Fortsättning …
Andtruten stannade han till sist under en trädkrona. Det tjöt i luftrören av ansträngning och ögonen sved. Han gick sakta några hundra meter och andningen lugnade sig något.
– Låt mig vara …
Tårarna bröt fram och han snyftade högt. Han tittade mot himlen, föll på knä och omfamnade sig själv.
– Förlåt, förlåt … ulkade han.
– Jag kan inte ensam bära all skuld. Den har blivit mig övermäktig. Jag har burit så tungt och tagit emot bördor utan att klaga men nu mäktar jag inte mer. Herren Jesus, hör du mig? Mörkret sluter tätare omkring mig och ensamheten är tärande. Jag kan inte möta min hustru i hennes tillstånd.
– Herre, visa dig och låt mig känna din hand i min.
Han sträckte händerna uppåt och blickade mot de ljusaste partierna på himlen. Blicken for och han sökte efter tecken.
– I går kväll plockade jag fram skalpellerna ur det gröna sammetsfodralet och sorterade dem i storleksordning. Mot ljuset kunde jag se om de höll skärpan som krävdes. En obruten linje i den nakna glödlampans sken. Du såg att jag gjort mig redo, Herre.
Han hade inget val. Denna gång skulle det bli på ett annat sätt. Denna gång skulle någon vinna på det också och han skulle möta vinnaren. Om och om igen. Och han skulle bli bönhörd. Han skulle få något han önskade. Det fanns bara en hake, att någon han älskade fick offras. Han älskade henne för att hon tog emot honom och lät honom komma. Pulsen och ångesten i en sällsam förvirrad blandning gjorde honom yr och galen. Men Herren hade visat honom en väg.
– Herre, du bad mig ställa till rätta, men jag behöver stöd. Det är svart om natten, tyngd över bröstet och jag kan inte vila längre. Min hustru lyser så gyllene och är mig så tillitsfull.
– Överge mig inte nu, Herre, när jag behöver dig som mest. Du måste hjälpa mig att hjälpa de som behöver mig. Deras nöd är stor och jag är den ende som kan finnas där för dem och förlösa det som ska förlösas, hjälpa de svaga och trösta de som är ledsna. Det är mina händer som ska läka, komma med värme och skänka livet som är menat. Rikt och starkt utan skuld. Så är alla barn värda att födas.
Han tystnade en stund och bad med ansiktet mot en grånad himmel. Han hade aldrig känt sig så övergiven och liten på denna jord som i detta ögonblick. Hans tvivel vred honom som en skurtrasa om och om igen. Han kände kvinnornas närvaro. De omgav honom med sina livmödrar fyllda av längtan, fruktbarhet och livgivande pulserande rött blod. De trängde honom från alla håll och han som stått där med utsädet i sin hand, välsignat den nyplöjda feta åkern och låtit kornen falla i skåran likt en bondes förberedelser, längtade nu efter missväxt och torka. Han bad om ett missfall, som rann ut i jorden och släckte det liv som blivit innan det blev levande och döpt för att undkomma den skugga som förföljde honom.
– Förlåt mig, Herre…
Om han kunde få tillbaka Herrens värmande hand skulle han inte behöva fördjupa sig i kunskaper, platser och skeenden som han var tvungen att färdas i för att hjälpa kvinnorna. De var beroende av honom, tyckte han. De såg på honom med stora krävande ögon. De såg igenom honom. De såg det som fanns bortom honom. Moderskapet. Det heligaste av alla heliga förbund, dit inget manfolk någonsin släppts in.
