Fortsättning …
– Ja, det var ett mycket bra förslag. Jag sitter här och kan inte så mycket. Det är en trötthet i mina ben som inte vill släppa. Tar du hand om Benedikte?
– Ja, det lovar jag. Hon är hemma så sällan men när hon är det kan vi hjälpas åt.
– Tar du hand om Benedikte? frågade Olof igen och blicken var plötsligt långt borta och han såg ut att fundera djupt.
– Tar du hand om alla dina systrar och bröder?
– Ja, Olof. Du vet att församlingen är mina bröder och systrar. De ska komma till mig såsom de kom till dig och du har lärt mig att ta hand om dem. Jag fortsätter att lära. Jag kommer att få en mentor till våren.
– Då är jag nöjd, min son. Låt mig vila en stund och kom snart tillbaka. Det är trevligt att prata med dig men nu ska vi strax äta lunch. Du får komma en annan dag. Hälsa Benedikte, mitt hjärtas ljus.
Gustav sneglade på klockan som visade halv tolv.
– Den är halv tolv, som sagt strax lunch, sa Olof.
Gustav upplevde att kyrkoherden denna dag hade varit så nära sitt gamla jag. Med lätta steg lämnade han vilohemmet. Han skulle komma med goda nyheter till Benedikte. Flera goda nyheter. Han tyckte mycket om den faluröda träbyggnaden och såg fram emot att slippa det trånga rummet han hyrde. Han trivdes bra i Benediktes sällskap och kunde samtidigt vara nära kyrkan alla tider på dygnet. Nu gällde det att fundera ut hur han skulle kunna fortsätta att hjälpa henne. Om Olof fortsatte i samma riktning fanns det goda chanser att han berättade något som kunde föra dem närmare sanningen om Birgittas text i dagboken. Eller riskerade de att han kraftigt försämrades om de åter förde det på tal. Dock bestämde han sig för att söka upp Mor Anna först och främst. Han hade lovat att hjälpa till att reda ut varför Birgitta skrivit som hon gjort i sin dagbok.
*
Redan nästa dag var han på väg till den gamla kvinnan. Han promenerade längs vägen som var kantad av hamlade träd. I ryggen kände han tryggheten från kyrkan som höjde sig högt över trädkronorna. Han klev med långa bestämda steg. Händerna djupt i rockens fickor som skydd för novemberkylan. Han tillryggalade sträckan på kort tid. Han visste på ett ungefär var stugan låg. Det var igenväxt av slånbärssnår sista delen av vägen och vassa taggar frågade efter hans rock. Han såg sig om innanför grinden och tog in vad Benedikte berättat att hon sett. En gång en trädgård med kryddland, bondpioner och ordnade odlingar. Han klev upp de två trappstegen och knackade på. Det rörde sig därinne och strax stod kvinnan i dörrhålet och plirade på honom.
– Godmiddag, hälsade han. Mitt namn är Gustav. Jag är präst i Tors–lunda nu sedan kyrkoherden dragit sig tillbaka. Det finns ett ärende som jag skulle vilja samtala med Anna om. Om det är Anna?
– Jovisst är det Anna han kommit till. Seså stig på och stå han inte där ute och bli kall. Akta för dörrposten, den är gjord för kortrockar.
– Tack, sa Gustav.
– Sitt fram, här. Får jag bjuda på något, det är en kanna te på spisen, välkomnade Anna honom.
Han nickade och såg sig runt medan Anna ordnade med koppar och fat. Det var en ryggåsstuga, troligtvis mycket gammal. Rummet togs upp av en gigantisk bakugn. Det här kunde mycket väl vara den kvinna Birgitta skrivit om. En kvinna som tog till andra medel än det gängse. Han försökte låta bli att tänka att han var hos en häxa. Det var en föråldrad term och han visste att många kvinnor som vågat använda sig av naturen och sammanvävt den med andlig kraft haft det svårt i långa tider. Oftast fanns det inget annat bakom än att de vill hjälpa andra. Precis som han själv. Stugan var dammig och golvet lindrigt rent. Han gissade att det inte alltid varit så. Kvinnan var gammal, halvblind och orörlig. Gissningsvis var hon en bit över de nittio. Han tänkte inte fråga.
– Var så god, sa Anna och ställde ner en kopp framför honom med darrig hand. Det skvimpade över men det märkte hon inte. Hon slog sig ned mitt emot honom och rättade till sin egen kopp. – Vad har han för ärende? Det är ingen som kommer hit utan ärende. Det är min lott och den har jag aldrig klagat över.
– Jo, jag undersöker något som hände för en tid sedan. Det är så att jag har lovat Benedikte. Hennes mor efterlämnade en dagbok där hon skrivit förbryllande stycken.
Anna nickade och tog sig om hakan.
