Fortsättning …
En kväll värmdes hennes ryggslut av hans närvaro och hon slöt ögonen. Kroppen blev mjuk och slutade kämpa emot. Hon kvävde en suck och tankarna samlades i ett virrvarr innanför pannbenet. Verkligheten långt borta, hon såg en sommaräng med lekande barn. Glada skratt och drömmen om en gemenskap som hon gärna skulle vilja vara en del av. Han hummade, harklade sig och drömmen sprack. Kvar en brunrandig mörk fond, kylan letade sig in genom fönsterspringor och allvarsamma ord från den värmande kroppen. Hon ville inte höra hans ord. Hörde dem inte för det dån som blodet i hennes ådror skapade.
– Du måste förstå, att det är det rätta. Även denna gång.
Med en stark röst började han förklara. Hon knep med ögonen som om ljuset skulle hålla hans ord borta. Den stunden var kommen då han ännu en gång skulle prata om det. Då minnet från förr skulle rivas upp och påminna om smärtan som inte var läkt. Det lilla barnet som hållit henne sällskap nätter och dagar i många månader med endast en tunn hinna av hud och senor mellan dem. Hon pratade och sjöng, berättade och berättade. Hon smekte händer, fötter och huvud till den dagen då det inte fanns hos henne mer. Smärtan, blodet, tårarna och sedan dess en saknad som aldrig tog slut. Ett barn som skulle få andra förutsättningar och ges rätt sorts kärlek, rutiner och moral. En mor och en far. Allt det som hon inte kunde ge.
– Anna-Lisa, ett barn har rätt att växa upp med goda förebilder. Vi har slarvat och det kommer vi att få sona för evigt men barnet ska få växa upp utan skuld.
– Jo, jag vet. Men jag vet också hur ont det gör … Barn behöver sina föräldrar.
– Det är priset vi får betala. Det finns ingen återvändo. Och det finns utmärkta adoptivföräldrar. Barnet får aldrig veta.
– Men jag kan bo kvar här och sköta både affären och barnet. Mor Anna och Greta kan hjälpa till.
Han försökte dölja en lätt fnysning.
– Det skulle jag inte vilja kalla förebilder, den ena med förkärlek för flaskan och den andra med häxkonster. Besinna dig.
– De har goda hjärtan och står mig nära, vädjade hon.
– Förlåt, det var hårt sagt, men jag önskar att du förstår att det inte är förhandlingsbart.
Han kysste bort hennes tårar, smekte henne över håret och lät henne glida in i hans varma famn. Och än en gång lät hon sig övertalas. Omfamningen blev lång, het och fuktig innan morgonljuset kallt och obarmhärtigt visade att han var borta, värmen endast en skugga i skrynklade lakan och hon stapplade ut på toaletten för att kräkas. När sedan morgonbestyren tog över letade hon efter tecken att han varit där. Hans ord ekade i huvudet och kroppen längtade efter den värme som saknades. Hon valde ut de ord som inte gjorde illa och mindes dem under ensamma timmar innan Greta kom.
– Kära nån som du ser ut idag, lilla barn, har du inte kunnat sova i natt?
Anna-Lisa log och försäkrade att allt var som det skulle. Med fingrarna korsade bak ryggen. Så snart Greta försvunnit grät hon sedan i stillhet bakom disken. Ena stunden längtade hon efter honom. Men allt oftare trängde det nya barnet undan allt annat i tankarna och ville ta plats i hennes liv. Hon tänkte ibland att han hade förtrollat henne. För inte kunde hon bli så betagen att hon kunde föda barnen och lämna bort dem. Han ägde hennes kropp och hennes själ. Han bestämde över hennes tankar och över hennes liv trots att han endast dök upp i skydd av mörkret. Aldrig hon sett honom komma när det var ljust utom den gången de hade tillbringat en helg i en avlägsen sjöbod. Det var flera år sedan och nu tänkte hon att det kanske aldrig hade hänt. Det var en önskedröm att få honom även i dagsljus. Han var lika vacker, lika varm och ännu mer levande. Han älskade henne med en intensitet och värme som fick sjöboden att ändra färg. Han sjöng för henne med sin mörka, djupa röst och hon hörde änglakören i sina öron när hon somnade i hans famn. Hon mindes att hon tänkte att det var så hon ville dö.
