Kapitel 29
Han satt vid skrivbordet och slog i sin arbetsbibel eftersom texterna inför julottan skulle färdigställas. Men han upptäckte att han sökte tröst för sin egen situation snarare än att arbeta. Han vände blad och skummade texten efter verser som skulle kunna skänka honom mod och styrka. Det fanns för många gåtor runt honom och den rysliga historien som Olof berättat låg som en mörk skugga i medvetandet. Den fick honom att sova sämre, se sig om över axeln när han var ute och gick. Gång på gång kom bilden upp på näthinnan. Bilden där Olof satt framför honom och behärskat talade om hur han sänkt en kropp i havet. Han ångrade djupt att han fört något på tal som fick Olof att leta i det förgångna. Kunde det ens vara möjligt för en man, som varit så fullständigt uppfylld av sanning och rättfärdighet i hela sitt liv, att dikta ihop detta? En berättelse så osannolik att Gustav rös vid varje tanke på den. Olof, utarbetad och dement men med en knivskarp berättarförmåga med målande bilder om en av Jesus uppmaningar till honom. Hade han tidigare talat om uppmaningar? Kan jag dra mig till minnes att han nämnt detta tidigare? Gustav tvivlade. Kunde det vara ett drag av sjukdomen som fått Olof till detta. Eller är det historier från förr som kommer upp till ytan i Olofs medvetande där han sedan gör sig själv till huvudrollsinnehavare? Visste någon annan? Det borde finnas några församlingsbor som skulle kunna känna till om något sådant hade hänt. Frågan var hur man ledde in dem på samtalet.
– Vet jag någon som har lätt för att prata och har ett gott minne? sa han lågt till sig själv och kom genast att tänka på damen han hyrt rum hos. Dock var historien alltför ruskigt för att det skulle kunna gå att lägga fram frågan. Han suckade och tänkte att det kanske hade stått i tidningen. Men hur skulle han hitta? Det fanns naturligtvis arkiverade utgåvor på tidningsredaktionen men att sitta och leta efter något som kanske endast var fantasi kändes hopplöst. Det måste finnas något annat sätt. Osäkerheten tärde på honom. Så fort han slöt ögonen såg han Olof.
En otäck mörk slinga som letar sig in i min vardag som jag inte får någon förklaring eller rätsida på. Och inte vågar jag berätta den för någon. Jag vågar inte ens formulera den i ord för mig själv eller för min Skapare, tänkte han och blundade. Han samlade kraft att försöka tänka klart genom att låta andetagen bli längre och längre. Han sjönk in i ett tillstånd som närmade sig frid och satt rak i ryggen med händerna löst vilande i knät.
– Om jag kunde somna och vakna när vårens strålar åter värmer, viskade han och såg för sitt inre glada barn i kortbyxor som jagade en boll på en fotbollsplan. Själv stod han vid kantlinjen med händerna i byxfickorna medan solen värmde ryggen.
Han avbröts i sina funderingar av fotsteg utanför. Strax stod en andfådd Benedikte i dörröppningen och viftade med en plastficka.
– Jag tror jag har hittat något. Titta här!
Hon slängde mappen på skrivbordet och ställde sig bakom honom. Det är några tidningsurklipp och en dödsannons. Han sorterade bland arken. Hans blick fastnade på en rubrik. ”Ung kvinna funnen i vattnet” Bilden till reportaget visade en man som pekade mot strandkanten. Han läste hela texten två gånger och förblev tyst. Det fanns fler ark med urklipp från samma händelse och han sorterade varsamt bland dem och lade ut dem som ett collage framför sig. Han vände till sist på dödsannonsen som legat upp och ner. ”Anna-Lisa Edvinsson”, Gustav satt förstummad. Vad var det han hade framför sig? Var det inte det han nyss satt och frågade efter? Han såg att en ung flicka hittats i havet på östra sidan av ön. Han ögnade igen och fastnade för datumet i högra hörnet på tidningssidan. September. Han försökte ta in vad han fått till sig. Fasan slet i honom. Den växte till ren och skär skräck och han kände hur färglöst hans ansikte blev. Han svalde hårt ett par gånger och var oerhört tacksam att Benedikte stod bakom honom och inte såg vad han genomled.
– Anna-Lisa dog på min födelsedag. Hon drunknade tydligen, sa Benedikte
Gustav förstod vem kvinnan i vattnet var. Paniken växte inom honom och han önskade inget högre än att få vara själv en stund. Det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant och det måstevara olyckliga sammanträffanden alltsammans, var hans första tanke. Olof, Olof, Olof … kved en röst inom honom.
– Snälla, kan du gå och göra en termos med kaffe åt oss. Det kommer att bli en lång eftermiddag, sa han och såg bedjande på Benedikte.
