Nästa dag ringde Kent från Vårdförbundet.
– Vi har talat med din arbetsgivare och våra jurister. Du är anmäld till IVO som kommer att utreda om du har begått ett sekretessbrott. Om de kommer fram till det kan åtal väckas.
Barbro blev matt, åtal. Som om hon vore en brottsling!
– Patienten finns ju inte längre …
– Nej, men sekretessen gäller ändå. Hans minne ska inte befläckas och anhöriga ska inte lida men. Jag har svårt att tro att det skulle ske i det här fallet, men hur är det med änkan? Kan hon tänkas ta skada av det du har sagt i artikeln?
– Jag vet inte. Det var grannarna som kontaktade tidningen. Hon måste ju ha gått med på det och att de fotograferade. Men hon var i ett krisläge. Hann väl inte fundera på det. Jag har tänkt åka ut till henne för att höra hur hon har det. Ska jag fråga?
– Absolut inte! Du ska inte ta någon kontakt med henne. Det skulle kunna ses som att du försöker påverka utredningen.
Oj, tänkte Barbro. Det kanske gäller grannarna också. Hon bestämde sig för att inte nämna sitt besök hos dem.
– Jaha, sa Barbro. Vad ska jag göra då?
– Du ska vara hemma och vänta. Vi undersöker saken och har kontakt med arbetsgivaren. Det är ju möjligt att avstängningen kan hävas, eftersom den inte har gått rätt till. Isa-Britt skulle ha begärt förhandling innan hon ringde dig och sa att du var avstängd. Du har rätt till lön under avstängningen. Det är ju ett skäl för henne att låta dig komma tillbaka. Det är väl ont om sköterskor?
Samtalet oroade Barbro. Hade hon begått ett brott. Hade hon gjort fel som åkt ut till Lena och Jan. Skulle det också ligga henne i fatet nu. Allt var så formellt och byråkratiskt. Ett vanligt samtal mellan människor för att reda ut ett problem verkade fullkomligt omöjligt om man ville göra rätt.
Stanna hemma och vänta med lön, hade Kent på facket sagt. Ingen hörde av sig de första dagarna. Barbro försökte tränga undan tanken på det eventuella åtalet, ägna sig åt familjen, huset och sig själv. Hon satte sig i trädgården för att meditera. För länge sedan hade hon gått en kurs och blivit invigd med ett eget mantra. Hon blundade och upprepade det ordet viskande. Väntade på att världen skulle stängas av så hon kunde gå in i sig själv.
Plötsligt såg hon Isa-Britts ansikte framför sig. Den hårda, formella, fientliga blicken som sa att hon räknade ut Barbro. I hennes ögon var Barbro ingenting värd. Hon hade inte klarat sitt uppdrag, misslyckats i sitt arbete och skadat både sin arbetsplats och den patient som hon sa sig försvara. Missriktad välvilja och okunskap. Totalt misslyckad. Avstängd från arbetet. Barbro kände ett starkt tryck över bröstet och fick svårt att andas. Tänk om Isa-Britt hade rätt?
Hon flög upp och började gå fram och tillbaka. Måste göra sig av med energin. Villatomten kändes trång. Hon måste ut. Hon tog cykeln och inte förrän ett par timmar senare, när benen kändes stumma och luftrören värkte av fysisk ansträngning vände hon hemåt. Nu i ett lugnare tempo.
Det lättade när barnen kom från skolan och Lasse kom hem på kvällen. Livet normaliserades och tankarna skingrades. Jag skulle kunna njuta av den här ledigheten. Ta den som en extra semester bara för mig själv, tänkte hon. Men när familjen och alla grannar gett sig iväg nästa morgon och hela området andades stiltje och ödslighet, blev det trångt i bröstet igen. Hon försökte ge sig in i städprojekt och trädgårdsarbete, men hade ingen riktig lust och energi för det. En svart hård klump låg tungt i magen och hotade att sprida sig ut i alla kroppsdelar. Hon mindes vagt något som Kristina Lugn hade sagt i radion: ”Ångest varar inte mer än en kvart, det går över och är inte farligt”. Men Barbro vågade inte släppa fram den. Det gällde att hålla klumpen i magen kvar där den var. Helst så liten som möjligt.
