Fortsättning …
– Välkommen hem, sa han och log. Roligt att du kom i förtid. Hoppas du stannar riktigt länge och hjälper mig med församlingen, hushållet och att lägga färdigt pusslet som din mor lämnat efter sig. Och kanske vi hinner lyssna på några skivor också. Och du kan följa med på en flygning?
– Flyga, nej tack. Men det andra kan jag gärna göra. Jag var rädd att du inte tyckte att jag skulle fortsätta. Jag har tänkt mycket på vad som var det värsta som jag skulle kunna få reda på. Det jag kom fram till var att jag skulle tycka det var obehagligt att få alltför intima beskrivningar eller om det förekommit några övergrepp mot min mor. Annars har jag bestämt mig för att verkligen försöka gå till botten med vad hon menade. Så om du på något sätt får reda på något av det jag inte vill veta måste du stoppa mig annars kör vi vidare.
Gustav nickade.
– Jag har tänkt mycket på att jag behöver förändra inställning för att komma vidare. Mina tankar rör sig oftast utifrån att det är min egen mamma och jag tror det begränsar mina möjligheter att nå svar. Vad tror du?
– Det låter rimligt men exakt vad är det du vill ändra på eller undersöka?
– Jag vill veta mer om det som Mor Anna var inblandad i. Finns andra vägar?
– Det slog mig att vi kan sätta oss och samla ihop det vi vet ungefär som att lägga ett pussel. Om vi tar det stora blädderblocket till matsalsbordet så skriver vi olika scenario, fakta eller vad vi ska undersöka. Vi har båda två varit hos Anna i samma ärende och fått delvis samma svar men också olika svar. Det kan vi skriva som två olika pusselbitar.
– Det var en bra idé. Det snurrar mycket i huvudet och vi kan lägga ut det tillsammans med det vi hittar.
Det tog inte lång tid innan de placerat ut arken framför sig och Benedikte höll en penna beredd i ena handen. Dagboken låg mitt på bordet och hon pekade på den:
– Kan du läsa de där meningarna innan hon skriver att hon inte fött barnet?
– Jag vill börja hos Anna. Kan vi inte skriva ner vad vi gemensamt fick till oss hos Anna och sedan det som skilde sig åt?
Hon suckade och nickade. Det var säkert bäst. Hon skrev ner det och tittade sedan en gång till i dagboken. Det var processen att bli gravid hon sökt upp Anna för och den hon fick hjälp med.
– Här skulle jag vilja göra ett inlägg kring hennes besök på Alvaret och de tre gudinnorna hon träffade där. Jag var där igår. Och mötte dem.
Gustav tittade upp och såg på henne med en blick som om han såg syner.
– Vad sa du att du gjorde?
– Jag träffade dem.
Gustav blundade och såg ut som om han rös.
– Men. Hur. Var? … stammade han.
– Min mor visade mig platsen när jag var yngre men berättade aldrig sin egen historia kring den.
– Hur vågade du dig dit?
– Men Gustav, vad skulle kunna hända? Ute på Alvaret kan inget hända. Inte en endaste tjur är kvar så här års. Jag möttes av milda kvinnor som talade vänligt men det fanns något i vägen som gjorde att jag inte förstod dem. Jag kände på mig att de hade något att berätta. Det gjorde mig ledsen och brydd. Det finns ingenting att vara rädd för. Kvinnor har gått dit i århundraden och fått hjälp.
Gustav såg på henne med misstro i blicken. Han försökte finna något korn av hopp i denna historia men det såg mörkt ut. Han kunde inte själv tro att det fanns några svar där ute på Alvaret:
– Skriv ner det där under så fortsätter vi med vad Anna sa som skiljde sig åt sedan.
Hon nickade och skrev. När hon var klar tittade hon upp på Gustav och sa:
– Det märkliga hon sa till mig var ”– De döda ska få vara döda eftersom de ändå kommer tillbaka”.