Hon tittade förvånat på honom men nickade och återvände till prästgården. Det var inte ofta Gustav bad om saker så hon var snabb att göra honom till viljes. På vägen hann hon fundera över varför han bett om kaffe. Det var ovanligt att han drack kaffe tillsammans med henne. Senast var det när hans föräldrar kom besök. Möjligen hade han för mycket omkring sig. Det var hans första jul i församlingen och hon själv drev på honom med sökandet efter sin historia. Som nu kanske gav resultat. Hon hittade urklippen mer av en slump i en låda som legat instoppad under ett utsprång i en av prästgårdens väggar. Det var uppenbart att den var gömd. Hennes mor sparade urklipp i ett annat album som hon haft framme för länge sedan. I denna låda låg endast tidningsurklippen och dödsannonsen. Hon försökte dra sig till minnes vad hon fått höra om Anna-Lisa och om föräldrarna någon gång pratat om henne. Men det var helt tomt. Inga minnen om denna kvinna. Det enda hon mindes var det Gustav berättat efter sitt besök hos Mor Anna. Hon ställde grytan på spisen och tog fram burken med malda bönor. Hon övervägde att mala nya men övergav tanken. Det fick duga med bottenskrapet i den röda plåtburken. Hon ville komma vidare med sina funderingar och gick in i biblioteket för att slå upp tidlösa i någon av alla de faktaböcker som täckte väggarna. Efter en stund fann hon bilder på nakna jungfrun som växten även kallas och läste att den var mycket giftig. Hela växten men särskilt fröna. Informationen gjorde inte henne mycket klokare men att döden var inblandad på något sätt förstod hon. Hon avbröt läsningen och ställde tillbaka boken i hyllan eftersom vattnet kokade på spisen och det var dags att hälla det över bönorna. Men varför gömde min mor tidningsurklippen? Benedikte kunde inte sluta fundera. Var fanns sambanden? Kunde hon fråga Olof kanske. Han kunde kanske hjälpa henne. Kaffet hade runnit ned i termosen. Hon packade två koppar och ett paket kex i korgen och promenerade tillbaka till Gustav.
Hennes grova kängor över grusgången hördes lång väg. Gustav drog handflatorna hårt över kinderna för att återfå färg.
– Jag läste om tidlösan medan kaffet kokade, började Benedikte genast hon fick syn på honom och ställde ned termosen. Du minns att Mor Anna sa att Anna-Lisa kom för tidlösan. Jag fann att den är mycket giftig och jag tror att hon ville ta sitt liv. Troligen har Anna vägrat ge henne den och hon har istället valt att gå i sjön.
– Ja, det är en tanke. Nu vet vi efternamnet på henne och även dödsdatum vilket gör att det går att få fram fler uppgifter om henne. Vill du att jag undersöker det på en gång? undrade Gustav.
– Gör det när du kan. Just nu vill jag helst gå och prata med Anna igen. Hon är inblandad i den här historien och kan även förklara varför hon skickar obegripliga meddelande till dig. Och hon kan hjälpa mig att få bättre kontakt med de energier jag behöver. Måtte hon ha hälsan och inte vara alltför snurrig. Har du planerat någon tur till kyrkogården med henne, annars kunde vi göra det vid ett och samma tillfälle om det inte blir för mycket för henne? sa Benedikte.
– Det är möjligt att hon är trött men hon är säkert beredd på att vi kommer igen. Och kan vi då ta med henne till graven så har hon säkert energireserver att plocka av. Annars får vi backa och göra det i fler steg. Vi kan besöka henne var och en igen, eller mer än en gång och ta en frågeställning per tillfälle eller något liknande. Men först måste jag berätta en sak för dig. Jag har vänt och vridit på detta tills jag trodde mitt förstånd var på väg att lösas upp, sa Gustav och såg på henne med ett ansiktsuttryck som var svårt att tyda.
Benedikte nickade svagt och undrade om hon verkligen i denna stund ville gå vidare samtidigt som hon fick dåligt samvete för situationer Gustav tvingats in i.
– Jag sökte upp Olof för att fråga honom om uppgifterna i dagboken, om Anna-Lisa och Greta. Det blev en oerhört märklig upplevelse. Olof var lugn och saklig. Han verkade nästan helt normal och svarade sakligt och redigt.
– Jo, det kan inträffa, ibland har jag också märkt att hans gamla jag glimtar till, men tyvärr alltmer sällan, sa Benedikte och bad honom fortsätta. Gustav nickade.
– Jag började med att fråga rakt ut om Birgitta var din mor, på samma sätt som du gjorde. Då svarade han att Jesus kom med dig i sina armar och att du var vacker. Birgitta var medtagen efter förlossningen och han satt med dig i famnen intill hennes säng så att hon skulle få se dig när hon vaknade.
