Fortsättning …
… Hon skulle klara detta. Hon skulle ta den hjälp hon trodde var den rätta för henne oavsett vad Olof tyckte. Det handlade om henne som kvinna också. Inte enbart som maka till en kärleksfull man.
– Tack och adjö för denna gång, sa Anna när hon öppnade dörren för att släppa ut henne i den friska luften.
– Och välkommen så snart du behöver.
Med något lättare steg tog hon sig hem till prästgården. Besöket hos kvinnan skapade många frågor men gav också henne svar och hon hade fått en annan syn på havandeskapet. Hon hade i sin enfald tänkt precis som barnmorskan och Olof att det var den optimala tidpunkten för befruktningstillfället de sökte efter. Genom Olofs dokumentation av hennes kropps funktioner försökte de under ett par års tid pricka det rätta klockslaget där det skulle ske. Med nästintill absurd planering skapades rutiner kring försöken. Nu insåg hon att det var hon själv som behövde skapa andra förutsättningar. Hon behövde komma i kontakt med energier som skulle hjälpa henne att öppna upp hennes inre. Väl hemma tog hon sig genast till ovanvåningen för att göra i ordning en egen plats för detta ändamål.
– Här ställer jag tre tjocka ljus, på duken med broderade prästkragar, och här står några travar med kartonger och trälådor som måste flyttas lite till så jag kan komma hit osedd och obemärkt, sa hon upp mot det trekantiga fönstret.
– Det ser enkelt och trevligt ut. Här kan vi börja, sa hon till sig själv.
Kapitel 4
Anna-Lisa stödde sig tungt på cykeln. Den fuktiga luften gjorde hennes mörka hår till ostyriga kringlor som fastnade på kinderna. Motvinden fick henne att kippa efter andan och ansträngningen värkte i benen. Hon lutade sig åt sidan och kräktes i dikesrenen. Såg sig om, torkade munnen med handens avigsida och hoppades att ingen lade märke till henne.
– Åh, fy attan!
Hon drog ned mössan och stretade vidare. Vägen var smal och rak, tillsynes oändlig denna bistra vårvinterdag. Precis som alla andra morgnar färdades hon inåt ön för att tjäna sitt uppehälle. Alla dagar i veckan utom söndagar fanns hon på plats från tidig morgon till kväll. Hon satte nyckeln i dörren på baksidan av lanthandeln och klev in i en liten farstu med grönmålad pärlspont på väggar och tak. Här andades längesedan och hon tryckte på ljuset. En strömbrytare av bakelit. Hård och svart. Hon såg att fingrarna var vita av köld och blåste lite på dem. Morgonbestyren var sig lika. Genast tände hon fyr i spisen i köket.
– Kom igen, kom igen, sa hon till de tunna björkstickorna. Slockna inte, sätt fart o tänd vedklabben så jag slipper frysa till is.
Från köket kunde hon se in i butiksutrymmet. Innan hon kunde sätta sig till ro skulle varor fram, kassan sättas på plats och golvet skuras av med såpvatten. När detta var gjort kokade hon vatten och hällde upp kaffebönor. Medan kaffet rann ner rörde hon ihop en portion gröt som hon åt utan tillbehör. Hon skurade ur grytan och tittade på klockan. Butiken öppnade inte förrän nio så det fanns tid att titta till ovanvåningen.
Här fanns två lägenheter som hyrdes ut ibland. Månsson som ägde affären lät henne övernatta där om vädret var dåligt. Vintertid kunde hon ibland stanna en hel vecka när fåken hindrade henne att ta sig de fem kilometrarna till gården där hon bodde. Hon gick in och slätade till den randiga yllefilten som låg och väntade på sängen. Det var trevligt med besökare. Gästerna var oftast handelsresande eller kyrkfolk den kalla årstiden och badgäster sommartid. Det rum hon använde var inte helt olikt en garderob. Mörkt och med endast ett litet fönster som släppte in ljus. Brunrandiga tapeter, grått överkast och en nött trasmatta. En tavla över sängen med en stor, mild ängel som höll sina vingar över två små barn. En vas på nattygsbordet med torkade blommor. Det doftade rent. Anna-Lisa skurade rummet nogsamt efter varje natt. Skurade så händerna blev torra och nariga. Skurade bort det som varit och det som skulle komma. Skurade både golv, väggar, själ och hjärta.
