Fortsättning …
– Dra in ett långt andetag, bad Anna. Sedan låter du luften åka ut genom näsan sakta och vänta på nästa andetag. Fortsätt så och lyssna på ditt hjärta.
Benedikte gjorde som hon sa och på fjärde andetaget uppenbarade sig en sällsam värme i magtrakten som hon inte kunde påminna sig att hon tidigare upplevt. Det var en stark känsla av frid. Varm, aromatisk och livgivande. Plötsligt insåg hon vad hennes mor genomgått. Det måste vara detta tillstånd som hjälpt henne att bli mottaglig för ett barn, hann hon tänka innan Anna reste sig och tog bort bladen som hon lagt på Benediktes handleder.
– Nu ska du dricka te på dessa örter. Det ska dra några minuter men sitt kvar. Lägg händerna i knät, fortsätt blunda.
Hon hörde på avstånd hur Anna pysslade vid köksbänken men hon var fullt upptagen med de bilder hon fick på näthinnan. De var alldeles tydliga och hon kunde se sin mor dansa kring en midsommarstång tillsammans med gudinnorna och en massa barn. De var glada och såg ut att sjunga men hon kunde inte höra dem. Hon gissade att det var gudinnorna som delade ut barnen till dem som kommit att få hjälp hos dem och hon började leta efter sig själv bland barnen. Hon såg fler kvinnor som stod längre bak och betraktade dansen. De kom fram allt eftersom och bröt ringen för att få vara med. De blev så många att de till slut dansade i två ringar. Barnen såg förväntansfulla ut med röda kinder. Det vilade en glädje över hela bilden och Benedikte önskade att hon kunde vara där.
– Varför syns inte jag? frågade hon Anna.
Anna tog åter hennes händer. Hon mumlade en stund lågt för att sedan höja rösten till ett kväde och Benedikte återvände långsamt till verkligheten.
– Nu ska du dricka teet och vara tyst under tiden. Koncentrera dig på vad som händer i mellangärdet, lyssna på dina lungor och känn värmen kring ditt hjärta.
Hon ställde en kopp med naggade kanter framför Benedikte som öppnat ögonen och försökte hålla kvar minnesbilden av midsommardansen. Hon lutade sig fram över drycken och andades in de aromatiska ångorna och kände hur värmen spred sig inombords. Hon skulle så gärna vilja veta vad som fanns däri och tänkte hastigt på tidlösan.
– Det är inte det minsta tidlösa i, sa Anna med ryggen vänd mot henne.
Benedikte ryckte till och såg med förskräckelse på ryggtavlan. Hur i hela friden … kunde den gamla läsa hennes tankar?
– Du ska veta Benedikte, att det finns inget nytt under himlen. Alla tankar, gåtor och känslor är de samma överallt, alltid och det finns en konstant mängd som virvlar runt och får fäste hos olika individer. Det är samma sak som återvänder och återanvänds om och om igen genom århundraden. Du är en del i kretsloppet och du ska inte motarbeta det. Ta emot det du får till dig, gå ut på Alvaret och våga möta dem som kan hjälpa dig när jag inte finns kvar. Du kommer att möta känslan av din mor när tiden är mogen. Sörj icke för det är som det ska vara.
Benedikte svalde drycken i korta klunkar. Smaken var genomträngande men inte oangenäm. Hon vände koncentrationen till sitt inre och upplevde hur värmen ilade runt inom henne. Det lockade henne att blunda och hon kunde nästan ana att hon hade ett svagt leende på läpparna. Hon mådde så bra, var lugn och avslappnad men samtidigt skärpt i alla sinnen. Där ville hon vara för alltid. Anna avbröt henne med att gå och öppna dörren.
Gustav hade återvänt och stampade på hallmattan. Han såg oroligt åt hennes håll.
– Han kan vara lugn. Vi är kvar och har inte flugit till Blå Jungfrun medan han var borta, sa Anna med ett leende på läpparna.
Gustav visste inte hur han skulle svara. Var det ett skämt eller på fullaste allvar?
– Jag ska klä om och sen kan vi åka, meddelade Anna. Efter jag besökt graven kan jag svara på era frågor.
