nu.
– Hur mår du då?
– Inte alls bra. Jag började må illa redan i bilen och har lite ont i magen. Inte som igår, men jag är rädd att det ska börja om igen. Jag fick ett papper med mig där det står om någon ny medicin.
Barbro tog lappen med utskrivningsmeddelandet. Läste. ”Du kom in för att du haft kaffesumpsliknande kräkning och smärtor i magen. Du fick en V-sond och läkemedlen Esomeprazol och Betapred intravenöst. Det togs blodprover som alla var bra. Du har inte kräkts mer, kunnat dricka och äta och får nu åka hem. Du ska fortsätta att ta kapsel Omeprazol som skyddar magslemhinnan. Recept är skickat till apoteket. Meddelande skickas till din vårdcentral. Inget återbesök hos oss är planerat.”
Lite längre ner stod ordinerade läkemedel.
– Fick du någon medicin med dig hem? frågade Barbro.
– Nej, skulle jag det?
– Den finns att hämta på apoteket. Har du varit där?
– Nej, jag fick vänta länge på bilen. När den äntligen kom var chauffören så stressad att jag glömde säga något om apoteket. Jag är glad att jag fick skjuts hem.
Barbro tittade på klockan. Tio över sex. Apoteket var stängt.
– Jag ska se om jag kan låna på äldreboendet så du har över helgen. Men hur känner du dig?
– Matt och svag. Det suger i magen. Jag vet inte om jag är hungrig eller mår illa. Jag åt inte maten jag fick på sjukhuset. Den smakade så salt. Jag behöver gå på toan, men vet inte om jag klarar det.
Barbro kollade puls, blodtryck och syremättnad. Trycket var lite lågt, men Elsa sa att det brukar det vara. Hon hjälpte Elsa att sätta sig upp och drog fram hennes rollator. Hon blev först yr men kunde till slut resa sig och på darrande ben lyckades hon med Barbros hjälp och ett par vilopauser på en stol, ta sig till toan. Magvärken släppte lite och illamåendet gick nästan över.
– Men hur ska jag klara mig? Jag vet inte om jag orkar ta mig tillbaka till sängen. Jag önskar att jag hade fått stanna på sjukhuset.
– Har du någon anhörig som kan komma?
– Nej, jag har inga barn. Bara en systerdotter. Hon är på semester utomlands just nu. Ring inte till henne. Hon blir så orolig.
Då öppnades dörren och Sabina från hemtjänst kom in. Barbro drog en suck av lättnad. Hon var redan sen till sitt tredje besök. Hon måste ju också köra till äldreboendet och försöka ordna läkemedel.
– Tack för att du kom Sabina. Vill du stanna lite och hjälpa Elsa tillbaka till sängen om en stund? Jag måste köra, men kommer tillbaka med ett läkemedel som hon behöver. Kan du hjälpa henne med lite kvällsmat också? Jag tror att hon behöver något i magen. Kan du åka tillbaka lite senare och hjälpa henne i säng?
Sabina tittade på klockan, följde med Barbro ut i hallen.
– Vi har massor att göra. Jag hjälper henne nu, men jag är redan försenad till nästa besök. Det blir fel i systemet. Vi har inte planerat in henne i schemat.
– Jag förstår det, men vad ska vi göra? Jag kan inte stanna här längre. Jag kör nu men kommer tillbaka senare.
– Kan hon inte få komma till korttidsboendet? Det blir en tuff helg om hon behöver hjälp hela tiden. Vi måste komma när hon larmar, men det finns ingen längre tid avsatt för det.
– Jag ska kolla det. Ta det försiktigt tillbaka till sängen. Ta en stol med och låt henne vila ett par gånger på vägen. Det är bra om hon äter och dricker något så hon får lite krafter.
Barbro ringde sin kollega på äldreboendet. De stämde träff utanför läkemedelsrummet.
– Ulla kom med andan i halsen, låste upp och de hittade läkemedlet.
