Måndag morgon, Barbro kom till jobbet i god tid, tittade igenom almanackan med dagens besök. Om inget oförutsett hände skulle det bli en ganska lugn dag. Idag var det Olof, Barbro och Jenny som hade hand om område B. Olof hade inte jobbat så länge på enheten. Han var ung och nyutbildad. För ung, tänkte Barbro. För ung att möta så mycket sorg och död. Det tyckte inte Olof. Han var entusiastisk, mjuk i sitt bemötande och och lärde sig fort.
Vid genomgången av patienterna berättade Barbro om Carinas Paris-resa. De planerade in en tid för Jenny att göra ett besök.
– Resan måste nog ske snart om den ska bli av, sa Barbro.
De andra höll med. Snart skulle sjukdomen hinna ifatt.
– Det bästa vore om någon mer vuxen följer med, sa Olof. Ifall hon blir sämre i Paris. Det kan bli svårt för barnen annars.
– Klokt, sa Jenny. Det ska jag föreslå när jag träffar henne. Om det finns någon.
– Jag har ett möte med Gunnar klockan tio, sa Barbro. Det gäller Holger Bengtsson.
Jenny tittade upp med neutral min.
– Jaha, sa hon lite dröjande, men kommenterade inte att det bara var Barbro som var kallad till mötet.
– Då åker jag till Carina, sa Olof. Du kan väl ta proverna på Gösta? Han pekade i tidboken. Han bor nära och det går snabbt. Sen hinner du med en kopp kaffe och att samla dig inför mötet.
De delade upp resten av besöken mellan sig och gick var och en till sitt.
Klockan tio knackade Barbro på hos Gunnar, som genast öppnade dörren. I den lilla soffan på kontoret satt Isa-Britt, verksamhetschefen. En kvinna i fyrtiofemårsåldern, med mörkt uppsatt hår och glasögon. Hon var som vanligt snyggt klädd i jeans och kavaj. Ett plötsligt sug i magen skärpte Barbros sinnen och fick henne att inse allvaret i situationen. Det var inte ofta Isa-Britt kom på besök. Hennes osynliga hand styrde verksamheten genom Gunnar.
– Hej Barbro, sa Isa-Britt och reste sig. Hon sträckte fram sin svala hand. Var så god och sitt.
Hon pekade på fåtöljen mitt emot.
Gunnar satte sig bredvid Isa-Britt i soffan. Hans mjuka runda kropp var inpressad i skjorta och kostym. Trots att han klippt sig, kammat håret bakåt och i stilen liknade Isa-Britt, stod han i skarp kontrast till henne. Kanske berodde det på att Gunnar tidigare jobbat som sjuksköterska i det team som han nu var chef för. Barbro såg honom fortfarande som den sköterskan. De hade haft roligt ihop. Han hade skrattat mer då. Håret hade varit rufsigare.
Barbro satte sig på kanten av den djupa stolen. Försökte samla tankarna, men den styrka hon uppammat, innan hon knackade på dörren, ville inte komma tillbaka. Isa-Britts närvaro gjorde hela saken större. Gunnar skulle nog förstå situationen om han bara blev insatt i den, hade Barbro tänkt. Med Isa-Britt var det annorlunda. Hon var också sjuksköterska, men kom från sjukhusmiljön. Hon hade ingen erfarenhet av hemsjukvård. Via olika administrations- och chefsutbildningar hade hon fått jobbet som verksamhetschef.
– En verksamhetschef ska vara osynlig för medarbetarna, hade hon sagt när hon ett år tidigare presenterat sig på personalmötet. Allt löpande arbete och all information sker genom den närmaste chefen. Både uppifrån och nerifrån. Vill ni mig något ska ni vända er till Gunnar. Det är viktigt att han får veta allt.
Så hade det också varit det senaste året. Isa-Britt kom ibland på besök, men träffade då bara Gunnar. Ett förstrött ”hej” i korridoren var all kontakt mellan henne och Barbro – antagligen de andra också. Direktiven uppifrån var däremot många och förmedlades av Gunnar på personalmötena.
