Kapitel 16
20 år senare …
Gustav stod med händerna nedkörda i den bruna manchesterrocken och lyssnade på Olof. Kyrkoherden pratade med en varm och behaglig röst, såg uppmuntrande på honom:
– Nu har jag tröttat dig med rundvandring och presentationer på expeditionen. Nu ska vi gå vidare till det allra viktigaste och det har vi här inne, sa han och pekade mot den faluröda prästgården. Nu ska du få träffa min familj.
– Här är min hustru Birgitta.
Birgitta sträckte fram en tunn hand och hälsade på honom. Hennes ögon var milda och grå i det bleka ansiktet. Handslaget var oväntat stadigt och hon log. Nyfiket synade hon honom och han generades en aning. Han visste att hon var sjuk och hon såg tärd ut. Kanske hon tog vara på varje ögonblick? Hon måste varit en mycket vacker kvinna konstaterade han innan Olof påkallade hans uppmärksamhet igen.
– Och det här är min ögonsten och stora lycka i livet, vår dotter Benedikte.
Gustav sträckte åter igen fram handen och hälsade. Hon var i hans egen ålder, gissade han. Hennes handslag var mjukt och hon mötte hans blick med nyfikenhet. Hon bar en hellång storblommig klänning och det rödorange håret låg i en fläta på ryggen.
– Hej och välkommen Gustav. Har du också växt upp i en prästgård?
– Ja, det stämmer. I Västervik där min far är präst.
– Prästgården i Västervik är mycket vacker, sa Olof. Den är herrgårdslik i ljust trä och inte lik en småländsk mangårdsbyggnad på en bondgård. Han nickade menande åt den faluröda byggnaden intill dem.
– Köket är stort, sa Gustav och generades av Olofs jämförelse av prästgårdarna. Min mor har alltid varit en flitig matmor och vi fick mat och dryck på längden och tvären. Brödrundlar hängde i taket, hon syltade och saftade och hade alltid stora grytor puttrande på spisen.
– Ja, Evy Krantz har alltid serverat läckerheter för både öga och gom, det kan jag försäkra, skrockade Olof och klappade sig på magen. Medan Elmer tog hand om den andliga spisen. Det har varit fruktbara möten i Herrens tecken när vi kyrkomän samlats hos er. Gästvänliga och välkomnande.
– Jo, min far har haft den läggningen som livsuppgift, sa Gustav. Men jag ska erkänna att jag ägnade mer tid i köket hos min mor under uppväxten, än hos far.
– Ja, det minns jag, sa Olof. Din far var mäkta stolt under din prästvigning. Han hade inte väntat sig att du skulle läsa i Uppsala och än mindre intressera dig för teologi.
Gustav log och sökte Benediktes blick. Kanske hon tröttades av att lyssna på hans historia? Han behövde inte fundera länge innan hon bröt tystnaden:
– Om du vill kan jag visa dig trädgården, sa hon utan att vänta på svar.
– Det är en bra idé. Då ordnar vi för kaffe med dopp under tiden, sa Olof medan han lade händerna på Gustavs axlar och milt föste honom framför sig mot baksidan av huset.
– Kom med här ska vi gå en sväng. Du har säkert sett kyrkan, kapellet, församlingshemmet och vaktmästarens tillhåll, sa Benedikte.
– Ja, det stämmer.
– Då visar jag dig omgivningarna. Det är skönt att vara ute tycker jag. Inomhus kvävs jag av alla dammiga böcker. Jag vill dansa till de nya singlarna, ha skiva till midnatt och drömma om grabbarna i Beatles.
Gustav nickade och började omedvetet nynna på Yellow submarine. Benedikte nickade gillande i takt.
– Har du alltid bott här? undrade han.
– Javisst. Jag kan de här omgivningarna utan och innan. Nu pluggar jag till lärare och är inte hemma så ofta. Var ska du bo?
– Jag hyr ett rum i ett hus längre bort på den här vägen. Han pekade söderut. Hos Amanda Karlsson. Är hon bekant?
– Jadå. Hon är bekant. Alla är bekanta. Och alla känner till oss. Jag kunde aldrig hitta på hyss när jag var liten. Fick alltid ge mig av hemåt om det var bus på gång.
– Jo, det är klart. Så är det där jag kommer ifrån också. Alla känner alla. Vad gör du när du inte läser?
– Jag målar en del. Och går gärna på café. Lyssnar på Svensktoppen på lördagarna. Och Beatles såklart, Gillar du musik?
– Ja, det gör jag. Gärna Svensktoppen.
– Kom vi går och tittar på äppelodlingen.
