Inledning …
– Det drar ihop sig, sa Gunnar och pekade mot horisonten med ett grovt finger. Det kommer från öst, förkunnade han bestämt.
De andra gubbarna höll med. Alla höll med Gunnar. Så var det. De tre vise männen, som de kallades, satt denna tidiga septemberförmiddag, precis som alla andra förmiddagar, på en bänk vid kajen och blickade ut över havet. De kunde allt om väder, vind och fiske. På en ö var dessa kunskaper särskilt viktiga och hos de tre männen fanns det samlad visdom sedan flera generationer tillbaka.
Strax reste sig Gunnar och strök de slitna blå hängselbyxorna över knäna. Det hade blivit tid för inspektionspromenaden runt hamnen. Därefter vankades det förmiddagskaffe i boden närmast land. Gunnar gick först, han var längst, gänglig och med ett grånande hår som stod ut från huvudet i en krans kring en allt kalare hjässa. Efter honom gick Tore och Evald i bredd. Keps, kavaj och grova stövlar. Gunnar klev ut på gräsplätten bakom själva hamnen för att gå längs udden. Han blickade bort mot sandstranden. Under högsäsong var här vanligtvis fullt av badgäster men nu när hösten gjorde sig påmind, hade alla turister åkt hem. Vad som syntes var uppspolad halvrutten tång i mörka revor och en kvarglömd plastspade. Han stoppade händerna djupt i fickorna och skulle precis till att vissla en snutt när Tore, som hamnat på efterkälken ropade:
– Här är något!
De två andra klev bort till honom och konstaterade samstämmigt att det syntes något därnere bland de svarta stenarna. Ett bylte, en säck eller en säl.
– Evald, du har bäst stövlar, gå du ut och se efter, sa Gunnar.
Evald gjorde som han blivit tillsagd. Han hasade nerför slänten och tog några prövande steg ut i vattnet. Det var trångt mellan stenarna och han tog sig långsamt utåt de femton metrarna tills konturerna av det oidentifierade objektet blev tydligare.
– Kors i jössenamn, vrålade han högt. Det är ett flickebarn!
De andra två fick fart och sprang halkande och snavande genom vattnet.
– Det är ju tösen som jobbar hos Månsson i handelsboden. Jag känner såväl igen hennes kappa, sa Tore och pekade på medaljongmönstret i brunt och koppar.
En djup tystnad spred sig. Tore och Evald tog av sina kepsar och höll dem hopknycklade i overksamma händer. De tre männen stod stilla. Allvarsamma men samlade. Gunnar knäppte sina händer nedanför magen och blundade en kort stund innan han beslutade vad de skulle göra.
– Vi får hjälpas åt att bära in henne.
De andra nickade och ordlöst hjälptes de åt att lyfta den tunga, livlösa kroppen som kämpade emot, tyngd av havsvatten och brist på liv. De lade varsamt ner henne på rygg i det höga gräset. Ansiktet var grått och det våta håret klibbade över kinden. Ögonen var slutna vilket de alla var tacksamma för. Ingen ville möta blicken från någon som lämnat. En drunknad kropp tog hårt på den mest härdade sjöbuse.
Kapitel 1
Några timmar senare hade Evald satt på kaffet i boden och de tre samlades kring det nötta bordet. Stämningen var långt ifrån så fridsam som den brukade. Tore stimmade runt och dukade omständligare än vanligt.
– Kan du flytta dig, muttrade han medan han famlade med kopparna och lät dem byta plats om och om igen.
Gunnar reste sig och öppnade hörnskåpet för att ta fram en hela renat. De andra två nickade.
– Jo, en kan behöva nåt starkt, sa Evald prövande och hällde upp kaffe så det täckte knappt halva koppen.
Gunnar spädde till brädden med den genomskinliga vätskan utan att säga ett knyst. Tysta såg de varandra i ögonen, höjde samtidigt sina armbågar och svepte hela rasket i ett enda drag.
– Väl bekomme, gubbar. Vi tar en till innan kaffet kallnar, sa Gunnar och tittade menande på Evald som skötte kaffekokandet denna dag.
Evald var inte sen och tog ett raskt kliv mot pannan. Strax var ytterligare en omgång på väg neråt i de gamla männens förvärkta kroppar. Värmen spred sig och lossade tungbanden. Förmiddagens händelser skulle omberättas, förstås och bearbetas tills de var överens om vad de varit med om.
– Och polismannen frågade mig om jag visste hur hon dött, sa Tore försiktigt och kramade kepsen framför sig på bordet. Och det visste jag ju … precis som alla andra.
Han tittade på Gunnar och Evald för att få medhåll.
– Javisst, sa Gunnar. Hon va på det viset. Och utan far till barnet denna gång också. Det vet alla. Det pratas. I alla gårdar och stugor.
– Hon gick i sjön själv, det finns ingen som skulle kunna ta livet av en sån snäll, rar och grann tös. Duktig och rask i affären var hon också. Visste alltid vilket kaffe vi skulle ha, sa Evald.