– Har ni möjlighet att ta emot en patient från hemsjukvården ikväll? frågade Barbro.
– Ikväll? Vi tar inte in patienter som kommer hemifrån om inte en läkare har undersökt och godkänt det. Vi har dessutom fullt förutom ett av överbeläggningsrummen.
Barbro berättade Elsas historia i korthet. Ulla lyssnade men stressen syntes tydligt i hennes ögon.
– Jag har två svårt sjuka patienter redan, plus hela huset med boende som också behöver det ena och det andra. Vad gör jag om hon blir sämre? Jag kan inte ta ansvar för henne, utan att ha en doktor bakom mig. Vi har ingen journal och inga ordinationer.
– Jag förstår det. Det hon behöver är väl hjälp med omvårdnad. Förhoppningsvis har magen lugnat sig.
– Ring MAS och fråga hur vi ska göra, sa Ulla.
Barbro letade upp numret till MAS, medicinskt ansvarig sjuksköterska.
– Inläggning ikväll? Det går inte. Det gör vi inte. Vi kan inte ta det medicinska ansvaret på så lösa grunder. Om hon är så svag får du skicka henne tillbaka till sjukhuset. De borde ha behållit henne där tills hon är mer stabil.
Barbro höll med. Pulsen ökade. Hon ringde akuten via sjukhusets växel. Det tog tio minuter att komma fram till en sköterska. Hon frågade om Elsa kunde få komma direkt till en avdelning eftersom de kände till hennes problem på akuten?
– Elsa Pettersson? Personnummer? Hon är utskriven härifrån. Vi kan inte skicka någon direkt till en avdelning utan att hon kommer hit först. Har hon kräkts igen?
– Nej, men hon är så svag. Hon klarar sig inte hemma. Hon bor ensam. Varför skickade ni hem henne? Hon borde ha blivit inlagd.
– Jag vet inte. Hon ville kanske hem. Hennes hjälpbehov hemma kan vi inte ta ansvar för. Det är kommunens sak. Här är högt tryck just nu, väntrummet är fullt, ambulansen är på väg. Jag kan ingenting göra men lycka till! Klick.
Klockan gick, Barbro svettades. Körde så snabbt hon kunde till två patienter som skulle ha injektioner. En av dem hette Knut och skulle ha en blodförtunnande injektion. Ikväll var han inte på humör för det.
– Nu får det vara slut på springandet med sprutor här, sa han och tittade misstänksamt på Barbro. Jag blir bara sämre av dem och tabletterna ni kommer med. Du kan ta alltihop med dig tillbaka.
På köksbordet hade han lagt kartongen med förfyllda sprutor och två dosetter nästan fulla med tabletter. Barbro försökte tänka snabbt. Här behövdes tid för samtal. Tid hon inte hade.
– På vilket sätt mår du sämre? sa hon till Knut med så lugn röst hon förmådde.
– På alla sätt! Jag vet inte varför jag ska ha de här sprutorna. Inte tabletterna heller. Innan tog jag en Magnecyl när jag fick ont i huvudet. Det räckte och det har jag mått bra på i hela mitt liv. Jag har tappat matlusten och kraften av alla de här tabletterna. Här har du en påse. Ta med dig alltihop nu.
Barbro fick ett sug i magen och svårt att andas. Vad skulle kunna hända ikväll om han inte fick det som var ordinerat?
– Kan jag få jag se på din läkemedelslista? frågade hon.
Knut tog fram pärmen där listan satt. Barbro ögnade igenom den. Smärtstillande, blodfettsänkande, stämningshöjande och en sömntablett.
– Du kan få ont och svårt att sova inatt om du inte tar kvällsmedicinen. Du kan väl göra det nu ikväll så ber jag din egen sjuksköterska komma hit så fort hon kan och gå igenom allting, sa Barbro och hörde vädjandet i sin egen röst.