– Det är ju en anmärkningsvärd historia det här med Holger Bengtsson, började Isa-Britt, utan vidare inledning. Du har gått utanför dina arbetsuppgifter och befogenheter och dragit in vår verksamhet i en härva av påståenden och missuppfattningar. Vad har du att säga om det?
– Han borde ha blivit inskriven, sa Barbro. Då hade inte alla de här missuppfattningarna uppstått. Han hade dött ändå, men förhoppningsvis smärtlindrad och lugnare. Hustrun hade fått vårt stöd och hjälp med det praktiska.
– Men nu var han inte inskriven. Han vägrade – det har Jenny klart dokumenterat.
– Jag vet, jag var med, men allt hade blivit annorlunda om Jenny…
– Det spelar ingen roll, avbröt Isa-Britt. Jenny har följt våra direktiv, men det har inte du. Följden är nu att grannarna som kom på besök är upprörda för att ingen doktor kom förrän på morgonen. De fick ta hand om hustrun som tydligen bröt ihop fullständigt. Nu har de kontaktat pressen, som har kontaktat mig. Anledningen är att du gett dem uppfattningen att Holger var inskriven i vårt palliativa team. De kommer att skylla allt på oss och vi hamnar i en dålig dager!
Isa-Britt spände ögonen i Barbro. Gunnar såg ner på sina händer.
– Då får du väl säga hur det gick till, sa Barbro. Att deras jourlinje fungerar dåligt, men att det är bättre för våra inskrivna patienter.
Barbro lät kaxigare än hon kände sig. Att pressen blandats in gjorde allt ännu större. Tidningen skulle lätt kunna få ihop en historia som spårade ur. Holgers och hustruns tragiska liv skulle läggas ut till allmänt beskådande. Hennes egen roll skulle svartmålas.
Isa-Britts ögon smalnade.
– Jag kommer naturligtvis att ge korrekt information, men utan att peka ut primärvården eller deras jourlinje. Vi samarbetar med dem och vill inte ha konflikter. Jag kommer att tvingas stå till svars för ditt beteende och dessutom be om ursäkt för det. Jag tänker inte nämna ditt namn och jag hoppas att vi sen kan stryka ett streck över det som har hänt. Du får en varning, och det får stanna där för den här gången.
Varning – Barbro kände sig yr i huvudet. Hela sin tid som sjuksköterska hade hon varit rädd för att göra något allvarligt fel och bli anmäld för det. Aldrig hade hon kunnat tänka sig att hon skulle bli varnad för att hon följt sitt samvete, gjort det hon trodde var bäst för patienten. Kunde Isa-Britt utfärda varningar?
– Vilken tidning gäller det? frågade Barbro
– Det är naturligtvis Småstadsnytt, men jag vill verkligen poängtera att jag förväntar mig att du inte tar någon kontakt med dem. Jag hoppas att du uppskattar att jag inte lämnar ut ditt namn. Du ska heller inte diskutera detta med dina arbetskamrater idag. De kommer tyvärr att få läsa om oss i tidningen i morgon.
Samtalet var över, Barbro reste sig omtumlad och gick ut. Gunnar, som inte sagt ett ord på hela tiden, gav henne ett skevt leende. Resten av dagen gick som i trans. Barbro utförde sina uppgifter och fick skärpa koncentrationen för att inte göra fel eller glömma något. Hon sa ingenting till arbetskamraterna, men inom henne pågick en dialog om vad som är fel och vad är rätt?
På eftermiddagen ringde Barbros privata telefon.
– Hej, jag heter Jonas och är journalist på Småstadsnytt. Är det Barbro Karlsson jag talar med?
– Ja, det är jag.
– Jag skriver på en artikel om en man som dog i sitt hem förra veckan. Är det sant att du var inblandad i det?
Barbro fick en isklump i magen.
– Ja, det kan man väl säga, men hur fick du mitt namn?
– Som journalist får man göra lite detektivarbete. Det var inte svårt. Jag har precis talat med din chef Isa-Britt. Jag skulle gärna vilja höra din version av det som hände innan jag skriver klart artikeln. Den ska komma in imorgon är det tänkt. Har du tid en stund nu i eftermiddag?