– Och provinsialläkaren kom och undersökte henne. Det såg otäckt ut. Man ville ju bara att hon skulle resa sig och bli som innan, sa Tore.
– Han skulle skriva ett papper på att hon va dö, sa Gunnar. Så att begravningsbilen kunde hämta henne. Den stod där förstås redan innan Rolf kom. Han va väl upptagen den där doktoren. Provinsialläkare, pyts, fint ska det låta. Låta tösen ligga där och vänta.
De båda andra nickade. Hela eftermiddagen satt de sedan i stugans värme och fortsatte resonera kring händelsen och försökte rannsaka sig själva om de själva varit delaktiga i att döma henne. Det blev både påtår och tretår innan de bröt upp. De tre männen grät en skvätt, svor och förbannade folk som varit elaka mot den granna, alltid så milda tösen och rentvådde samtidigt varandra från skuld i det inträffade.
Kapitel 2
– Ställ dig igen där borta vid fönstret Birgitta, är du snäll. Sådär med sidan mot mig och titta ut mot björken.
Olofs röst var både bestämd och bedjande. Han satt vid matsalsbordet och vek servetter. Det gjorde han ofta när han behövde fundera över något som krävde koncentration. Hon kvävde en suck och gick tillbaka och ställde sig i samma position som nyss när hon knipsade av ett par vissna blommor på prästhavren. Taggen hade stuckit henne på ena fingerblomman och hon stoppade fingret i munnen för att få bort den mörkröda bloddroppen. Att han satt och vek servetter bekymrade henne. Det var aldrig ett gott tecken. Hon var van vid hans små egenheter att vilja styra och ställa med henne men det hade alltid kärleksfulla skäl. Han älskade henne djupt. På gränsen till dyrkade, tänkte hon och inväntade nästa önskemål.
– Låt dagsljuset nå framsidan av din klänning.
Hon gjorde som hon blev tillsagd, tittade ut genom fönstret och lät blicken falla långt ner i parken på baksidan av prästgården. Den fastnade vid bersån där en koltrast satt och vippade på en av de översta grenarna. Tänk att få sitta där, fri att flyga vart som helst. Hon skakade lite på huvudet för att skingra tankarna. Hon märkte inte att Olof smugit upp bakom henne och ryckte till en aning. Hoppas han inte kände att hon ryckte till …
– Blev du rädd, vackraste? Olofs röst var mjuk och varm.
Hon log och vred nekande sakta på huvudet från sida till sida. Hans andedräkt kändes mot axeln och strax smög hans händer på vars en sida om midjan och fram om hennes mage. Han höll dem stilla och värmen från handflatorna spred sig genom klänningstyget.
– Vad är det du döljer för mig. Jag ser att det är något, och jag kan ana att det är här det händer. Han smekte från naveln och nedåt. Du har förändrats och jag märker det tydligt. Din doft är annorlunda, dina steg är mjukare och dina tankar är ibland mycket långt bort. Det inåtvända leendet som bara en havande kvinna kan ha. Visst är det så min allra käraste? Han borrade in ansiktet i hennes hår och hon hörde hans andetag. Tunga och jämna utan krav.
Hon lade sina händer ovanpå hans och stod tyst en lång stund. Kunde det verkligen vara så att det äntligen fanns ett barn inom henne. Det vågade hon knappt hoppas på. De hade verkligen försökt. Hennes make förde bok över hennes månatliga bestyr och skötte med Guds försyn tämligen regelbundet sina åligganden. Det bar inte frukt och en förtvivlan över detta hade smugit sig mellan dem. Den outtalade besvikelsen låg som en osynlig dimma runt dem vid varje klockslag, andetag och möte. Birgitta anade att det var något inom henne som inte stämde och sökte olovandes hjälp på annat håll. Och nu några månader senare hade det gett resultat tänkte hon med Olofs armar kring midjan. Hon strök Olof över handen och log. Tänk att han lagt märke till energierna och såg att det hänt något med mig. Han tror att det är graviditeten som gjort detta med mig men jag vet att det är jag som har fått hjälp att ta kontrollen över mitt liv och min livmoder.
Kapitel 3
Hon gick till kvinnan som många var rädda för. Mor Anna bodde i stugan alldeles där skogen tog slut och Alvaret öppnade sig mot söder. Birgitta smög dit i skymningen när Olof var på tjänsteresa i dagarna tre. Aldrig skulle hon glömma hur hjärtat bultade när hon knackade på. Hon kunde höra kvinnan röra sig därinne, kvinnan som hon inte kände mer än till utseendet. Dörren for upp och Birgitta spratt till.
– Gokväll och välkommen in. Stå inte där och bli frusen i mörkret jag har te på spisen om hon vill ha och berätta sitt ärende sittandes vid mitt enkla bord.