*
Anna-Lisa fick ibland om natten när mörkret fallit, besök av den milde mannen. Mannen med de varmaste händerna, de lenaste orden och den beskyddande kroppen. Han lät henne vila utan oro i sina armar, viskade tröstande, uppmuntrande och sjöng om en framtid full av glädje och hopp. Hon lät sig förföras, värmas och glädjas över att någon delade hennes ensamhet, hennes långa nätter och kalla morgonhänder. Att någon ville lyssna till hennes röst, hennes funderingar och drömmar. Han kom sällan eller ibland men under lång tid, kanske flera år. Hon hade slutat räkna och blundade för hur det varit, hur det skulle bli och om det verkligen var sant. När hon var ensam, alla dagar och alla nätter flöt verkligheten och sanningen ihop och hon kunde inte avgöra vilket som var hennes längtan eller vad som var hennes verklighet. Han fanns inte i dagsljuset men lyste i mörkret i hennes rum, han fanns på allas tungor men hon kunde inte tala om honom. Han fanns levande inom henne och med stor smärta blev hon förlöst och sorgen botad av vitklädda. Ett barn lämnades bort. En pojke som hon fortfarande varje dag tog hand om i sina tankar. Virkade byxor, stickade tröjor och sydde med fingrar som inte vill vara still och minnas. Minnen som smärtade.
*
Klockan slog nio och hon skyndade att låsa upp. Skylten skulle vändas och trappen skulle pyntas med säsongens varor. På vårvintern snöskyfflar, kvastar och grovsalt. Greta skymtades nedåt vägen hårt lutad på käppen med raska steg. I butiken var det tyst. Endast varukylarnas motorer fyllde luften med surr och Anna-Lisa knäppte på radion bakom disken. Nyhetsuppläsarens stämma skar obarmhärtigt hål på tystnaden och dagen kunde börja. Hon knöt förklädet och rättade till sin namnbricka. Månsson ville att hon skulle använda den även om kunderna kände henne utan och innan. Det ska vara som i butikerna i stan. Professionellt, brukade han säga.
– God morgon, sa Greta och plirade med pigga ögon. I dag är en bra dag kan du tro. Jag vaknade och levde fortfarande. Det behöver vi fira eller hur?
Anna-Lisa tog fram flaskan från sitt gömställe och två snapsglas av minsta modell. Den bruna drycken porlade till och hon sträckte över det ena till Greta som utan att blinka halsade innehållet. Själv kväljdes hon och gömde sitt glas intill kassaapparaten. Det luktade förfärligt. Greta blundade fortfarande och såg ut att njuta när det brände i halsen och hela vägen ned.
– Tack ska du ha. I dag behöver jag inget annat. Vi ses i morgon om jag lever då, sade hon och vände på klacken.
Den gamla damen haltade i väg och hon såg efter henne tills det gråa håret försvunnit ur sikte. Det var Mor Anna som kokat ihop drycken och bett henne förse Greta med lämpliga mängder. Greta ville att hon själv sällskapade henne med en sup varje morgon. Drycken var frän, genomträngande och med en skarp spritdoft. När Greta väl var på behörigt avstånd tog hon fram glaset och hällde tillbaka supen i flaskan och skruvade omsorgsfullt på korken och gömde flaskan igen. Det var dyrbara droppar och hon hoppades flaskan skulle räcka länge. I bästa fall varade den till midsommar när de alla samlades. Då slapp hon cykla till Anna och ombesörja att det blev påfyllning nu när livet var tungt.
Förmiddagen gick sin gilla gång. Hon sålde flera säckar potatis, några kilo äpplen till mos och ett paket kaffe till en av de tre vise männen. Det var den tystlåtne av dem, Tore eller Evald. Han var blyg och vågade inte titta henne i ögonen och hon själv vek undan blicken för att det inte skulle bli pinsamt. Annars ville hon gärna prata med människorna som kom. Det lättade upp hennes sinne att få ta del av deras vedermödor, för det var oftast dem som hon fick reda på.
När det stillades och var och en gick hem för att ordna för middagen satte hon på nytt fyr i spisen och fortsatte med virkningen. Denna dag en kofta i grönt med mörkgrå kanter. Ett par timmar mitt på dagen var det sällsynt med kunder och hon fick en paus. Ensam och ostört brottades hon med sina tankar, minnen och med mönstret till det senaste plagget.