– Jo, det känner jag till. Hon besökte mig för en tid sedan. Nu kommer jag inte ihåg vad hon hade för ärende. Men jag hjälpte hennes mor. Utan äkta mannens vetskap. Var det så om jag minns rätt?
– Det stämmer. Det som hände var att hon hittade en dagbok efter att modern gått bort. Hon blev mycket upprörd över det hon läste och konfronterade fadern. Kyrkoherden hade haft en stor arbetsbelastning under en tid, då han undervisat mig samtidigt som han drev det löpande församlingsarbetet och hans älskade hustru låg för döden. När dottern mötte honom med ord från dagboken brast något för honom och vi fick tillkalla läkare. Han har sedan dess varit på vilohem där han får lugn och ro. Anna höjde på ögonbrynen och skakade sedan lätt på huvudet.
– Hur gärna jag än vill hjälpa dig, pojk, för du är en pojk även om du skolat dig till helig man, så kan jag inte. Mitt minne är mycket svagt och jag kan bara med aningar komma ihåg vad jag hjälpte kvinnan med. Det är ofta kvinnosaker, det vet du nog om. Det är oftast månsten, månljus och gudinnorna som är med och hjälper till. De har sina krafter och hjälper. Du förstår, de har inte haft det så lätt. Dina föregångare, män i kyrkan, män på banken och män i styrelser har gjort att kvinnor har kommit till mig och mina likar för att söka styrkor som inte fanns i männens värld. Männen har krävt och talat över huvudet på kvinnorna. De energier som kvinnorna behöver är fria, lätta och känsliga, som slöjor i diset en tidig sommarmorgon innan solen värmer bort dem. Och där klampar männen på. Arma kvinnorna. Hon slöt ögonen och vaggade svagt från sida till sida
– Det som stod att läsa var att Birgitta tvivlade på att hon verkligen fött Benedikte. Hon skrev att hon upplevde att förlossningen inte ägt rum med hennes kropp. Gustav tittade på kvinnan som fortsatte blunda och vaggade allt kraftigare från sida till sida. Hon hummade lätt och höjde händerna.
– Du kan inte veta vad kvinnor känner efter de fött barn. De kan hamna i ett tillstånd som liknar det du beskriver kyrkoherden drabbats av. De kan bli nästintill alldeles från vettet, hamna i eufori eller så händer ingenting alls. Många av dem har jag fått hjälpa med örter. De som har varit nervösa har fått lugnande te med kamomill. Och några andra pålitliga växter. Det har funnits de som behövt uppiggande och stärkande eftersom de varit trötta och utarbetade. Och så de som blivit på gränsen till galna och sett syner. Kanske denna kvinna varit en sådan om hon skrivit att hon inte fött sitt barn?
– Jag är osäker på det eftersom det andra hon skrivit har varit med sanningen överensstämmande. Det finns inget som talar för att det skulle vara något åt det hållet med hennes tillstånd.
– Såklart står det sällan uttalat någonstans och vad kvinnan upplever inom sig är en väl förborgad hemlighet många gånger. De som vet mest om dessa tankar är gudinnorna på Alvaret. De som kvinnorna talar till, öppnar sina hjärtan för och som de kan känna sig trygga med. De finns där för dem i gryning och skymning, viskar till dem, smeker lugnande deras ryggar och ger råd som de samlat i hundratals år. Kanske tusentals. Kvinnokunskaper som ingen vill kännas vid i denna moderna tid. Männens tid. Fortfarande bara männens tid. Mor Anna skakade på huvudet, blundade och försjönk en stund i egna tankar. Det såg ut som om hon nickat till och somnat. Gustav väntade. Han begrundade det han hört och undrade hur han skulle förklara för Benedikte att det kunde ha varit fantasier som varit så starka att Birgitta trodde de var sanna. Han knäppte sina händer i knät och sökte ett svar. Plötsligt snarkade den gamla damen till och med ens blev hon klarvaken och såg sig omkring.
– Vem är ni? Och vad är ert ärende?
Gustav samlade sig och tog sats till att börja om från början.
– Jag heter Gustav och bor i prästgården. Där bor även Benedikte vars mor Birgitta …
Anna höjde handen för att stoppa honom.
– Tror han att jag är glömsk. Visst vet jag hans ärende. Den där flickan hamnade i olycka och det var en stor olycka med grosshandlaren Månsson och hans blanka svarta bil. Han körde och hämtade varor i hamnen och plötsligt hade Greta ingen av de unga kvar. Hennes värk drev henne till att inte vilja längre och hon kastade sig framför tåget. Det kommer du ihåg om du läser i kyrkböckerna. Men säg inte att jag sagt att det var värken. Hon fick starka brygder men inget hjälpte på värken. Hon gick med käpp från tidiga år men till hjärtat finns ingen käpp.