Gustav följde efter och lyssnade på den livliga flickan som berättade om olika äppelsorter, hur de mognade och vad de gjorde med skörden. Han njöt av den friska luften, det vackra öppna ö-landskapet och spänningen i magtrakten som alltmer övergick till ett mjukt välbefinnande över att vara på väg till något som kunde bli riktigt trevligt. Blicken fastnade i skyn och följde ett propellerplan som cirklade över sundet.
Och nu gick han här, i Torslunda församlings trädgård, för att så småningom vara den åldrade kyrkoherden behjälplig och påbörja sin första tjänst som komminister. Spännande och samtidigt skrämmande.
Kapitel 17
Benedikte smög uppför trappan. Hon visste att de tre första stegen knarrade om man trampade i mitten på dem. Hon höll sig i ledstången och satte fötterna nära räcket. Hon klarade det och trappan lyckades inte denna gång beklaga sig över sina gistna plansteg. Den tjocka mattan som hölls fast av metallstänger i gyllene öglor dämpade ljudet. Denna tävlan mot trappan hade pågått under hela hennes uppväxt och hon kunde inte gå upp på annat sätt trots att hon var näst intill vuxen. Hon kunde obemärkt ta sig upp till arkivet på tredje våningen. Det låg inrymt alldeles under takåsen och de halvmåneformade fönstren släppte in så mycket ljus att hon kunde sitta i fönstersmygen utan att behöva tända belysningen. Där fanns koffertar med böcker, korgar med tidningar och hyllor med kartonger som ingen rört på hundra år. Som barn hade hon aldrig intresserat sig för arkivet. Hon vistades utomhus så mycket det bara gick.
Nu låg hennes kära mor på bottenvåningen i dubbelsängen. Kinderna insjunkna och bleka. Hon kunde inte längre stiga upp. Håret grått och livlöst. Hennes alltid så vackra klänningar var utbytta mot praktisk särk och fötterna i tjocka ullsockar. Hon frös jämt. Benedikte satt många timmar med moderns hand i sin och försökte tala med henne om allt som varit. För att få tiden att gå och för att slippa tänka på vad som väntade. De gick igenom händelser och minnen. Benedikte ställde frågor till modern. Livet rann ut och hon ville försäkra sig om att alla frågor var ställda, alla svar var givna och att berättelserna var berättade som hon skulle behöva när modern inte längre fanns.
Att sitta vid moderns sjukbädd blev påfrestande och hon tog emellanåt sin tillflykt till tredje våningen. Här lade hon pussel av sin uppväxt. Det fanns foton, vykort, torkade växtdelar och tidningsurklipp. I bokhandeln köpte hon en stor anteckningsbok med tomma sidor som hon skulle fylla med minnen. På första sidan klistrade hon in sina föräldrars bröllopsfoto. De som varit upphovet till hennes existens. Hon skrev in receptet på sin frukostgröt, listade sina finaste presenter genom åren och skrev ned vilka vänner hennes föräldrar haft genom livet. För varje infall att skriva ner något dök det upp frågor som hon tog med ner till sin mor. Hon satte sig intill sängen, tog hennes hand och började prata för att se om modern vaknade ur sin slumrande tillvaro.
Så förlöpte vecka efter vecka. Sedan modern blivit sämre lämnade Benedikte sin lärarutbildning tillfälligt. Hon läste på sitt sista år men kunde inte koncentrera sig trots att modern insisterat på att hon skulle gå klart. Hon försökte, men hade brutit samman en dag och rektorn fann inget annat råd än att låta henne resa hem. Första dygnen grät hon oupphörligen i moderns filtar tills sjuksköterskan med milt våld tvingat i henne hett te och torkat hennes svullna ansikte med en sval linnehandduk.
– Kära Benedikte, seså, du behöver hjälpa mig med din mor. Att dö är ingen enkel sak. Hon har hjälpt dig genom livet, nu ska du hjälpa henne genom döden. Jag kan sköta hennes mediciner, omvårdnad och kroppsliga förfall. Men du måste hjälpa henne att släppa taget på ett annat sätt. Hon måste få känna att du kan din historia, har redskap att kunna leva vidare och att du bär med dig henne i ditt hjärta. Benedikte nickade och kände ett styng av förlägenhet. Hon var fullständigt uppfylld av sin egen sorg.
– Förlåt mig. Jag har varit egoistisk alla dessa månader. Det är mor som måste lämna allt hon älskar, livet, sin man, sitt barn och Alvaret. Tack för att du säger till mig.
– Det är så livet är. Man är sig själv närmast. Det är en tung börda du har, sa sköterskan milt.
– Hur kan jag hjälpa till? Vägled och visa mig så ska jag göra mitt bästa.
Sköterskan lade handen på hennes arm och viskade i hennes öra. Benedikte nickade.