De hjälptes åt att stötta Anna ut i bilen. Den lilla gumman satt sedan nöjd i baksätet och tittade nyfiket ut genom sidorutan. Väl framme på kyrkogården bad hon dem lämna henne ensam en stund. Gustav gick till vaktmästarens garage för att byta några ord med honom och Benedikte rörde sig runt kyrkan för att finnas till hans men höll sig på behörigt avstånd för att inte störa Anna. Efter en timmes tid vinkade den gamla efter henne och fick hjälp in i vaktmästarens garage för att värma sig en aning. In i kyrkan ville hon då rakt inte.
– Nästa gång jag kommer dit in ligger jag i trälådan, sa hon bestämt. Kan du hämta chauffören så vi kan åka vidare?
Benedikte nickade och gick för att hämta Gustav som stod och språkade med ett par som kommit för att titta på kyrkan inför ett bröllop. Han bad dem boka tid efter helgerna om de ville få mer hjälp och återvände sedan till Anna och bilresan. Dock hade den gamla andra planer än att åka direkt hem. Hon bad att få bli skjutsad till ett annat ställe först och Gustav löd. Men när hon visade ut honom på en enslig väg ångrade han att han gått henne till mötes. De var på väg ut på Alvaret. När de klev ur bilen isade den kalla vinden och fuktig luft gjorde det tungt att andas. De följdes åt. Anna i armkrok med Benedikte och Gustav efter. Anna gick med raska steg och mumlade lågt. Gustav höjde blicken och såg på de kraftiga molnbankarna som täckte himlen.”Du finns där och håller din skyddande hand över mig, stöttar mig i denna prövning och hjälper mig att känna kärlek till dessa människor som rör sig i gränslandet mot det obegripliga”, bad han tyst och sökte efter tecken att han bönhörts. Tystnaden och kylan runt honom var massiv. Hade han blivit övergiven och lämnad åt sig själv på denna plats, som en prövning. Det måsta vara en prövning, tänkte han och lommade vidare efter kvinnorna. De försvann ur sikte in mellan några svarta enar och Gustav stannade avvaktande. Han visste inte om han skulle följa efter dem eller om de ville vara ifred. Han behövde inte vänta länge förrän Anna kom ut och vinkade honom till sig. Hon bjöd honom att ställa sig intill Benedikte och hålla hennes hand. De stod tätt intill varandra och Anna mumlade lågmält.
– Nu är de på väg. Strax är de här. De har färdats långt idag och skyndar sig innan mörkret faller över oss helt och hållet. De ser att vi behöver dem och att de kan hjälpa oss att förstå det ogripbara, det som håller oss vakna med gåtor vi vill förstå för att leva våra jordeliv så sanna som möjligt.
Han hörde ett vinande ljud och Anna tystnade och stängde ögonen. Benedikte blundade också. Dimman blev med ens kraftig och sänkte sig över dem. Plötsligt hörde de röster. Ljusa och milda kvinnoröster som pratade i mun på varandra. Det lät som om de berättade en historia. Ett mummel blandade sig med ljudet från vinden, havet och himlen. Han kände sig märkligt uppfylld av en varm känsla av frid medan lugnet sköljde genom kroppen och all oro inför det som komma skulle var som bortblåst. Tryggheten, närvaron och de milda stämmorna fick honom att le. Det som tidigare verkat så skrämmande hade bytt skepnad. Han hade mött en änglakör. Något han inte väntat sig att få uppleva under sin jordevandring.
Utan ett ord vände Anna ut ur formationen. Benedikte smekte hastigt en stor sten på väg ut och tog sedan honom i handen. De gick alla tre i tysthet fram till bilen och satte sig tillrätta. Gustav dröjde innan han vred i gång motorn. Han ursäktade sig och gick ur bilen för att söka stillhet och visshet i vad han nyss upplevt. Utan kvinnornas inverkan. Ett par minuter vandrade han fram och tillbaka längs den gräsbevuxna vägen för att känna efter om det fanns något skrämmande kvar omkring honom och om det fanns acceptans för att han hanterat prövningen. Men mörkret fortsatte vara avståndstagande tyst och lämnade inga svar. Han körde tyst hemåt mot värmen och ljuset i byarna. Anna satt och sov när de kom tillbaka till stugan. De visste inte om de skulle väcka henne och utbytte frågande blickar med varandra. Situationen blev en aning komisk. Tysta smög de ur bilen och ställde sig så att de kunde se den gamlas lutande huvud genom sidorutan.