*
Morgon lades till morgon. Gröten kom att stanna allt lättare i magen och kräkningarna avtog. Hon blev piggare och piggare. Framåt påsk kände hon de första små rörelserna från det lilla livet och hon började fundera över hur hon skulle hantera sin framtid. Hon höll skenet uppe och lät honom tro att det skulle bli som förra gången. Att hon skulle föda sitt barn och lämna bort det med detsamma. Däremot skulle hon försöka ställa om så att hon inte behövde åka iväg som hon gjorde då. Hon var väldigt länge på det där hemmet för olycksaliga mödrar. Flera månader innan det var dags för förlossning. Eller var det veckor? Nu hoppades hon att hon kunde få arbeta in i det sista. Hon kunde tala för sig att hon denna gång var van vid havandeskapet. Han skulle kanske ge med sig. Anledningen till att hon ville arbeta var ett hon skulle lägga undan så mycket pengar hon bara kunde. Och det skulle bli billigare för honom också. Han hade talat om för henne summan han fått sätta in för att låta henne vara på hemmet innan barnet föddes. Den var ansenlig och hon kunde inte annat än rysa. Han skulle få komma som tidigare i skydd av mörkret och få ta hand om henne till det närmade sig. Då skulle hon låsa dörren och inte låta honom komma nära hennes säng igen. Om det inte lyckades skulle hon bjuda honom på en dryck som skulle göra honom förlamad. Hon skulle behålla sitt barn och sedan försöka leta upp syskonet. Ingen skulle beröva henne barnet denna gång. Aldrig mer.
Kapitel 8
Mor Anna böjde sig över stentrappan och sopade rent med sin risruska. De stora lönnarna mitt emot stugan fällde alla sina löv i en hast i mitten av oktober varje år trots att träden längs stigen bortåt öst behöll vacker höstdräkt en bit in i november. Katten satt uppflugen i äppelträdet och plirade på henne.
– Kan du förstå det, katta? Varför faller de ner på min lilla plätt? sa hon och grimaserade över den obekväma arbetsställningen.
Hon glodde lite surt på havet av gult och brunt som täckte planen mellan trappan och fårhuset. För varje vindil blåste det upp fler och tog hon inte bort dem genast blev de lömskt hala i fukten.
– Det är inte å tänka på för en som jag att falla omkull. Och sitta stilla med någon lem i paket och spjälor det har jag varken tid eller lust till. Här finns så mycket krall, oknytt och människoslamsor att ta hand om. Eller hur, katta? Det kan du väl hålla med om?
Katten lyssnade och spärrade upp ögonen när Anna höjde rösten.
– I dag väntar vi den där rara prästfrun. Olycklig tös men det skulle säker bli bra det på ett eller annat sätt. Nu är det dags att ge Harrold och damerna. Följer du med?
Hon lutade björkruskan mot dörrfodret, borstade av kjolarna och lyfte zinkspannen som halvfull med skulor väntade innanför dörren. Katten hasade villigt ner från sin gren och följde henne hack i häl mot fårhuset som inte längre gjorde skäl för sitt namn.
Med sorg i hjärtat hade Anna i fjor konstaterat att de magra torptegarna inte gav strå så det räckte hela vintern. Trots att hon med stor möda samlat så mycket hon kunde bära från skogen hade hon mötts av besvikna ögon, mjuka mular och revben som tydligt kändes under den tjocka ullen. I mars hade de fått gå sitt öde till mötes med hjälp av grannens slaktkniv.
– Stackars di där fåren. Kommer du ihåg dem katta? sa hon med en suck när de tillsammans gick in genom den tunga trädörren till de nya husdjuren.
Harrold och damerna klarade sig på mindre och var tjocka och feta. De såg inte heller lika anklagande på henne om spannen inte var full. Tillgivna, med långa öron och mjuka pälsar ställde kaninerna sig på bakbenen mot träväggen och tiggde om uppmärksamhet. De sprang om varandra i cirklar och skuttade högt för att få vara nära godsakerna när hon vände spannen.
– Här får ni gotter att mätta magen med.
Hagen var full med kaniner så här års. Den andra kullen var minst ett par månader gammal och de skulle säljas allt eftersom. Hon behöll de tre stora honorna och den viltfärgade hanen över vintern. Alla ungarna såldes. De hamnade klart i grytan men hon lät bli att tänka på det. De såldes levande i brun papplåda med lite torrt gräs i botten. De såg inte oroliga ut när hon lämnade i väg dem. De flesta här på ön var vana vid att hantera levande föda. Det hade man gjort i generationer. Ett snabbt slag över nacken sen var det över.
– Jag kan inte äta er, sa hon till den nöjt mumsande flocken. Får ont i gallan.
Det hade hon hört att man kunde få och det stämde säkert. Fast hon trodde nog att det egentligen var hjärtat som gjorde ont. Hon var så fäst vid dem. De var hennes sällskap. Visst hade hon hönsen också, men de var inte lika tillgivna.
*
Hon tog sig in i stugan och satte på tevatten. Det sprakade i vedspisen och hon plockade lite örter från sina glasburkar. Denna dag krävde kungsmynta och rölleka. Hon behövde locka fram fruktsamhet.