Kvinnan vände sig om och haltade med krumma ben mot köksbänken, klädd i klänning av grovt grått linnetyg, tjocka hosor och en yllerock med fickor i olika färger. Ansiktet var fårat, små plirande ögon och en utstickande haka. I stugan hängde torkade växter, grenar med märkliga formationer och olika tygstycken. Det doftade starkt men inte oangenämt. Jord, mossa och mylla blandat med kryddigare inslag. Birgitta förväntade sig att det skulle vara mörkt och skabbigt men varje utrymme hade en uppgift och det rådde en ordning som tilltalade henne. Små hyllor med glasburkar, fyllda med torkad svamp, lavar och blomställningar. Ekollon på tråd, vinbärsblad och björknäver. Hon slog sig ned vid det som såg ut att vara köksbordet och fick strax en kopp het dryck serverad. Anna tog till orda med en säregen gnällig ton trots att hela kvinnan utstrålade värme och vänlighet.
– Vad är ditt ärende? Alla som kommer hit har ett ärende. Så även du.
– Jag heter Birgitta och är gift med kyrkoherden i Torslunda. Vi vigdes för mer än två år sedan och jag har ännu inte blivit havande. Det är svårt för mig att inte kunna ge min mycket kärleksfulle make ett barn och en familj, vilket vi båda längtar mycket efter. Han är snäll, ger mig allt jag önskar, respekterar mig när jag är trött och är på intet sätt krävande. Jag är inte utarbetad och har både städhjälp och trädgårdsmästare. Och husmor i köket. Jag har varit hos barnmorskan men det är något annat som fattas än vad de pratar om inom medicinen. Det känner jag liksom inom mig men kan inte reda ut vad som ska till för att få det lilla livet att börja växa. Min man är stark och frisk precis som jag.
När Birgitta framfört sitt ärende, blundade Mor Anna och bad henne sträcka fram sin hand. Hon höll den sedan mellan sina knotiga gumhänder och nynnade en liten sång.
– Så nu kan vi börja. Du kommer att behöva göra en resa. En resa som sträcker sig bortom de platser du redan besökt. En plats som inte alla kan se eller förstå och du kommer att möta människor här i byn du inte visste fanns. Vi måste börja med att bjuda in dig så att du känner dig väl till mods inför naturens krafter. Håller du emot och inte tror att de har någon betydelse för dig, kommer du inte att kunna bli havande. I början av nästa nymåne ska du göra ett fruktbarhetsaltare. Det är första steget att komma närmare naturen och dess krafter. De behöver finnas i ditt dagliga liv från och med nu.
Birgitta nickade och mumlade ett knappt hörbart ”ja” och Anna fortsatte:
– Till altaret behövs inga svåra eller krångliga saker. Du lägger en grön duk över ett bord, ställer dit tre gröna ljus, några mistelkvistar och en månsten. Månsten ska du få med dig redan ikväll. Lägg den i din ficka och bär den nära din livmoder tills det är dags att göra altaret. Den ger dig kraften och tålamod. Stenen påminner om månljuset om natten och vägleder dig samtidigt som den förstärker kvinnliga energier. Du ska också få med dig bidrottninggelé att smörja handlederna med varje kväll. Är mannen din tillåtande?
Birgitta flackade hastigt med blicken vilket Anna uppfattade och höjde på ögonbrynen.
– Han vet inte om att du är här?
– Nej, han hade inte tillåtit det. Birgitta sänkte blicken och såg på sina händer som låg i knät. Det var kanske en dum idé att komma hit, tänkte hon. Han skulle verkligen förkasta hennes vägval för att nå havandeskap.
Olofs tro låg någon helt annanstans. Om inte Gud hjälpte dem, skulle hon söka sig till specialister inom läkarvetenskapen. Hon träffade en barnmorska vid ett par tillfällen men var inte villig att gå vidare med fler undersökningar trots att hon fått remiss till det stora sjukhuset. Det som var hennes bekymmer skulle inte en läkare kunna göra något åt. Hon blev illa till mods och en tår brände bak ögonlocken. Olofs kärlek behövde besvaras med ett barn. Det förväntade hon av sig själv som det självklaraste i världen.
– Kvinnor ska ha sina barn och vägarna att få dem är inte männen alltid så förtjusta i såvida det inte handlar om själva befruktnings-ögonblicket, sa Anna. Det där med att bereda jordmånen tycker de tar för lång tid eller är ointressant. Kanske de inte ens har tänkt tanken att det krävs mer än ett bra utsäde för att få limpan på bordet. Vi kan lämna honom utanför om du vill. Det är inte alls ovanligt. Många kvinnor har kommit och gått här genom åren och männen har varit ovetandes i de flesta fall skulle jag tro. Inte alla kvinnor vågar säga som det är trots att det är det bästa för dem. Lögn och hemligheter gör det svårare att komma åt den innersta kärnan av ljus som såväl behövs för att välkomna liv. Du måste öppna dig än mer för naturen om han inte välkomnar dig till fullo på alla sätt som du behöver för att få hans frö att gro i din kropp.
Birgitta suckade lättat och sände en tacksam blick över bordet till kvinnan. En värme spred sig längs ryggraden och ner i fötterna. …
Fortsättning …
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>