– Ska vi väcka henne? undrade Benedikte. Hon fryser kanske. Det gör jag i alla fall. Och är så full av frågor att jag nästan spricker. Kan du inte få en hostattack?
Gustav log och hoppade upp och ner för att hålla värmen och gick sedan ett varv runt bilen för att se om den var oskadd trots att mörkret hindrade honom från att urskilja några detaljer alls. När han passerat dörren på den sida där Anna sov öppnades den sakta. Snabbt tog han tag i dörren och stöttade den gamla med den andra handen. Hon nickade åt honom som om de inte träffats förut.
– Kom här Anna, bjöd Benedikte och sträckte ut sin arm. Ska vi gå hem till ditt?
– Jodå. Det var en resa detta. Hit och dit men ingen måne.
– Vi har kaffe med på termos om Anna vill ha en kopp, sa Benedikte.
– Det skulle smaka. Jag kokar bara cikorian och det blir inte samma sak som köpebönor. Men en har inte så många slantar att strö kring sig. Häxor får ingen pension. Och ni har gåtor som ni vill att jag ska lösa och det ska ni få veta om det så är det sista jag gör. Efter detta kommer kraften att ta slut, det känner jag. Därför gör vi det nu en gång för alla och sedan är det slut, konstaterade hon.
De stöttade Anna in och hjälpte henne att sitta ner. Hennes ben darrade av ansträngningen och hon huttrade. Gustav satte eld i spisen och Benedikte satte fram koppar. De bjöd på kaffe och kex och åt under tystnad. De väntade med spänning på att Anna skulle börja.
– Anna-Lisa var min syster Edlas dotter. Min syster led av ett sällsynt svårt tycke för karlar och hamnade ideligen i olycka. Hon ville inte ha min hjälp mer än att hon ville att jag skulle ta hand om Anna-Lisa så gott det gick.
– Men Edla finns inte kvar i trakten? frågade Gustav som mindes att han sett en notering i kyrkböckerna om detta.
– Min syster flyttade långt iväg och vi kallade det att hon arbetade. Och det gjordes väl också på något sätt. I många år försökte jag att skicka så mycket energier till hennes hjälp men de brann upp på vägen. En del är inte mottagliga. Hon blev inte så gammal heller, sa Anna och fortsatte:
– Anna-Lisa växte upp på Gretas gård. De hade det gott ställt med både plats och slantar. Greta och jag är barndomsvänner. Mannen hennes pryglade Greta svårt under deras första år och hon blev full med värk.
– Mannen fick en uppenbarelse, blev from som ett lamm och gudfruktig rätt vad det var. Men han hade slagit sönder Greta inuti så hon kunde aldrig få några egna barn.
– Så tragiskt, sa Benedikte och tittade på Gustav som såg otålig ut.
– Och så levde de sina liv till den dag då Anna-Lisa flöt iland. Värken Greta bar genomsyrade kropp och själ men hon vågade aldrig låta mig hjälpa henne mer än med starkvaror att hälla i strupen. Och vem kunde klandra henne? Fähunden till man som åmade sig. Honom hade jag velat möta en natt utan månsken och sätta mörka krafter i.
– Vi låtsades vara starka, Greta och jag, för att vi inte blev med egna barn. Men det är inte sant. Greta längtade. Innerst inne. Det var därför hon tog till starkt. När Anna-Lisa inte fanns mer så ville inte Greta mer heller.
Anna tog en paus och blundade.
– Men mina krafter tar snabbt slut och nu orkar jag snart inte berätta mer om jag inte får mer kaffe.