– Nej, jag har bestämt mig, sa Knut. Ta med dig påsen nu. Du har väl annat att göra än att stå här.
I bilen funderade Barbro. Var Knut kapabel att ta det här beslutet. Var han dement. Hade han fått tillräcklig information om sina läkemedel. Var det något som hade hänt idag. Hur skulle natten bli. Hur stor kunde risken för blodpropp vara om han inte fick sin spruta ikväll. Vad skulle de andra tycka om att Barbro inte lyckats övertala honom. Det kanske var så här varje kväll men andra lyckades bättre. Hon kände sig matt i armar och ben. Nu måste hon i alla fall tillbaka till Elsa.
Hon parkerade och gick in i trapphuset. I dörren bredvid Elsas tittade en kvinna ut.
– Hur är det med Elsa? frågade hon på bruten svenska. Jag såg ambulansen igår och nu är det sjukvårdsbilar här hela tiden. Har hon kommit hem? Är du sköterska?
Tystnadsplikten, tänkte Barbro – men om nu Elsa kunde få hjälp av den här kvinnan?
– Känner du henne? frågade hon.
– Ja, jag heter Medina och bor ju granne. Man ska hjälpa sina grannar säger Gud. Är hon mycket sjuk? Hon är väl alldeles ensam?
– Vänta här är du snäll, sa Barbro. Jag går in och frågar om hon vill ha hjälp.
Elsa låg i sin säng och sov. Barbro väckte henne försiktigt. Elsa tittade yrvaken upp. Barbro berättade om grannen som stod utanför och erbjöd sin hjälp.
– Nej, utbrast Elsa förskräckt. Släpp inte in henne. Hon är så konstig och jag förstår inte vad hon säger.
– Elsa! Hur mår du? hördes plötsligt Medinas röst alldeles bakom Barbro. Hon var redan inne.
Barbro flyttade sig så Medina kom fram till sängen. Hon satte sig på huk, tog Elsas hand som hon sakta smekte. Såg vänligt på Elsa och väntade på svar.
– Tack, men jag mår inte så bra, sa Elsa. Jag har kommit från sjukhuset och känner mig kraftlös.
– Jag kan sitta här hos dig, sa Medina mjukt. Vill du ha något att äta? Jag har en god soppa som jag kan hämta.
Elsa tittade oroligt på Barbro, sen på Medina.
– Sitt lite här bara, sa Elsa. Du ser ju faktiskt snäll ut.
Barbro höll sig i bakgrunden. De två kvinnorna verkade finna varandra. Hon kunde se hur Elsa slappnade av. Medina drog fram en stol och satte sig bredvid sängen. Barbro tog fram magmedicinen som Elsa svalde med lite vatten. Kollade blodtrycket som var lågt med inte alldeles för lågt. Pulsen normal. Ingenting för ambulansen.
– Kan jag lämna er nu?
– Ja det går bra, sa Elsa. Jag trycker på larmet om jag behöver.
– Jag ska ta hand om henne, sa Medina och klappade Elsa på handen.
Barbro tog adjö av de båda kvinnorna, lättad över att inte behöva lämna Elsa ensam. Visst kunde hon väl lita på att Medina var en ärlig person? Det kändes bra när hon såg hur lugn Elsa såg ut och hur vänligt Medina såg på henne. När hon kom ut på gatan började hon ändå tvivla. Tänk om Medina var en bedragerska. Var det fel att släppa in henne. Elsa hade gett sitt samtycke men vad hade hon för val. Varför kan jag inte bara lita på min magkänsla som den var när jag var i lägenheten, tänkte hon sedan. Medina kom ju som den räddande ängeln och är precis vad Elsa behöver. Det borde finnas fler som hon. Är det massmedia som målar upp bilder som gör att vi ska misstro den som är vänlig och vill hjälpa utan egen vinning. Särskilt om personen inte är född i Sverige. Hur som helst måste hon skynda sig med det sista planerade besöket innan det var dags att rapportera.