Barbro tänkte febrilt – hur skulle hon göra? Om hon sa nej skulle Isa-Britts version gälla. Sa hon ja blev det repressalier uppifrån men artikeln skulle komma närmare sanningen. Om hon nu kunde lita på journalisten.
– Jaa, sa Barbro, med viss tvekan. Men jag vill läsa artikeln innan du trycker den.
– Visst. Självklart, sa Jonas.
Efter jobbet cyklade Barbro till tidningsredaktionen som de kommit överens om. Humöret var lite bättre. Det känns i alla fall bra att det finns någon som vill höra min åsikt, tänkte hon.
Jonas var en ung kille med lång hästsvans. Han tog i hand och bjöd på kaffe. Barbro berättade sin historia, sina tankar om situationen och sin egen roll.
– Beskriv vad som hade hänt om Holger blivit inskriven, bad Jonas.
– Då hade vi antagligen gett honom smärtstillande genast. Vi har ett litet apotek med oss. Eftersom han var så dålig hade vi planerat ett kvällsbesök för att följa upp och se hur han mådde. Vi hade antagligen besökt honom minst en gång per dag, kanske två om det behövdes. Hustrun hade fått en pärm med information och telefonnummer där hon kunde nå oss dygnet runt. Vi hade uppmanat henne att ringa vid förändringar. Doktorn hade skrivit ett så kallat underlag för förväntade dödsfall. Det innebär att vi sköterskor tar på oss uppgiften att säkerställa att patienten är död. Doktorn konstaterar formellt dödsfallet i efterhand. Hon hade kunnat ringa oss och sluppit vänta hela natten på en läkare. Hon hade fått hjälp och stöd i att kontakta en begravningsbyrå som hade hämtat Holger efter hennes önskemål om tid. Vi hade stannat och pratat med henne en stund, kanske erbjudit samtal med präst eller kurator dagen efter.
– Tror du att han hade dött så hastigt om han blivit inskriven hos er?
– Det är svårt att säga. Sjukdomen var långt gången, så det är väl troligt. Frågan är om han inte borde fått stanna på sjukhuset i det tillståndet. Transporten hem tog kanske hans sista krafter. Jag vet inte varför de skickade hem honom. Kanske ville han det själv. Kanske var det för att det inte fanns mer att göra på sjukhuset och att de hade platsbrist. Det är svårt för oss att ta över så här sent. Vi hann inte lära känna honom. Han hade i alla fall kunnat ha det lite bättre sina sista dagar om han blivit inskriven.
– Jag förstår, sa Jonas
– Jag har tystnadsplikt, sa Barbro. Namnuppgifter får inte komma från mig.
Jonas lovade. Han lovade också att skicka den del av artikeln som Barbro medverkade i per e-post senare på kvällen. Barbro åkte hem.
Klockan åtta kom artikeln. Det stod i stort sett det som Barbro sagt, inga namnuppgifter eller detaljer som kunde avslöja Holgers eller hustruns identitet. Hon läste upp det för Lasse som blev imponerad.
– Det var som tusan, sa han. Min fru intervjuad i tidningen! Det ser ju bra ut. Hoppas resten av artikeln är lika saklig och välskriven.
Det hoppas jag också tänkte Barbro, när hon skickade svar till Jonas att hon godkände. Ett litet orosmoln dröjde sig kvar i magen, men känslan av upprättelse var starkare.
När Barbro kom ner i köket nästa morgon låg Småstadsnytt på köksbordet. Lasse och barnen hade gått till jobb och skola. Rubriken stod redan på första sidan:
Kvinna lämnad hela natten med sin döda make
I artikeln, som täckte mittuppslaget inne i tidningen, fanns en bild på torpet utifrån, och en tagen i rummet där Holger legat. Britt-Marie satt med bortvänt ansikte hopsjunken över bordet. Rummet var belamrat av saker, precis på samma sätt som vid Barbros och Jennys besök. Den tomma obäddade sängen skymtade vid sidan. Misären inomhus kunde anas. Namnen på de inblandade var med. En liten bild på grannparet som stirrade in i kameran med allvarliga miner, var infälld bredvid. Barbro hade avböjt fotografering och även att hennes namn skulle vara med.