Gustav och Benedikte sträckte sig båda efter termosen, lika angelägna att Anna inte skulle ledsna. De ville så intensivt få klarhet och Anna var deras enda tillförlitliga källa. Den gamla smuttade på ännu en kopp och lutade sig tillbaka med slutna ögon. Plötsligt började hon snyfta och tårar rann nerför de rynkiga kinderna.
– Den olyckan har varit för stor för att jag skulle kunna förlika mig med den. Under alla år har jag låtit energierna flöda vilket har hjälpt. Men de börjar ta slut. Drömmar som är elaka river om natten och jag har inte kunnat låta bli att oroas. Trots att den där oron tär och fördärvar människor från att ägna sig åt att göra gott. Koncentrationen blir störd. Så även för mig. Och nu måsta jag säga som det är, så att det en gång för alla blir sagt, att ni två fina ungdomar – ni är syskon. Bror och syster.
De såg ömsom på varandra ömsom på Anna med gapande munnar. Ingen av dem fick luft att ställa följdfrågor. Benedikte skakade på huvudet och Gustav for med handen genom kalufsen upprepade gånger.
– Ja ni undrar hur, såklart. Och hur jag kan veta detta. Ni är Anna-Lisas barn. Båda två. Hon fick två barn.
Då började Benedikte gråta. Hon föll ihop med händerna för ansiktet i en stark, bottenlös gråt som fick Gustav att lägga båda armarna om henne för att hålla bort de krafter som hotade. Han höll ett stadigt tag om hennes kropp och lutade den mot sin. Och måhända lika väl sig själv. Tvivlet spred sig och han tänkte att det var alltför osannolikt för att vara sant.
– Nu tänker du att det är för osannolikt för att vara sant, sa Anna med mjuk röst. Det är en tragisk historia som jag hoppades i det längsta att jag skulle slippa behöva berätta och det var inte förrän jag förstod att du och flickan bodde tillsammans i prästgården som jag anade att det skulle sluta såhär.
– Men hur? Ligger det någon sanning i Birgittas dagboksanteckningar. Och hur kommer jag in i bilden? Gustav försökte skaka av sig olustkänslan över att Anna läst hans tankar och fortsatte koncentrera sig på sin egen del i historien.
– Du adopterades bort som nyfödd. Anna-Lisa fick dig och tvingades lämna bort dig. Hon var mycket ung och hade ingen möjlighet att ta hand om ett barn. Tycktes det.
– Men det har jag aldrig fått veta. Det kan inte stämma. Mina föräldrar skulle aldrig göra så. Och mina bröder är alltså inte mina bröder menar du.
– Det är du som känner i ditt hjärta om dina bröder är dina bröder. Blodsband är inte allt. Ibland är dom starka och ibland är dom svaga. Det är inte mina svar som gäller, jag har bara en berättelse som galaxen gett mig i uppgift att lämna vidare eftersom jag är sist i denna ordning. Och för att förhindra ännu en olycka. Att två syskon kommer i lag med varandra. Ni är helt oskyldiga till vad omständigheterna gjort med era liv. Vem kan klandras, vem kan dömas och vem har felat? Det är inte min sak. Min sak är att hela, göra gott och hjälpa. Ni kom hit för att få svar på gåtor och jag har svar på en del medan annat får vänta. Det som inte behöver släppas ut får begravas i glömska.
Benedikte tittade upp med svullet och randigt ansikte och sa.
– Anna-Lisa? Flickan som gick i sjön?
Mor Anna nickade och började gunga fram och tillbaka med slutna ögon. Hon höll armarna om sig och sjöng en klagan som steg till den lilla ryggåsstugans nock. Gustav rös och önskade intensivt att han hamnat i en dröm som snart skulle ta slut. Till slut tystnade hon och rörelsen blev allt mindre. Hon gjorde en ansats till att resa sig men föll tillbaka på stolen.
– Ni måste gå. Mina krafter är slut. Denna dag har farit långt med oss och det närmar sig att vi brinner upp om vi inte sparar på krafterna. Nu är det viktigaste sagt och ni får hela er så bäst det går. Kom tillbaka och ta med en kanna kaffe. Historien är inte slut men väl påbörjad.