*
Han satt i vägkanten tills det började skymma. Han frös. Tårarna rann och han visste inte hur han skulle kunna återta sig själv och sin roll som kyrkoherde, äkta make och blivande fader. Han satte sig på sina händer och spanade uppåt vägen. Måtte ingen finna mig i detta tillstånd, tänkte han. Upplöst och övergiven av den korsett av föreställningar som hållit honom uppe. Nu stod han ensam med sina beslut. Ohyggligt ensam. Med skillnaden att Herren denna gång bleknade och vände sitt ljus ifrån honom. Det var tomt, svart och hotfullt kring honom. Han hade länge levt med välsignelse och ett ständigt sken från ovan hade banat en ljus väg åt honom. Men plötsligt var han inte längre priviligierad och utvald. Mörkret kröp allt närmare. Det stöd han hämtat i texterna, i församlingen och ritualerna hade runnit ut som någon vält ett glas vatten. Han vågade inte gå hem och möta Birgitta. Hur skulle detta sluta och var skulle han hämta krafter? Det fanns inga svar. Höll han på att förlora förståndet?
– Ensam, jag är så ensam, mumlade Olof. Visa mig barmhärtighet och låt ljuset åter ta plats på min stig … O Herre!
Kapitel 10
Greta haltade in genom grinden hårt stödd mot sin käpp. Hon hade promenerat nedifrån mjölkpallen vid gården utmed allfartsvägen mot östra sidan. Anna stod på gårdsplanen och såg henne stänga grinden och lägga på haspen. Ordning och reda. Hon log och höjde handen till en vinkning. Hon väntade in väninnan och tog henne under den fria armen för att tillsammans ta sig uppför de två trappstegen in till stugvärmen. Anna bjöd på tovade ullsockar mot det dragiga golvet. Kylan spred sig upp mellan golvtiljor och trasmattor. Greta var värkbruten och kylan en ilsken fiende. Hon grymtade till tack medan hon försökte böja sig för att trä på de grå tingestarna och med envishet fick hon strax dem på plats. Anna stod vid spisen och kokade te.
– Hur har hon det? Kyligt på insidan? Anna vände sig och blinkade.
– Åjo vars, det fryser så det skakar. Har du något att värma med så är jag inte den som är den.
Svaret var givet och Anna plockade fram de två minsta glasen ur ett hörnskåp, så litet att det knappt syntes under en öppen hörnhylla. Här förvarade hon flaskan med starkt och lämpliga glas att servera det egenhändigt kryddade brännvinet i.
– Är det så att man kan få receptet? undrade Greta.
Anna knep ihop läpparna och höjde ett finger mot skyn.
– Det har jag fått från ovan och det ska inte föras vidare mellan fotfolk.
– Nej, det kan jag förstå. Och jag hör till fotfolken då? De där som bara har en värld att trampa runt i. Till skillnad från dig som har flera olika världar kryllandes med diverse väsen.
Anna nickade.
Greta smackade av välbehag när första supen drog ner i strupen. Hon kunde känna uns av enbär i smaken.
– Är där enbär i? Jag kan nog ana en del av ingredienserna. Men jag ska inte fråga mer, du får hålla dig med dina trollkonster. Det har du fått i arv av din mycket speciella mor, sa Greta.
– Ja nog är där enbär i och nog blev min mor tokig när jag föddes. Märkligt att jag och min syster fick så mycket klokskaper att vi kunde klara oss. Sen att Edla inte riktigt tog hand om sig är en annan sak. Arbeta kunde hon men det där med männen klarade hon inte så bra.
– Häromkring är de flesta inte riktigt kloka. Kusingifte mer regel än undantag. Samvetslöshet och annan löshet sprider sig mellan människorna i byarna. Därför är det skönt att komma till dig Anna, sa Greta och suckade av välbehag.
Anna slog sig ned mittemot och höjde sitt glas samtidigt.
– Skål och väl bekomme.
Hon frynte av den sträva drycken och tog snabbt en klunk hett te. De båda dryckerna kompletterade varandra fint och Anna log strax ett leende som utstrålade välmående. Hon smackade medan hon vred sina händer om varandra. Hon trivdes i Gretas sällskap.
– Det var för väl att varken du eller jag fick egna telningar. Att vi kunde hålla oss från manfolk i sänghalmen har räddat oss från mycket. Och vi har kunnat hjälpa våra olyckssystrar som inte haft samma tur.