Räddningen var Pia som var hemma och sjukskriven. De träffades på förmiddagarna. En lisa för själen, tänkte Barbro. De hade alltid förstått varandra. Hade en ingång till den andras upplevelser och tankar. Många gånger utan att behöva säga så mycket. Pia hämtade sig och orkade gå längre och längre promenader. Pia såg när Barbros demoner var på väg. De kunde tala om det. Med hjälp av Pia kunde Barbro se mer sakligt på situationen. Se att hon inte var totalt misslyckad och att ingenting var avgjort när det gällde hennes eventuella brott. De googlade och försökte få grepp om vad som gällde juridiskt. Det var en snårskog.
– Jag tror att ditt största brott var att du inte följde reglerna. Att du åkte tillbaka till Holger den där kvällen, sa Pia. Och det är väl inget brott i juridisk bemärkelse.
Allt som var tungt blev lättare efter deras samtal. Lite av kämparglöden kom tillbaka. I alla fall när hon var tillsammans med Pia. För att kunna sova måste hon fortfarande se till att hon var fysiskt utmattad.
Det blev skolavslutning. Jens och Maria var plötsligt hemma hela dagarna, inga läxor, inga rutiner, de sov länge på morgonen och var uppe sent. Kompisar kom och gick. Det var bara Lasse som jobbade. Barbro försökte ta vara på friheten, umgås med Pia och hålla klumpen i magen i schack. Tänkte på alla år hon stigit upp tidigt, sovit för lite. Fritiden – ens eget liv är nummer två efter jobbet. Måste det vara så, tänkte Barbro. Nu är jag som en hemmafru, även om jag har en egen lön. Lasse vande sig snabbt vid att Barbro skötte det mesta hemma, att de åt middag tillsammans varje kväll.
Efter två veckor ringde telefonen. Det var Kent från facket.
– Avstängningen är hävd, sa han. Jag har talat med din arbetsgivares jurist som säger att du är välkommen tillbaka enligt ditt schema från och med i morgon. Isa-Britt har gjort en anmälan till IVO och de kommer att göra en utredning. Det tar nog tid. Det är ju sommar och kvarnarna mal långsamt även där. Eftersom det här tydligen inte kan anses så allvarligt får du återgå till jobbet.
– Jaha, sa Barbro. Lättnaden var som ett milt regn en het sommardag.
– Det är semestertider. Du behövs och därför lägger de konflikten på is, sa Kent. I förtroende vill jag säga att du ska vara vaksam. Jag har ju talat med en del av dina chefer högre upp. Där är pressen som ett rött skynke. Att bryta mot regler och kritisera fattade beslut är också en dödssynd i deras ögon. De vill styra med järnhand och ha lydiga medarbetare. De har ögonen på dig. Säg inte att jag har sagt detta, jag vill bara att du ska vara försiktig.
– Tack för varningen, sa Barbro och kände sig plötsligt starkare. Men hur ska det någonsin bli en förändring om ingen vågar säga ifrån? Inte facket heller. Vad gör ni åt järnhanden? Ska vi inte ha demokrati i arbetslivet?
Kent suckade, det hördes tydligt i telefonen. Till slut sa han:
– Jag håller med dig egentligen, men vi är bakbundna av lagar, regler och överenskommelser. Det enda jag kan göra är att se till att medlemmarna får sina rättigheter enligt avtalen.
– Som en ordningsman i klassen då, sa Barbro. Jag är inte avundsjuk på ditt jobb. Ska jag vänta på något mer besked?
– Jag antar att Gunnar ringer dig. Det bör han göra som din närmaste chef. Men budskapet ska väl skickas från den ena till den andra uppifrån och ner, så det kan ju ta ett par timmar innan det når Gunnar, ha, ha.
På fem minuter var hon mentalt tillbaka på jobbet. Klumpen i magen minskade betydligt. Hon letade upp sitt schema. Ledig dag imorgon, sen jobbade hon fredag kväll och hela helgen. Det kändes spännande. Att få träffa arbetskamraterna och patienterna, höra hur allt hade gått för dem. Men orosmolnet om IVOs utredning och sen kanske ett åtal, skulle ligga som en skugga över hela sommaren, det förstod hon nu.