Rapporten till nattpatrullen handlade mest om Elsa och Knut. Barbro berättade om sina blandade känslor. Om Elsas utsatta läge. De kom fram till att ett besök hos Elsa så fort som möjligt var befogat. De diskuterade riskerna för Knut. Barbro la påsen med hans läkemedel på skrivbordet. Ifall han skulle ringa och säga att han ändrat sig när smärtorna kom. Resten fick lösas imorgon. Hon blev ensam kvar, kom lyckligtvis in i datorn och kunde dokumentera det som hänt under kvällen. Hon hann precis med sista bussen hem.
Barbro satt vid köksbordet med Småstadsnytt framför sig. Hon fångades av en fet rubrik på första sidan:
”Total omorganisation av vården”.
Sjukvårdsanställdas protester och journalisten Jonas reportage har haft effekt.
På nästa sida beskrevs en ny väg för vården:
• Alla privata aktörer ska fasas ut vilket innebär att inga skattepengar försvinner till vinster.
• All personal ska anställas direkt av vårdcentraler och sjukhus.
• Fler sjuksköterskor och undersköterskor ska rekryteras för att minska stressen och utveckla samarbetet.
• Antalet läkare ska ökas så att köerna minskar och patienterna får komma till en doktor som känner dem.
Marknadsstyrningen av den offentliga vården ska upphöra. Vård ska ges efter behov – till den som är sjukast först. Beslut som berör de olika verksamheterna ska fattas av dem som utför arbetet. Varje patient ska tas om hand efter sitt behov och bemötas efter de etiska principer som styr vården. De svårast sjuka ska hanteras varsamt. Ingen ska få sin dödsdom slängd i ansiktet. På så sätt ska både patienter och personal må bättre och behovet av vård och sjukskrivningar minska. Vårdpersonal som har lämnat vården för att de inte orkar ska inbjudas att komma tillbaka.
På ledarsidan skrev chefredaktören att nu är det slut med det negativa synsätt och felsökande som präglat de senaste decennierna. Särskilt i massmedia. Alla goda insatser och idéer ska från och med nu uppmärksammas och varje människas resurser tas till vara.
Filosofen Karin Kärnlund uttryckte grundprincipen för mänsklig fostran:
Alla människor på jorden föds med rätten till ett visst utrymme. Ingen får ta det ifrån någon annan och inte heller låta sitt eget svämma över. Solidaritet och rättvisa är vad vi ska lära våra barn från början och det gäller i familjen, i klassrummen, på arbetsplatserna och i politiken. Även internationellt mellan folkslag, religioner och stater.
På mittuppslaget fanns en stor bild på Majken som nu fått hjälp med smärtorna. Kalle satt bredvid och höll hennes hand.
Det brummade till på sängbordet. En röst hördes:
”220 miljoner kronor måste sparas jämfört med i år för att få ekonomin i balans. Det ska i första hand inte handla om uppsägningar utan naturliga avgångar och vakanser som inte tillsätts. Sjukvårdsledningen säger också att invånarna ska få den vård de behöver, men sjukvården måste hitta nya former med färre anställda.”
Barbro kände en knuff i sidan.
– Snälla Barbro stäng av klockradion. Det är lördag. Jag vill sova lite till.
Hon satte sig upp i sängen. Klockradion med väckning av nyhetskanalen. Jag måste byta till en annan signal. Jag vill inte börja dagen med att låta mina drömmar gå i kras. För visst var det en dröm. Men drömmar är till för att förverkligas. Hur skulle det se ut om vi inte drömde. Om vi inte ville förändra och inte tog strid?
Barbro steg upp, gjorde sig klar för en ny arbetsdag full av problem att lösa. Full av möten med människor som alla har en dröm, en vision även om den inte alltid är så tydlig. När hon tänkte på drömmen fylldes hon av kamplust och hopp om en bättre vård, en bättre värld.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>