– Hon är så ängslig den där Birgitta. Jag kanske kan börja med kamomill så hon blir lite lugnare. Vi behöver komma vidare med hennes bekymmer. Hon älskar sin man och höjer honom till skyarna som make på alla sätt och vis men frågan är om det ligger något annat bakom, tänkte hon.
– Hennes vätskor är inte i balans och hon bär på en fruktan som jag kan känna i näsborrarna. Hon vet inte om den själv, hon har sin oro för att hon inte blir på det viset men där är något mer, eller hur? sa hon högt till sig själv. Hon tittade på katten som om hon förväntade sig ett svar.
– Det ska jag försöka finna ut i eftermiddag. De där underliggande aningarna ska tas fram i ljuset. Det kommer att krävas djup koncentration och det är lika bra att jag börjar samla mig. Det tar hårt på min energi. Däremot är erfarenheten desto större nu än när jag började som ung tös, så det jämnar väl ut sig, mumlade hon.
– Visst är det väl tur och skicklighet att vi har det vi har, sa Anna ännu högre till katten, som låg ihoprullad på träkistan. Det svarta djuret öppnade förskräckt ögonen men slöt dem genast när hon såg att allt var i sin ordning.
Anna behövde klara strupen. Ibland talade hon inte med någon människa på flera veckor. När hon nu skulle få besök ville hon vara förberedd. Det var ett uppdrag som lätt kunde missförstås. Känsliga ting skulle hanteras. Hon nynnade en liten stund, satt med slutna ögon och kallade hem det hon behövde för att fyllas av kraft, ro och förmågan. Hon kände att energierna gick som de skulle under henne i jorden, över henne i universum och att den omgivande luften var fri från otyg. Så satt hon länge med en hand på var och ett knä, rak i ryggen och med ett fridfullt drag i ansiktet. En timme förflöt, katten sov, elden förvandlades till glöd och aska. En rynka uppenbarade sig mellan ögonen och Anna frustade till.
– Försvinn, mumlade hon med ögonen slutna, du ska inte komma hit. Du är inte välkommen Abigor. Du förvrider huvudet på kvinnfolk och begår krigsbrott vart du än vänder dig, om så det bara är i sänghalmen. Det sista morrade hon fram mellan strama läppar. Hon lyfte händerna från knäna och vred dem långsamt om varandra som för att tvätta sig noga. I väg med dig, så ja, bara gå, sjas… och så nickade hon.
Hon reste sig sakta och verkade nästan som nyvaken. Hon gned ögonen, stapplade fram till spisen och lade in ett par tunna pinnar och en barkbit.
– Där fick han, sa hon menande till katten. Han har inte här att göra. Jag såg nog att han hade ställt sina trupper på sjöängarna och väntade på att Birgitta skulle gå hit. Han är så svag för vackra och väna kvinnor. Där skulle hela hans manskap stå och vänta i dyngan medan han kröp här i stengärdet för att lurpassa på henne. Han skulle förföra henne och göra henne än mer otrygg.
Det sprakade i spisen, en panna värmdes på plattan och friden lägrade sig åter i stugan. Nu kunde Birgitta komma när hon ville. Mor Anna städade upp i den dimension av varandet som en del människor inte trodde på och denna dag skulle hon bjuda in Birgitta på trappan till det outforskade. De skulle glänta på dörren till många av de världar som alltet hade att erbjuda.
*
Birgitta kom gående med raska steg. Hon lutade cykeln mot stengärdet i korsningen. Hon ville inte att någon skulle se den stå mot Mor Annas grind. Stugan låg avsides strax intill ett gravröse. Den syntes knappt från den gräsbevuxna vägen och ibland avslöjade endast röken från skorstenen att det fanns en bostad innanför gärdena. Hon såg sig om över axeln än en gång för att försäkra att ingen sett henne. Endast grannens får plirade bakom taggigt slånbuskage. Ett djupt andetag och hon föste upp grinden framför sig. Stigen slingrade fram emot ytterligare en grind.
– Men se där är hon, var så välkommen. Anna kom runt knuten med ett par vedträn i nypan. Hon vinkade med handen att hon skulle följa efter. Inne i stugan var det skumt. Birgitta satte sig på en pinnstol närmast spisen och tittade på medan Anna stökade runt. En kopp te landade strax framför henne.
– Har du månstenen i handen?
– Ja, den följer mig nästan dygnet runt.
Anna nickade och såg nöjd ut.
– Har du träffat någon vid stenröset?