Gustav tog en kort paus och torkade sig i pannan. Han kallsvettades.
– Fortsätt, andades Benedikte.
– Olof berättade helt lugnt om förlossningen och då fortsatte jag att fråga om Anna-Lisa och Greta. Det var två hemska historier jag fick till mig. Så hemska att jag inte vågat berätta dem.
– Och inte vet jag om det är sant heller, fortsatte Gustav. Det jag fick fram som vi kan ha nytta av är att den här Månsson verkar ha varit väldigt inblandad i Anna-Lisas liv. Olof framställde Greta som en tyrann mot sin man, att hon hade problem med flaskan och att hon tog sitt liv på ett dramatiskt sätt. Olof var så kontrollerad, sansad och så lik sitt tidigare jag när han berättade att jag hela tiden fick uppfattningen att det var helt sant det han berättade. Men med tanke på att han inte sagt någonting som haft relevans sen han hamnade på sjukhemmet tvivlar jag på berättelsernas riktighet.
– Men vad sa han? Vad berättade han som var så förfärligt?
– Det kan jag inte återge. Gustav tittade på henne med djupt olycklig blick. Jag kan säga så mycket som att det handlade om Anna-Lisa. Och hur hon dog.
– Men hon drunknade. Det läste vi precis, utbrast Benedikte.
– Ja, vi läste att hon hittades i havet. Drunknad. Och det är säkert så. Olof pratade om att han bad mycket tillsammans med henne och kände säkert henne väl. Men han berättade en hårresande historia med sig själv som huvudrollsinnehavare. Och jag har slagits med hur långt jag ska gå för att ta reda på vad som var sanning av det han berättade. Han har levt i en egen värld i flera månader och läkaren har inte gett oss något hopp att han skulle kunna komma tillbaka till någon form av normaltillstånd. Kan jag avfärda det hela som nonsens?
– Du måste berätta! Hur ska jag kunna gå vidare utan att få veta det du vet? Gör vi inte detta tillsammans? sa Benedikte och gick upprört fram och tillbaka.
– Kan du leva med det du fått höra utan att undersöka det vidare? Har du funderat på att prata med Olof igen och se om det upprepas? I så fall kan jag följa med och höra det av honom?
– Tanken har slagit mig men jag avstår. Vet inte om jag vill utsättas för det en gång till, sa Gustav och såg plågad ut.
– Detta känns inte okej, och jag ber dig att berätta. Kanske om några dagar när du fått perspektiv? Snälla stäng inte dörren för mig!
– Jag kan tänka mig att gå vidare med andra bitar. Som att leta upp Månsson. Det finns väl en affär kvar och nuvarande ägare känner säkert till Månsson. Han kanske till och med finns i livet, sa Gustav utan att titta på henne.
– Om du verkligen inte vill berätta, tänker jag att vi kan gå på det du har fått som du vill dela med dig av så länge.
– Men jag kan inte acceptera att du sitter inne med så mycket utan att dela med dig, sa Benedikte trotsigt.
Gustav låtsades som att han inte hörde henne och fortsatte:
– Det skulle kunna vara så att Anna-Lisa väntade hans barn. Har du funderat i de banorna?
– Jo, den tanken har jag snuddat vid. Det kunde vara en orsak till att hon bad om tidlösa. Kan hända var den fosterdrivande? Min tanke var att hon ville ta sitt eget liv men det kanske var ett barn hon försökte bli av med? sa Benedikte.
Gustav svalde hårt och tänkte på Olofs berättelse. I den fanns det ett barn eller två. Och det skulle mycket väl kunna vara Månsson som var inblandad. Han suckade och drog handen djupt genom håret.
– Låt mig få tänka en stund medan vi dricker kaffet.
Benedikte nickade och dukade fram medan Gustav satt kvar vid skrivbordet och funderade. Skulle han själv söka vidare efter vad han fått till sig av Olof behövde han leta upp dåvarande provinsialläkaren. Det var med all sannolikhet han som undersökt kroppen då den påträffats. Då kunde han få reda på om det varit en graviditet som var en möjlig orsak till hennes handlande. Det borde finnas dokumentation. Men var fanns den efter att en människa avlidit. Det visste han inte trots att han hade så mycket med döden att göra. Han visste att dödsfall som inte var väntade först utreddes av polis och läkare därefter kom begravningsentreprenören och hämtade kroppen. Om det behövdes mer ingående undersökning för att säkerställa dödsorsaken borde läkaren få kroppen transporterad någonstans. Han suckade än en gång djupt och tittade på Benedikte som satt med händerna löst i knäet. Hon stirrade på sin kaffekopp.
– Jag tror att vi tar och pratar med Anna, sa han efter en stund.