Lasse blev lättad över beskedet. Kanske hade han oroat sig mer än han visade. Han tyckte alltid att det var jobbigt när saker inte flöt på som vanligt. Han kramade om Barbro, drog henne med i några danssteg till musiken på radion.
– Vi har ju snart semester. Om tre veckor är vi i Grekland. Det kan de väl inte ändra på?
– Nej, det kan jag inte tänka mig, sa Barbro.
Det var första gången på fyra år som Barbro fått hela semestern samtidigt med Lasse. Fyra veckor. Äntligen hade de kunnat planera och beställa den här resan.
Kapitel 10
Fredagskvällens rapport på jobbet tog tid eftersom mycket hade hänt medan Barbro varit borta. Nya patienter hade skrivits in, två av dem som Barbro varit mycket hos var nu avlidna. Carina skulle resa till Paris tidigt på måndagen. Det blev en snabb fika med de två andra sköterskorna som jobbade kvällen innan de körde åt var sitt håll.
– Det är fint att du är tillbaka, sa Rebecka. Vi har behövt både din arbetskraft och dig som person!
– Tack, sa Barbro.
Hon väntade sig att de skulle säga något om konflikten. Säga att hon gjort rätt. Att avstängningen var orättvis, men ingen sa något om det.
– Jag har saknat dig, sa Tina. Du vet alltid vad man ska göra när det kör ihop sig.
– Menar du verkligen det? sa Barbro. Se upp så du inte får sparken om du lyder mina råd!
Alla skrattade, det var befriande. Sen var det dags att ge sig ut till patienterna. Helgen flöt på, det var mycket att göra, många besök. Carina och hennes barn förberedde sig för resan till Paris. De skulle flyga på måndagen och stanna en vecka. Läkemedel och intyg var klara och droppet avslutat. Carina hade lyckats dricka tillräckligt de senaste dagarna. En kortisonkur som gjorde henne piggare och gav mer aptit, hade hjälpt. Näringsdrycker med koncentrerade vitaminer och näringsämnen fick hon med sig. Någon mer vuxen som kunde följa med fanns inte. En redogörelse på engelska för Carinas sjukdom och behov fick uppväga detta. Sjukvården ska ju fungera för alla inom EU.
Barbro besökte Carina på söndagen för att kolla att allt var klart. Väskorna stod packade och Lina, den äldsta dottern som var sexton år satte sig bredvid Barbro och Carina i soffan. Tillsammans gick de igenom omläggningsmaterial, läkemedel och vad Carina kunde ta vid behov om hon fick ont eller mådde illa. De talade också om vad de skulle göra om det blev något annat problem. Carina visste själv, men glömde lätt eller orkade inte hålla reda på allt. Nu hade hon involverat sin dotter som verkligen tog sin uppgift på allvar. Den trotsiga tonårsblicken som Barbro hade mött ibland, var borta. Lina ställde några frågor till Barbro, men verkade ha allt klart för sig. En mogen ung flicka som nu hade ansvaret för syskonen och även sin mor, om Carina på något sätt skulle svikta. Småsyskonen tittade på film och verkade inte oroa sig.
Bara nu allt går bra, tänkte Barbro medan Lina visade bilder i mobilen på hotellet där de skulle bo och olika platser de skulle besöka.
– Varför har du inte varit här på så länge? frågade Carina när Barbro just skulle gå.
– Jag har varit ledig, sa Barbro
– Någon sa att du var sjuk, jag blev lite orolig för dig.
– Nej, jag var inte sjuk, men behövde vara hemma lite. Fint att du frågar, men du behöver inte oroa dig. Jag är utvilad nu och kommer hit när ni är tillbaka från Paris. Då får ni berätta!
Det sista lät lite glättigt, tänkte Barbro när hon gick nedför trappan. Carinas blick sa henne att hon hade förstått att det var något mer med Barbros frånvaro. Hon undrade vad de andra hade sagt. Kanske lite olika svävande saker som det blir när ingen riktigt vet. Det skapar osäkerhet. Skönt att de i alla fall kommer iväg till Paris, tänkte Barbro. Hon var patientansvarig sjuksköterska för Carina. De hade fått lite mer än bara en patient och sköterskerelation.