Gustav försökte pussla ihop fragmenten av information men fick inget att höra ihop. Han ansträngde sig för att spara berättelserna i huvudet. Kanske skulle det gå att få ihop något i efterhand men han vågade inte fråga mer utan lät Anna berätta.
– Greta gick inte till gudinnorna. Hon trodde att de var spöken som ville ont. Det fick jag henne aldrig att komma över. Men jag tror hon var rädd att möta Anna-Lisa. Den unga granna tösen. Hon gick också hit ibland med sina bekymmer minns jag. Nu minns jag och det blir allt klarare. Tack för att han påminner mig. Hon kom hit flera gånger och ville ha tidlösa. Den växer stark vid knuten under ett äppelträd. Men det hade inget med prästgården att göra. Det hände inget i prästgården på den tiden. Ibland gick jag till mors grav och satt en stund under kastanjerna. Nu är det längesedan jag orkade dit. Vad händer med graven om ingen sköter den?
– Om Anna vill ser jag till graven. Vad hette din mor?
– Min mor ligger vid första stenen innan för den gamla ingången. Hon visste allt. Hon också.
Gustav nickade och insåg att Anna var mycket trött. Han fick dra sig tillbaka och fundera vidare på de korn Anna bjudit på. Han drog handen genom luggen och reste sig.
– Tack Anna för att du hjälper mig. Jag ska se till graven och sedan ordna med en bil så att du kan komma dit en dag.
Den gamla såg nöjd ut och vinkade efter honom.
Kapitel 26
Gustav styrde runt i prästgården och var snart helt hemmastadd. Han skrev ner några anteckningar från mötet med Mor Anna men ägnade inte dem många tankar. Det löpande församlingsarbetet, flygövningar och prästgården tog all hans tid. En gång per vecka hälsade han på Olof och berättade hur arbetet förflutit. Olof lyssnade tålmodigt men höll oftast till i en annan värld. Han befann sig i ett sammanhang där Birgitta fortfarande levde och Benedikte var ett barn. När det var någon vecka kvar till sista söndagen i advent ringde telefonen.
– Hej där. Nu har jag bara ett prov till att klara av denna termin sedan kommer jag hem och kan lägga energi på dagbokens hemligheter.
– Hej Benedikte. Så roligt att du ringer. Har du haft mycket att göra?
– Jo, det har varit fullt upp. Jag har helt tappat intresset för hippor och musikkvällar men legat sömnlös många nätter. Det har varit trögt att plugga. Hur har du haft det?
– Bra, tack. Jag besökte Mor Anna och hon gav mig namn och vissa fragment men hon verkade förvirrad och trött.
– Åh vad bra! Ja, inte att hon var förvirrad och trött, men det andra.
De pratade en stund och Gustav fick klart för sig när Benedikte väntades hem. Under samtalet drabbades han av självförebråelse eftersom han inte gått vidare med informationen han fått. Han hörde hur angelägen Benedikte var och förstod att hon kämpat med att ta sig igenom studierna. När han lagt på satte han sig vid skrivbordet, med en penna i ena handen och ett tomt blad på skrivbordsunderlägget och stirrade på väggen framför sig.
– Hur ska jag ta mig vidare när jag har två namn, en högst trolig amningspsykos och en dement kyrkoherde. Hur hamnade jag ens i detta, sa han högt till sig själv och strök med handen om skägget upprepade gånger innan han skrev: ”Anna-Lisa, Tidlösa, Greta värk, medicin, hjärta” – de ord han kom ihåg.
Planlöst ögnade han i kyrkbokföringen men hade inte mycket att gå efter. Vid en tur på kyrkogården hittade han Annas mors grav för att konstatera att den var lindrigt omskött. Han letade upp Annas mor i kyrkboken och upptäckte att det fanns en syster, Edla som var avflyttad för många år sedan. Han upplevde ännu en återvändsgränd och beslöt sig för att ta upp saken med Olof. Följande söndagseftermiddag satte han sig i samlingsrummet med Olof. Vanan trogen berättade han om dagens gudstjänst och om alla förberedelser inför den stundande julen. Han lyfte frågor kring julottans upplägg men fick inga svar som gick att härleda till hur kyrkoherden ordnat arrangemanget tidigare. Olof pratade om sommartid, syrenbersån och torkan som drabbade bönderna hårt.
– Det kommer att bli en svår höst och vinter för bönderna. De kommer att slakta kreaturen i förtid eftersom de är så utmärglade.
Gustav höll med och sköt sedan in en fråga om Olof kunde berätta något om den dagen då Benedikte föddes. Olof tittade på honom och svarade.
– Herren kom till oss med henne. Hon var det vackraste flickebarn jag någonsin sett. Birgitta var medtagen och behövde omvårdnad av sjuksystrarna så jag fick ta hand om henne. Jag höll henne tills Birgitta kunde ta henne. Aldrig har jag fått en större gåva av Jesus. Han gav henne till mig. Måtte du också få uppleva detta en vacker dag.