– Det var ingenting jag fick till mig. Däremot berättade hon att Greta inte gick till gudinnorna och jag tror det hade med något dödsfall att göra. En olycka med en bil eller tåg och grosshandlaren. Och att Anna-Lisa ville ha tidlösa som växte under äppelträdet.
– Tror du hon har glömt eller inte vill komma ihåg?
– Jag fick inte intrycket av att hon ville dölja något. Däremot har nog åldern tagit ut sin rätt och det har säkert passerat mycket under hennes liv som varit både mer och större än de här händelserna. Det kan vara så att vi kanske ska besöka henne igen för att se om hennes minne klarnat nu när vi båda två varit där? sa hon och tyckte att hennes plan var lysande.
Gustav vred på sig. Han hade inte nämnt kortet han fått. Och inte nämnt besöket hos Olof. Besöket med den förfärliga historien. Obeslutsamheten gnagde i honom om han skulle berätta något eller inte men gång på gång gjorde han bedömningen att det vore bäst att inte berätta. Kanske var han bara feg.
– Det borde vi göra. Och jag har lovat henne att få komma till kyrkogården. Det kan vara ett bra tillfälle att göra båda delarna, sa han.
– Jag skriver en lista på personer vi kan nysta kring. Greta, Anna-Lisa, grosshandlaren Månsson och någon mer?
– Jag fann att Mor Anna hade en syster, Edla, som var avflyttad. Det kan vara ett spår kanske?
– Jag skriver upp det så får vi se.
De fortsatte en stund och dividerade om olika sätt att ta sig vidare. De skulle undersöka om det fanns någon Månsson kvar, om det gick att spåra Greta och försöka leta efter Anna-Lisa.
– Men varför skulle hon plocka tidlösa. Det är väl en giftig växt?
Frågan lämnades obesvarad och Benedikte reste sig för att göra iordning te. Han satt tyst en stund tills han ursäktade sig och gick till sitt möte. Lättad att få komma från prästgården en stund hastade han med långa steg bort till kapellet där han bestämt träff med vaktmästaren. Mötet var över på mindre än en kvart och Gustav bävade för att gå tillbaka. Han bestämde sig för en promenad och hittade en kvarglömd mössa i farstun till pastorsexpeditionen som han tryckte ner över öronen. Händerna körde han långt ner i rockfickorna medan han började sin vandring. Han gick förbi skolan och såg adventstjärnorna lysa upp de stora fönstren. Tankarna malde och han kunde inte få någon rätsida på sina funderingar. Han hade inte den blekaste aning om vad Mor Anna menade och tog upp kortet ur innerfickan. Han ställde sig under en gatlykta och läste igen. Det var ännu inte mörkt men han inbillade sig att det syntes bättre ändå om han stod under lampans sken.
”Du ska inte gifta dig med din syster”
Var den skriven till honom eller var den allmänt hållen? Kan det vara något Anna vill föra fram i församlingen eller något som har med hennes egen släkt att göra? Eftersom han inte hade någon egen syster tolkade han det mer som en allmän uppmaning om bröder och systrar i församlingen. Kunde det finnas något samband? Fanns det någon i församlingen som Anna varnade honom för? Frågorna hopade sig och han funderade på vilka konsekvenser det skulle få om han visade kortet för Benedikte. Och vilka det blev om han inte visade det. Förväntade sig Anna att han delade med sig av budskapet till henne? Det skulle kunna bli besvärande om hon återkopplade till kortet när de båda träffade henne.
– Det avgör saken, sa han högt till sig själv. Han skulle visa det för Benedikte genast. Han vände och fortsatte i riktning mot prästgården. Det lyste från ett par fönster på ovanvåningen.
– Benedikte! gastade han. Kan du komma ner, jag skulle vilja visa dig en sak?