– Kan inte du följa med mig ut på Alvaret först? Det kan finnas svar där. Hon såg bedjande på honom.
– Ärligt talat blir jag illa till mods av det som sker på Alvaret, sa Gustav.
– Varför?
– Jag vet inte. Det tillhör inte mig och min bild av varandet. Och det tillhör också en del av Birgitta som jag upplever är allt för privat, sa Gsutav eftertänksamt.
– Men det hjälpte henne att få ett barn. Annars hade jag inte funnits? Benedikte tog kaffekoppen i händerna som för att värma sig.
– Jag är inte så säker på att det är hela sanningen. Kom nu så vi tar oss till Anna och ser om hon är hemma, sa Gustav och reste sig.
Sida vid sida gick de längs allén bortåt byn. De pratade om hur allt skulle bli när de redat upp de frågor de hade framför sig. Benedikte pratade om sin hemlöshet och att hon inte visste var hon skulle ta vägen nu när prästgården tillhörde honom. Olof skulle varken komma tillbaka fysiskt eller mentalt som det såg ut. Han var gammal och kunde inte klara sig själv. Hon dryftade sina farhågor om att sitta ensam i ett rum någonstans på landsbygden och undervisa i den lokala småskolan långt ifrån människor hon kände.
– Men du kan söka dig en plats här i närheten, föreslog Gustav. Du kan hyra rum i prästgården, sa han och blinkade åt henne.
– Det skulle se ut att du bodde ogift med en lärarinna.
– Vem har sagt att jag skulle leva ogift? Gustav blinkade igen åt henne och de båda brast ut i ett lättat skratt.
Allvaret kring dem behövde en utmaning och skrattet lyfte mot himlen som en solstråle jagar bort fuktiga dimmor en kylig vårmorgon.
*
Det rök ur skorstenen och doften av sur ved nådde deras näsor redan utanför tomten. De höll varandra i hand när Gustav knackade på dörren. Båda spända och trötta. Trötta på gåtor. Trötta på att inte veta. Och nu på tröskeln till den som satt inne med svaren. En nyckfull gammal gumma. Det mesta tydde på att hon kunde vara den som visste och de kunde bara hoppas att hon var villig att hjälpa dem.
Anna öppnade och bjöd dem in. Hon var grå i ansiktet, klädd i samma yllekofta som senast och med flera lager tjocka sockar om fötterna. Det såg inte ut som om hon varit ute i friska luften på flera veckor. Det luktade unket i stugan och röken från spisen gjorde det en aning lättare att uthärda.
– Godmiddag, gott folk. Ni var väntade. Men inte samtidigt. Jag trodde du skulle komma först, sa hon till Gustav.
– Fick han mitt brev?
– Ja, det har kommit. Och med det frågor, sa Gustav.
Gumman nickade och såg inte ut som om hon tänkte komma med någon förklaring.
– Kan han ordna en bil så jag kan få se graven? svarade hon istället.
– Menar Anna nu på en gång? undrade Gustav
Gumman grymtade till och såg nöjd ut.
– Jag går på en gång och hämtar bilen. Stannar du här? Han sökte Benediktes blick.
– Ja, det gör hon, avbröt Anna. Vi har ett och annat att tala om.
Gustav försökte dölja sin oro. Han anade åt vilket håll det lutade för Benedikte och reste sig genast för att promenera tillbaka samma väg han kommit. Han gick med raska steg för att inte vara borta för länge.
När de blivit ensamma vände sig gumman mot Benedikte och tog hennes händer.
– Du har svårt att höra dem. De talar otydligt, men nu vet du vilka de är och vad de vill dig. Men än är dina energier inte tillräckligt starka och du har krafter runt dig som motverkar. Kraften gick precis ut genom dörren. Det är inget ont någonstans kring dig, ska du veta. Alla vill dig väl men motarbetar varandra så det är därför du känner dig orolig och måhända en aning vilsen.
Benedikte nickade. Det var så hon kände.
– Jag vill så gärna veta vad min mor … Längre hann hon inte förrän gumman tystade henne.
– En sak i taget. Vi måste se till att du får mer energi och att du får djupare kontakt med gudinnorna. Snart är jag borta och då är det försent. Ingen kommer efter mig som kan hjälpa dig. De som inte har sökt kommer inte att fråga efter det heller, men du som varit en bit på väg kommer att hamna i vilsenhet om du inte når ända fram. Sträck fram dina armar och vik upp handflatorna mot taket och blunda.
Hon hörde Anna röra sig och öppna någon av alla de burkar som stod runtom i stugan. Strax kände hon hur hon fick något svalt lagt på den tunna huden vid handlederna och Anna masserade lätt. Hon mumlade en hymn om och om igen. Det doftade starkt och hon blev en aning yr.
Fortssättning …