Nu var det Birgittas tur att nicka. Anna visste svaret men ville försäkra sig om det. Hon kände alltid när de uppenbarade sig. Precis som hon kunde känna när de andra, de otrevliga fanns vid gravröset, en bit från hennes stuga. De var livligare och inte lika milda alla gånger. Starkare krafter där men det kunde också behövas ibland. Men inte alltid när det var rena kvinnobekymmer. Då var det slöjor, dimmor och morgondis under månens inflytande som gällde. Precis det som Birgitta mötte nu och då. Anna kunde känna att Birgitta hade kontakt med djupare krafter än när hon varit på besök första gången. Hon andades djupare, ögonen var klarare och blodet pulserade starkare i hennes ådror.
– Är mannen din rädd för dig?
Birgitta nickade åt Anna och viskade:
– Ja, jag tror det. Han är så underlig. Han smyger på mig. Och övergav vår sängkammare genast. Hon såg förläget ned på sina händer. Det var svårt att tala om. Hon kikade försiktigt på Anna för att se hennes reaktion.
Mor Anna blundade och vaggade svagt från sida till sida. Hon visste även detta svar så hon behövde inte anstränga sig att lyssna eller se på Birgitta.
– Seså, ge mig din hand sa hon med ögonen fortfarande slutna.
Hon satt en lång stund och följde ådrorna i Birgittas hand med pekfingret.
– Han är rädd. Rädd för vad han har ställt till med. Allting är inte vad det ser ut att vara. Men du ska ta hand om dig, sök dig till Alvaret för att ta in så mycket styrka du kan och låt kvinnorna där ta hand om dig. Du kommer att behöva dem en lång tid framöver. Fortsätt som du gör. Lägg en linnepåse med dessa örter under din kudde.
Anna sträckte fram ett knippe som legat intill henne på bordet.
– Du ska komma hit om en månad. Drick källvatten och tvätta dig med lavendeltvål. Gör egna om du kan. Det växer stora buskar utmed kyrkomuren i väst.
Birgitta nickade och gick mot dörren. Anna följde efter henne ut.
– Tack, jag ska fortsätta sköta mig så bra jag kan efter dina ordinationer.
Med snabba fötter tog hon sig genom grindarna och bort till cykeln. Hon grenslade den och tryckte hårt på tramporna.
– Snabbt, snabbt behöver jag komma härifrån så ingen ser mig, tänkte hon. Snart ser jag kyrktornet ovan trädkronorna.
Motvinden blåste hårt mot hennes ansikte och hon stretade över ängarna. Det okända och obegripliga som slingrande ormar i helvetet levde i henne. Oro. Samtidigt visste hon att prästgården med sina ljusa rum tog emot henne som en varm och ombonad famn. Här hade hon haft trygghet och kärlek i månader och år. Och även om Olof varit märklig senaste tiden var det den lyckliga tiden hon mindes mest.
*
Hon närmade sig ytterdörren och krängde av sig kappan innan hon öppnade. Hon sköt försiktigt upp dörren för att inte dra uppmärksamhet till sig. Hon sträckte sig in genom dörren med sikte på klädhängaren. Plötsligt nådde henne ett avgrundsvrål genom glipan i dörren. Hon stelnade av skräck och hjärtat bankade till så hårt att hon höll på att tappa andan. Något knöt sig i magtrakten och hon anade genast att det var Olof. Ett skri, ett åmande eller ett kvidande – hon visste inte vilket. Det ökade och minskade i styrka som om han red på en våg ute i ett stormande hav. Hon fann honom liggandes på knä på golvet framför Jesusbilden i burspråket och med ryggen mot henne.
– Olof, käraste Olof, hur är det fatt?
Han for genast upp på fötter och stirrade på henne med en blick som visade på antingen galenskap eller vrede. Han stammade fram några ord men det gick inte att urskilja något. Hon gick mot honom men han backade och höll värjande händerna framför sig som för att stoppa henne. Han såg åt sidorna för att finna en flyktväg och tog ett par steg åt sidan. Därefter vände han och sprang. Hon hörde köksdörren slå igen och en öronbedövande tystnad spred sig tillsammans med en brännande kyla inombords. Hade han blivit galen? Hon sjönk till golvet och gömde ansiktet i händerna.
Kapitel 9
Olof for nerför trappan och sprang det fortaste han kunde. Hjärtat bankade hårt och obarmhärtigt, strupen hopsnörd och ångesten krampade över bröstet. Han fäktade med armarna som för att försvara sig. En svart fräsande skugga förföljde honom. Det tjöt i öronen. Han höll sig om huvudet och rusade stigen fram.
– Släpp mig fri. Släpp mig fri, vrålade han.
Benen snubblade och han fortsatte springa i kanten av åkern nedanför prästgården. Den gropiga traktorvägen fick honom att snava och han föll gång på gång. Byxknäna klibbade av lera och jord, han torkade händerna mot låren och reste sig tyngre för varje gång. …
Fortsättning …
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>