Det var helt tyst i huset och han hängde av sig i hallen. På köksbordet låg en lapp som förkunnade att hon tagit en cykeltur till Alvaret. Gustav suckade och satte sig tungt på en stol. Han hade svårt att handskas med det som hände. Det fick han inse. Där stötte hans förmågor på begränsningar. Visst dök det upp allt mer nyandliga rörelser och de hade läst en del av det där i Uppsala men han hade svårt att hantera det. Gudinnor? Som talar och hjälper kvinnorna. Hans tvivel var så starka att han sände en önskan till Gud att hjälpa honom förstå. Han klarade inte detta ensam. För att skingra tankarna gick han bort för att titta på deras anteckningar. Han skrev upp en del i ett mindre anteckningsblock och tänkte fokusera på att hitta de här personerna i folkbokföringen. Det hade nämnts en stor olycka och en bil. Någon hade troligen mist livet och detta bör då finnas antecknat. Så även Greta som självmörderska bör vara noterad. Där kan kanske ett släktskap också utredas. Han var nu trött och kunde inte fortsätta rota i dessa personers liv och död. Tänk om det kunde bli som vanligt och han kunde fortsätta planera för helgernas mässor. Han började nynna på Stilla natt och drömde sig bort till juldagens morgon och julottan. I år var det hans första egna julotta. Han log för sig själv och började sjunga.
– Stilla natt, heliga natt, allt är frid …
Han tystnade när det smällde i farstudörren och Benedikte blev synlig. Hon var alldeles röd i ansiktet och såg ut att frysa rejält. Att cykla vid den här årstiden var ingen barnlek. Hon gjorde flera åkarbrasor och hoppade upp och ned. Gustav reste sig och vred på spisen. En frusen kropp krävde te, det visste han med all säkerhet. Han bjöd henne att sitta ner på en stol mitt emot honom och bad henne lyfta upp fötterna i hans knä. Långsamt började han massera dem varma. När hon slutat skaka tänder började hon berätta:
– De fanns där idag också. Jag gick tre varv åt vardera riktningen innan jag gick in mellan buskarna och satte mig med ryggen mot en slät sten som lutar bakåt. Där blundade jag och andades som när jag ska somna. Jag hörde dem färdas runt enebuskarna och det blev varmt och ljust när de var där. Jag hörde rösterna. I dag förstod jag lite mer än sist men långt ifrån allt. De sa sina namn och berättade att de skulle hjälpa mig. Jag skulle få energier.
Gustav låtsades som ingenting. Han visste inte hur han skulle bemöta detta och beslöt att berätta om kortet.
– Börjar du bli varm? undrade han, släppte ner hennes fötter på golvet och gick ut i farstun för att hämta kortet i rocken.
Benedikte nickade och såg en aning frånvarande ut.
– Jag har fått ett märkligt meddelande på posten. Från Mor Anna.
Genast piggnade hon till och såg på honom med frågande blick.
– Här, du kan läsa det själv sa han sträckte henne kortet.
Hon läste flera gånger och formade tyst orden med läpparna.
– Vad i hela friden? Vet du?
– Nej jag är lika förbryllad som du, sa Gustav. Det är adresserat till mig men jag får en aning om att det är mer allmänt hållet. Måhända något som har med församlingen att göra. Eller jag vet inte. Jag har ingen syster i alla fall. Det blir allt mer märkligt. Kan du komma på något?
– Inte mer än att det kan vara på sin plats att prata med Anna igen. Men jag skulle vilja leta vidare bland min mors lådor uppe på vinden. Det kan finnas fler svar och det är möjligt att jag kan finna energier jag behöver där. Utomhus tänker jag inte vara mer i dag i alla fall så när fötterna är varma tar jag mig upp och fortsätter där, konstaterade Benedikte. Hur ser din dag ut?
– Det är en hel del att stå i resten av dagen så du får ursäkta att jag lämnar dig ensam. Och jag har ett par flygtimmar att ta igen om vädret tillåter.