I artikeln berättade Lena Svensson om hur hon och maken bara kommit för att köpa ägg. De fick veta att Holger just dött och låg i sin säng i rummet bredvid. Sköterskan som var på besök hade övertalat dem att stanna kvar tills det kom en läkare. Hon hade lovat att det skulle ske ganska snart. Sen hade hon kört sin väg. De kände inte Holger och Britt-Marie så väl. De hade köpt ägg av Britt-Marie några gånger. Holger hade de bara sett på avstånd. Det blev en chock för dem att se honom död. När doktorn aldrig kom och Britt-Marie brutit ihop kunde de inte lämna henne ensam. Det hade varit en förfärlig natt och det visade verkligen hur dåligt vården fungerade.
Efter det kom Isa-Britts utläggning om att hon tog avstånd från sköterskans handlande.
”Allt som hände är helt utanför vår enhets kontroll och ansvar. Olyckliga omständigheter gjorde att sköterskan på eget bevåg besökte paret på kvällen. Nu blev det missförstånd om vem som hade ansvaret. Vi har fullt förtroende för att saken skötts på ett bättre sätt om rätt jourlinje tagit hand om allt från början till slut. Samtal med sköterskan har förts och vi beklagar djupt det inträffade.”
Sedan kom Barbros version av händelsen – berättelsen om inskrivningen som inte blev av och varför. Hennes egen vånda inför den förtvivlan och smärta hon mött hos Holger och hustrun, och den maktlöshet hon känt på kvällen när Holger var död, beskrevs på ett fint sätt. I en faktaruta bredvid stod de uppgifter Barbro lämnat om hur det hade gått till om Holger blivit inskriven i den palliativa enheten.
Som avslutning kom en resonerande del av artikelförfattaren, det vill säga Jonas. Han spetsade till frågan om ansvaret. Vems fel var det att det dröjt så länge innan läkaren kom. Vem skulle hjälpt hustrun om inte grannparet varit där. Om inte sköterskan kommit tillbaka. Varför hade Holger inte blivit inskriven. Hur fungerade samarbetet mellan den palliativa enheten, sjukhuset och övriga primärvården. Hur stämde detta med de etiska riktlinjer som finns för vården. I en faktaruta bredvid fanns de etiska principerna kortfattat beskrivna.
Barbro tog ett djupt andetag. Hon läste artikeln en gång till och kände beundran för den unga journalisten. Bortsett från att Holgers och hustruns personuppgifter röjts var det en bra artikel. Alla fick komma till tals och beskrivningen av händelsen pekade på svagheterna som finns i vården. Vad Isa-Britt och Gunnar tyckte var en helt annan sak som Barbro inte behövde fundera så länge på. Telefonen ringde …
– Hej det är Gunnar, har du läst tidningen?
– Ja, nu precis.
– Jag trodde att det framgick på mötet igår att det inte var önskvärt att du tog kontakt med pressen! Nu har du dragit in oss i en diskussion om våra inskrivningsregler. Ord står mot ord och de kommer inte att ge sig, utan fortsätta att gräva i detta. Varför vill du svartmåla oss så?
– Jag vill inte svartmåla någon! Om det är någon som blir svartmålad så är det väl jag. Du vet vad jag tycker om våra regler för inskrivning! Journalisten ringde upp och frågade efter min version. Grannparet missuppfattade min roll. Det var olyckligt men situationen var ju helt kaotisk. Jag tänker prata med dem och förklara. Höra efter hur de har det nu.
– Du ska inte prata med någon! Jag fick precis ett telefonsamtal från Isa-Britt. Du är avstängd och behöver inte komma till jobbet idag. Stanna hemma tills vidare besked kommer. Klick.
Barbro stirrade på telefonen, en våg av vrede blandad med förtvivlan steg upp inom henne. Hon knappade fram numret och ringde tillbaka till Gunnar.
– Bara så du vet det kan inte arbetsgivaren förbjuda anställda att gå till pressen. Det kan du hälsa Isa-Britt. Jag tänker kontakta facket och kommer på mitt kvällspass idag! Klick.
Fortsättning 7 b
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>