Kapitel 5
Olof kom in i badrummet varje kväll och lade sin hand på hennes mage och hummade belåtet. Sedan gick han genast in till sitt sovrum. Där hörde hon honom sjunga:
– Vittna städse med min anda, att och jag av samme Gud är ett barn som vågar blanda rösten med de frälstas ljud, att till mig han även såg, när jag i det tysta låg. Att till mig hans famn och sträcktes när jag ur det tysta väcktes när likt en duva skänktes
Hon kände igen psalmen från barndop men inte slutet, den hade han ändrat efter eget huvud. Hans röst blev högre och högre och han sjöng:
– Av Andens kraft i dopets flod vår själ från synden renas. Och genom ordet vis och god i tron med Gud förenas. Ty den där bliver döpt och tror på nytt av Anden födes. I honom Sonens kärlek bor och hans förhoppning stödes. På Faderns nådeslöften och ur det tysta väcktes likt en duva skänktes
Hon förundrades över att han varje kväll upprepade denna procedur. Han sjöng ofta men brukade variera repertoaren och utmanades av att ständigt lära sig nya stycken. Dock verkade han fastnat för denna sedan han upptäckt henne i ljuset av fönstret och tyckt sig se att hon strålade på ett särskilt sätt. Ibland lät det som om han nästan snyftade det sista: ”… och ur det tysta väcktes likt en duva skänktes” men hon vågade inte fråga honom hur det förhöll sig. Han flyttade dessutom genast ut ur deras gemensamma sovrum och menade att hon under inga omständigheter skulle störas. Nattsömnen var ytterst viktig för henne. En trängande blåsa fick honom att gå upp både en och två gånger varje natt. Det visste de båda och hon protesterade inte, även om hon anade att hon skulle höra de gamla järnrören till toaletten kvida varje gång han var uppe.
Hon saknade genast deras gemensamma ritualer. Avklädda för natten i bekväma nattkläder, tvätt med väldoftande tvål och kammat hår. Olof rakade sig två gånger om dagen enligt en omständlig ritual. Hon brukade stå intill och kika över hans axel för att se hakans linje i den runda spegeln. Ibland gjorde hon grimaser för att göra honom svårigheter att raka en yta där leendet krusade huden. Hon saknade hans varma hand som smekte hennes kind och önskade god natt när de båda låg intill varandra i den breda sängen.
Däremot var hon fundersam över graviditeten. Olof hade verkat som kyrkoman i många år och fick med tiden stor erfarenhet av kvinnor i livets olika skeden. Han talade, till att börja med, sig varm om hennes tecken och hon kunde inte annat än hålla med honom att hon förändrats. Han berättade om olika kvinnor som passerat hans gärning och hur deras olika graviditeter förlöpt och hur de haft sina besvär. Hon kunde känna igen sig i en del av dem men inte i allt. Hon kunde inte tala om för Olof att hennes blödningar fortsatte och detta bekymrade henne. Hon ville inte att han skulle bli orolig och tvinga i väg henne till lasarettet för undersökningar. Därför höll hon tyst och det tycktes allt svårare att vara honom förtrolig. Han såg på henne med en blick som hon inte kunde tolka. Hans händer smekte magen med värme men hans röst kunde hon inte bli klok på. Forcerad och en aning förhöjd i tonläget. Hon fick för sig att han gömde sig för henne. Hon upptäckte honom flera gånger då hon kom gående genom de stora rummen i prästgården. Att han stått bakom en dörr eller skymd av ett draperi. Som om han spionerade på henne. Samtidigt kunde hon höra honom tala med hushållerskan, trädgårdsmästaren eller vem som ville höra om hennes tillstånd och hans omsorger som inte ville ta slut. Vem som kom i hans väg bad han om tjänster å hennes tillstånds vägnar. Friska snittblommor, favoriträtter med extra smör och grädde, silkeslena sockar från klädförsäljaren och en specialbeställd vagga med utsökt snideri. Och samtidigt fortsatte han att smyga. Han skrämde henne rejält vid ett par tillfällen. Då vred han sina händer och urskuldade sig på tusen och ett sätt. Särskilt en lördagkväll visste hans ånger inga gränser och han tog henne vid armen och ledde henne till hennes säng:
– Du måste vila. En sådan chock för er båda. Tänk om jag skrämt det lilla livet? Tror du jag orsakat någon skada med att skrämmas på det viset? Jag kunde inte veta att du fanns just där. Snälla förlåt mig?
Han lade sig ner på knä vid sängen och knäppte händerna.
– Snälla be tillsammans med mig, innan vi skiljs för natten.
– Ja visst kära du, det ska vi göra.