– Ja, så mycket kräbbel med manfolk och annat som hör till. Jag fick väl min beskärda del från början men det ordnade upp sig. Nu du Anna, få vi prata om Anna-Lisa! Hon arbetar lika hårt som hennes mor gjorde och har samma fallenhet för att charmas av auktoritära karlar. Nu är det dags igen.
Greta suckade och tittade ut på den stora lönnen utanför fönstret. Den växte så olikt alla andra lönnar hon var bekant med. Den grova stammen som delade sig endast någon meter från marken och ett tiotal grova grenar strävade mot himlavalvet. Troligtvis hade trädet varit hårt hamlat under förra århundradet. Hon kunde se att det satt olika tingestar en bit upp i trädkronan. Trasor i olika färger och några blänkande föremål. Det var något som Anna själv hängt dit tänkte hon. Hur hon nu i all världen kom dit upp. Mer hann hon inte tänka förrän Anna bröt tystnaden.
– Tänk att Edla gav henne namn efter mig. Det fick jag aldrig reda på varför. Hur har hon det tösabiten? frågade Anna.
– Jodå. Hon hankar sig fram. Sedan hon slutade må illa så gick det bra en tid. Hon stannade i rummet uppe på allt oftare för att slippa cykla hela vägen hem varje morgon och kväll. Det gjorde att han kom på besök oftare men det kunde kvitta. Skadan var redan skedd liksom.
– Hur har du det med morgonblandningen du får i affären. Behövs det påfyllning så skicka hit henne. Det vore bra om jag fick tala med henne i rappet.
– Jag berättade att jag skulle besöka dig i dag och då sa hon att det tröt i flaskan. Hon ville väl att jag skulle ta med den, men jag tänkte att du ville säkert att hon skulle komma själv. Så jag erbjöd mig inte. Hon kan gott tro att det är mellan er.
Anna nickade, tog sig om hakan och såg fundersam ut.
– Tror du han ställer om så att hon får komma bort och föda precis som förra gången? Och lämna bort barnet? Jag trodde hon skulle ta lärdom och inte komma i lag med honom igen.
– Ja, sa Greta, det trodde jag också men insåg snart en morgon då jag besökte butiken att hon mötte mig med samma rosiga kinder och frånvarande blick som tidigare.
– När hon för en tid sedan stod på trappen och knackade på med sänkt blick och förebråelsen rivandes och slitandes i kroppen gav jag henne ett te av salvia, timjan och saffran som hon skulle dricka varje kväll. Men tyvärr hade örterna ingen verkan, eller tog hon dem aldrig, sa Anna.
Anna sneglade ut på tuvan av starka växter men ångrade sig snabbt. Hon visste att det var svårt att dosera. Medeltiden var förbi och häxorna riskerade inte unga kvinnors liv längre genom att försöka fördriva foster med julros och tidlösa. Det var till att tänka i andra banor.
– Har hon sagt något om sina planer. Ser det ut som sist så är hon snart iväg? Annas ögon mörkades när hon tänkte på det.
– Jo, hon har pratat med mig om det. Hon har lyckats övertala honom att inte skicka iväg henne. Hon hävdar att hon denna gång kunde arbeta hela tiden ut och att hon skulle lämna barnet till samma familj som den lille hon redan lämnat. Han går med på detta säger hon och han kommer att sköta kontakten med den familjen.
– Så hon har tänkt så. Anna såg fundersam ut.
– Det lär vara en prästfamilj i Västervik, fortsatte Greta. Han ska ha ordnat så hon har fått ett foto av barnet hon lämnade. Hon verkar tillfreds med lösningen och verkade till och med glad när jag besökte henne igår. Inte för mitt liv kan jag begripa hur hon kan vara glad i den situation hon har hamnat i. Hon är flitig och butiken skiner av allt städande och fejande. Alla varor står i pedantiska rader och hon har ordning på beställningar och fakturor. Vad jag förstår arbetar hon långt ut på kvällarna. Månsson måste vara mer än nöjd.