De tre veckor som Barbro jobbade före semestern, gick snabbt. Det var mycket att göra eftersom flera sköterskor var lediga, men de hade fått in två vikarier och så var det inga möten nu på sommaren. Cheferna hade semester, inga nya direktiv. Det var patientarbetet som gällde. Koppla dropp och ge injektioner. Dela tabletter i dosetter. Se till att de nyanställda kom in i arbetet så fort som möjligt.
Barbro körde på hembesök till Sven, en äldre man som bodde med sin hustru i ett stort hus. Han hade besök av sin son Patrik och hans familj. Patrik hade åkt till Amerika som ung. Där träffade han en flicka, gifte sig, stannade kvar och fick fem barn. Hela familjen var nu för första gången på besök i Sverige. Samtalen fick hållas på engelska för att även Patriks hustru skulle kunna vara med. De större barnen satt som tända ljus och lyssnade. De mindre hjälpte sin farmor att baka i köket. Sven, som ville att alla skulle veta allt, blommade upp och njöt av att vara medelpunkten. Patrik log tappert och var mycket mån om sin far. När Barbro skulle gå ville han hjälpa till att bära hennes ryggsäck ut till bilen. Där ute kom de frågor som han inte velat ställa inför familjen. Hur lång tid är det kvar? Hur kommer slutet att bli? Vad kan jag göra? Dessa frågor som finns hos så många anhöriga, uttalade eller outtalade och som inte har några tydliga svar. Barbro fick höra hur han ångrat att han inte tagit hit sin familj tidigare. Varför hade han väntat så länge. Nu var det nästan för sent. Sven var på väg mot döden. Barbro kunde bara lyssna och bekräfta. Inflikade till slut att det ju faktiskt inte var för sent. Sven levde fortfarande och hustrun Britta också.
– Det är ju fint att ni är här nu, när ni som bäst behövs, sa Barbro innan hon var tvungen att åka vidare.
Carina och hennes barn kom tillbaka från Paris. Det hade gått bra. Men de hade bara orkat med en del av allt de planerat, fick Barbro höra vid besöket dagen efter att de kommit hem. Eifeltornet var för högt och Louvren för stort. Det fanns en park nära hotellet där man kunde hyra inlines. Det gjorde de två yngre barnen, Lisa och Olle. Lina hade delat sin bevakning mellan syskonen och Carina. De verkade nöjda men Carina såg trött ut.
– Jag behöver ett dropp, sa hon till Barbro när barnen gått till sitt. Jag har inte kunnat äta och dricka så mycket som jag behöver.
– Jag ser det, sa Barbro. Men har du mått bra under resan?
– Både och, jag är så glad att vi kom iväg. Vi hade några underbara stunder när jag orkade gå ut och vi hittade de mysiga caféerna och ställen som jag minns. Jag kunde till och med prata lite franska. Jag fick berätta för barnen om när jag var ung, hur allt var då. Även om mycket var förändrat har de sett det med egna ögon nu. De kan åka tillbaka och uppleva allt annat som finns. Men jag blev trött av resan, alla timmar på flygplatserna och planet. Jag var tvungen att vila en hel del.
– Det behöver du ju hemma också. Det blir inte annorlunda när man är borta. Resor tar på krafterna. Du är modig och det här betyder säkert mycket för dina barn. Jag ser på Lina hur hon har vuxit.
– Ja, men hon får ta ett alldeles för stort ansvar.
– Du har en så fin dotter, så fina barn. De klarar det här.
Carina började gråta, släppte fram de känslor hon hållit tillbaka under resan.
– Nu har vi varit i Paris, det viktigaste vi skulle göra fick vi gjort. Vad finns det mer för mig? Jag var tvungen att göra den här resan med barnen, men nu är det över.
Barbro stannade en stund, satt tyst medan Carina lät tårarna rinna.
Vill du köpa den tryckta boken klicka på Hildas Bokhandel >>>
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>