– Det hoppas jag verkligen. En dag kommer det kanske till mig om jag är flitig och lever efter den rätta läran, svarade Gustav som kontrade med en fråga.
– Känner du till en kvinna som hette Anna-Lisa? Och en som hette Greta med värk?
Olof satt tyst en stund innan han svarade jakande:
– Javisst. Hennes skinn var alldeles vitt, bärnstensfärgade ögon och mörka lockar. Hon arbetade i Månssons handelsbod minns jag. Hon arbetade där alldeles själv. Tänk vilka kvinnor det fanns förr. Det var grönt i hallen bakom affärslokalen och hon bodde ovanpå ibland. Ett litet smalt rum med bruna tapeter och ett ynkligt litet fönster som knappt släppte in ljus ens om dagen. Jag var där ofta och bad för henne. Många nätter bad jag för henne. Vi bad tillsammans nätterna igenom och ibland tills det var morgon. Hon behövde så mycket bön och jag gav henne den.
Gustav satt helt tyst och tagen av Olofs vältalighet. Han hade inte en aning om det var sanning eller om det var den världen han vistades i det mesta av sin tid som han beskrev.
– Var hon sjuk? Gustav kunde inte komma på någon annan anledning till varför Olof skulle be nattetid med en kvinna som han dessutom kunde beskriva tonen i skinnet på efter, vad han gissade, väldigt lång tid.
Olof tittade på honom, svarade lugnt och sakligt:
– Nej, inte mer än det där som alla kvinnor dras med. Men hon hade något annat som jag tog hand om.
Gustav väntade spänt på fortsättningen. Olof talade klart och tydligt.
– Fostermoren hette Greta. En halt käring som tittade djupt i flaskan. Hon skyllde på sin värk men hon led inte av värk mer än den latmasken orsakade henne. Jag kände hennes man och han fick slita för tre eftersom hon jämt satt och ojade sig över värken. Det var Greta som jag minns henne. Hon gick till Anna-Lisa och fick brännvin med smak som någon kokat ihop åt henne. Han ville så gärna komma till kyrkan, mannen hennes, men låg alltid bakefter med sitt arbete. Ibland besökte jag honom och hade en bönestund med honom där på åkern eller i kvigstallet. Han dog i förtid av allt arbete. Han drog efter andan och satt tyst några sekunder innan han fortsatte:
– Det första barnet lämnades bort förstår du. Jag hjälpte henne att komma på ett hem där kvinnor kunde vistas sista tiden. De ogifta kvinnorna. Där fick de mat, en säng och mycket böner. De fick även lära sig en del om sedlighet och hur de skulle bära sig åt i framtiden. Barnen fick bra hem och slapp växa upp med mödrar som hamnat i olycka. När det hela var överstökat fortsatte det som tidigare och Månsson sa att affärerna gick bra. Hon var duktig på att hålla ordning, tala väl för varorna och kom överens med alla.
– På så sätt, sa Gustav nästan ljudlöst. Rädd att avbryta.
– Efter en tid blev det läsning och böner igen. Det ville inte ge sig och blev på samma sätt. Mitt uppdrag tog aldrig slut och vi fortsatte be om och om igen. Det kom aldrig något annat emellan.
Gustav visste inte vad han skulle tro. Han fick inte ihop någonting av det Olof sa mer än att han kände igen Månsson. Det namnet nämnde Mor Anna också. Olof tog en kort paus och läppjade på ett glas vatten som stod framför honom. Han såg sig runt i rummet som för att försäkra sig om att ingen hörde deras konversation. Han böjde sig lätt framåt mot, så nära att en pust andedräkt nådde Gustav och fortsatte:
– Jag släpade henne ner till stranden och lät henne bli ett med vågorna. Det var vackert där nere vid stranden, det skymde och jag kunde se lanternorna på ett fartyg glittra långt bort. Hon blev ett fartyg som lämnat sin last och seglade iväg på okänt vatten. Men hon skulle tas emot av Jesus öppna armar det hade han lovat mig. Så jag lade mig på knä och bad den vackraste bönen jag kunde.
Gustav kände hur allt blod lämnade ansiktet och han fick svårt att andas. Han nickade stumt och fingrarna kramade stolshandtagen. Han skulle precis försöka säga något när Olof höjde handen och avbröt honom.
– Nu är jag baske mig tröttare än jag varit på länge. Du får ursäkta mig men jag måste gå och vila.
– Bara en fråga till Olof, vad hette flickan?
Olof tittade oförstående på honom.
– Anna-Lisa. Det sa jag ju.
Orden kom korthugget och en aning irriterat sedan reste han sig och gick utan att ta adjö. Gustav stod som förstenad och stirrade efter honom.