– Det är något som inte stämmer i den här historien men jag kan inte sätta fingret på det, säger Anna och tog sig återigen om hakan. Hon kan inte gå med på att bli av med ett barn till. Det höll på att ta kål på henne sist. Kommer du ihåg hur hon hade det? Nattskräck, hon kunde inte äta och hon for som en osalig ande på kors och tvärs. Hon fick komma att bo här en tid för att få ordning på det som drev henne om nätterna. De hänger fortfarande i lönnen därute.
Greta nickade. Det var alltså de osaliga andarna som hängde i lönnen. Hon frågade inte mer trots att hon gärna skulle vilja veta hur det gick till. Nu fanns det inte tid och rum att syssla med egna funderingar. Nu var det Anna-Lisas väl och ve som gällde.
– Be henne gå hit o hämta mer medicin är du snäll. Så snart du bara kan.
Kapitel 11
Anna-Lisa ställde sig framför spegeln en tidig morgon. Magen stod ut och det syntes att det var nära. På några månader förändrades hennes situation väldigt mycket.
– Du kan flytta in i lägenheten för gott. Den är sliten och mörk så måla gärna om när du vill. Och det kommer en tös och hjälper dig när det är dags, sa Månsson en dag när de gick igenom fakturorna.
– Tack, det var vänligt.
– … och jag hjälper dig att köra hit dina saker från gården. Blir onsdag bra?
– Jag önskar jag hann dit och sortera först. Mycket skräp är där. Men det hinner jag på söndag.
– Lina heter din medhjälpare och jag hämtar henne vid båten den 24:e. Hon har arbetat i affär tidigare och ska bo i det rum du inte väljer.
– Tack. Det ser jag fram emot. Både sällskap och hjälp.
Månsson nickade nöjt och böjde sig åter över fakturorna. Vid något tillfälle berörde han ämnet om giftermål men hon knep ihop munnen och skakade på huvudet när det kom på tal. Han förstod att han aldrig skulle nå någonvart och suckade. Hennes envishet var en tillgång för honom men vad det gällde hennes privatliv ställde det nog mest till det för henne. Han hade verkligen ingen aning hur framtiden skulle bli men tänkte att han gjorde vad han kunde för att behålla henne i affären och att det måhända löste sig med tiden. Rummet på gården tömdes och en hel del av bråten hamnade på skräphögen. Det var musätet, fuktskadat eller alldeles omöjliga gamla möbler. Det blev bråda tider för henne att sköta affären, ordna med rummet och förbereda inför barnets ankomst. Vagga, vagn och alla tillbehör staplade hon i ett hörn i det tidigare bruna rummet.
*
Ett par veckor innan det var beräknat för nedkomst kom han förbi. Anna-Lisa hade haft förevändningar för att inte träffa honom. Hon skyllde på att det var mycket arbete och ljög för honom att hon var tvungen att renovera lägenheten ovanpå affären efter att butiken var stängd på kvällarna. De talade lågmält om vad som skulle ske med barnet. Han protesterade inte när hon hävdade att hon ville gå tiden ut och lämna barnet först efter förlossningen. Han kunde inte påstå att det var tungt för henne eftersom hjälp fanns. Denna gång visste hon vad det innebar att vänta barn och hon kunde vila när hon behövde.
– Du får som du vill. Gå du tiden ut här. Jag ska inte göra som sist och du ska få vara ifred. Men jag har en önskan att få träffa dig en gång till. Bara du och jag på en plats som jag vill återse tillsammans med dig.
Motvilligt gick hon med på att han skulle hämta henne en eftermiddag. Hon skulle förbereda för övernattning hade han sagt och hon packade en liten väska. Packningen såg ungefär ut som om hon skulle iväg för att föda. Det var så nära nu att hon fick vara beredd på att det skulle kunna ske. Lina som skulle ta hand om affären för första gången på egen hand var uppspelt och glad. Anna-Lisa ljög för Lina och berättade att hon skulle träffa sin mor över helgen och att hon skulle åka med en släkting som bodde ett par gårdar bort. Hur det egentligen förhöll sig ville hon inte att någon i hela världen skulle få veta.
Fortsättning …
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>