Morgonen efter satt Birgitta tyst på den främre kyrkbänken. Det var en aning kylslaget och hon drog sjalen tätare kring axlarna. De höga, vita väggarna reste sig mot det målade taket. Mässingskronorna reflekterade ljuset vackert. Hon såg på sin make vid altaret och fick koncentrera sig för att höra vad han predikade om. Han sa att det var bra för henne och barnet att vara med på gudstjänsterna. Henne och pojken. Han var säker på att det skulle bli en liten pojke. Stel, kall och förundrad över hur lite hon kände inför den predikan hon fick till sig. Det var som om hennes tankar föll från en annan horisont och hon hörde hur ordet försökte styra henne att tänka i banor som hon alltmer värjde sig för. Männen i hennes liv, Olof, Jesus och Gud, skänkte henne stigar att vandra på som passade deras syften. Som en silvertråd genom livet slingrade sig den väg hon balanserade på. Utelämnad åt andras samtycke. Utan den var hon ingenting värd och ve den som vågade vända på stigen och vandra åt motsatt håll.
Kapitel 6
Hon behövde lätta sitt hjärta och det gjorde hon följande dag ute på Alvaret hos de milda som omfamnade henne där. Hon var rädd att det hon nu genomgick skulle rinna ur henne, att det inte fanns något liv därinne och bekymrades över att hon inte vågade prata med Olof. När hon tagit sig ut längs den karga stigen och satt sig ned kom tårarna häftigt. Hon kunde inte sluta gråta. Händerna kramade månstenen hårt och hon böjde sig framåt och hulkade. Tårarna vätte kinderna, det stockade sig i halsen och magens muskler knöt sig i mellangärdet. När hon grät i sin allra djupaste förtvivlan kände hon sig omslutas av en värme och handen på hennes axel smekte lugnande nedåt ryggen. Hon kände igen Ingeborgs röst.
– Så ja, det blir snart bättre igen. Jag ska berätta en historia för dig som du kan fundera på till nästa gång vi ses. Den är din, du får inte dela den med någon men håll den levande inom dig. Den handlar om ett barn som inte ville komma till världen.
Ingeborg berättade historien och när hon avslutade, torkade Birgitta tårarna och tackade för att hon fått en historia att bära med sig. Hon kunde inte låta bli att fråga Ingeborg hur det låg till med blödningarna och om det faktiskt fanns ett barn inom henne.
– Barn kommer när dom kommer. Det går inte alltid enligt det som är beskrivet i den värld du lever dina dagar. Du har värme och tillförlit i din kropp, du har starka upplevelser och bindningar till månen och i ditt hjärta en äkta längtan. Din livmoder flödar över av livskraft och delar med sig till båda världarna. Ha tillförsikt och följ de råd du får. Samla tre ting i naturen under tystnad som du förknippar med födelse och lägg på ditt nattygsbord. De ska inte vara större än att de ryms i din hand. Lägg dem på en näsduk av linne och varje morgon lägger du dem under madrassen. Sitt kvar här en stund, Birgitta. Vi måste gå, solen börjar sticka oss. Sitt kvar tills du känner värmen i mellangärdet, värmen och livet som bubblar inom dig.
Handen försvann från axeln och hon kände att hon återigen satt ensam. Tårarna hade torkat och hon sökte med handflatan över magen för att hitta den varmaste punkten. Handen stannade strax under naveln och hon blundade och kände hur livet pulserade genom henne. Hon log svagt och tänkte att hon skulle vara tacksam att hennes kropp svarat på rösterna som gett henne andra verktyg att hjälpa. Hon gäspade stort och blev oerhört sömnig. Helst ville hon lägga sig ned och ta en tupplur. Om jag bara lägger mig ned en liten stund och sluter ögonen så samlar jag kraft ett par minuter. Ingeborgs närvaro gjorde henne trygg och hon slumrade länge och drömde om det märkliga barnet i berättelsen.
Hon vaknade med ett ryck av en ensam korps kluckande läte ovanför huvudet och solen stod betydligt högre på himlen än vad som var lämpligt. Den stora fågelns svarta kropp försvann och hon gnuggade ögonen. Hon for upp och borstade av kjolen. Med andan i halsen hastade hon tillbaka, kastade sig på cykeln och kom strax fram till kyrkan. Inga människor syntes till och hon stannade till bakom ett buskage för att sansa sig och fundera hur hon skulle förklara sig. Klockan visade på en timme till lunch. Hon hade missat förmiddagskaffet på pastorsexpeditionen tillsammans med Olof och kontoristen Karin. Hon ledde cykeln förbi kyrkan utåt vägen för att inte riskera att stöta på någon. Hon tog trappan till prästgården i snabba kliv och fortsatte upp på ovanvåningen för att genast låsa in sig i badrummet. För att hämta andan. Och komma på en lögn om var hon hållit hus.
Fortsättning …
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>