Hon behövde tid att tänka i avskildhet. Efter samtalet tog sin mors väl använda cykel. Med fortfarande rödsvullet ansikte cyklade hon mot norra Alvaret. Den svalkande vinden lättade på hettan i ansiktet och håret fladdrade av farten. Det fanns en särskild plats på Alvaret som lämpade sig för den djupa och svåra eftertanke hon nu skulle behöva ta tag i. En plats som hennes mor visat henne. En plats som hon visste att hennes mor besökt med jämna mellanrum.
Kapitel 18
Den märkliga formationen av enbuskar stod som ett tecken och ropade på henne. Hon fann en sten som hon kunde luta sig mot och strax satt hon med korsade ben, händerna i knät och ögonen slutna. Alla tankar som gjorde henne gråtfärdig lät hon passera. Det krävdes klarhet att gå vidare för att få hjälp. Tankarna blev allt tunnare. De for förbi henne och hon kunde höra vinden viska utan att urskilja några ord. Slingor av luft virvlade runt hennes ansikte, solen skymdes av molnen och doften av torkat gräs kittlade hennes näsborrar. Plötsligt värmde det på ena axeln. Det var som om någon lagt sin hand där men hon tänkte att det kunde vara en solstrimma som letat sig fram genom en glipa i molnen. Hon ville inte öppna ögonen för att se efter. Det spelade ingen roll vad det var som värmde henne. Hon förnam hur hon och modern skulle kunna mötas hennes sista tid i jordelivet. Hon fann att alla, som inte längre fanns i livet nu var som strimmor i atmosfären. Det var dem hon kunde höra. Det var så hon skulle möta sin moder när sjukdomen berövat henne den sista lilla droppe levnadskraft. Det var som om en våg sköljde över henne och hon kom att känna sig levande på ett sätt som hon aldrig gjort förut. Hon var en del av alltet och hon kunde möta världar, verkligheter och dimensioner hon hittills inte vetat om.
– Tack, mumlade hon tyst.
Det fanns något vilsamt över insikten och hon satt kvar tills hon började frysa. Promenaden tillbaka till cykeln blev lika märklig som hela upplevelsen. Fötterna svävade lätt över marken och armarna for utåt sidorna och uppåt. Med blicken mot skyn började hon omedvetet sjunga en entonig melodi. När hon fattade cykelstyret bröts förtrollningen. Den första kilometern ledde hon den rostiga tingesten för att inte komma hem genast. Hon funderade på vad hon upplevt och förstod att modern liknande erfarenheter. Det var kvinnokraft i sin renaste form. Och att det måste varit en svår balansakt att vara hustru till en kyrkoherde och samtidigt söka andra andliga vägar.
Hon satte sig genast hos den sovande modern, tog hennes hand och viskade i örat. Benedikte berättade om sin tur till Alvaret och modern kramade handen som för att visa att hon inte längre sov och att hon hörde vad som berättades för henne. Hon studerade det bleka tärda ansiktet och anade att anletsdragen slätades ut medan hon berättade om värmen på axeln.
– Du kan hämta styrka där om du får det besvärligt. Kraften finns där. De hjälper dig. Kvinnorna hjälper dig. Moderns röst var tunn och svag. Strax föll hon åter i sömn och Benedikte satt och studerade den sovande modern en stund.
Det kurrade i magen och hon gick till köket för att få något i sig. En kopp hett te och ett par skorpor intog hon stående vid köksbänken djupt försjunken i tankar när fadern kom in.
– Benedikte, min välsignelse och ljus. Jag saknade dig idag. Du borde varit i kyrkan och bett för din mor.
Hans röst var mild och förebråelsen väckte skam och olust inuti henne. Hon ville tala om för fadern att han inte heller behövde vara där utan kunde överlåta till Gustav att hålla i hela programmet. En snabb tanke skänkte hon till Gustav, den gänglige, skäggprydde ynglingen med annorlunda dialekt som kommit att ta över efter Olof. Han måste lida av att inte få förtroendet att ta hand om församlingen efter eget huvud utan ständigt vara påpassad av kyrkoherden.
– Jag är hellre med mor.
Olof nickade och gjorde sig ärende förbi henne. Det fanns ett uns av avstånd mellan dem som hon inte tidigare upplevt. Kunde det bero på att hon nu var vuxen och gjort val i livet som han inte var nöjd med eller hade det att göra med hans relation till modern? Hon lyssnade in mot sjukrummet. Han satt vid sjukbädden och bad för Birgitta högt och mässande. Han röst var imponerande kraftfull.
Hon drog sig undan till arkivet och lät fadern vara ensam i sjukrummet. Hon strök med handen över det senaste minnet i klippboken. Tankarna var långt borta. Hon mindes sin barndom. Som om hon ville återkalla den för att komma undan det smärtsamma nuet. Hon drömde sig bort till den parkliknande trädgården, den stora gräsmattan intill kyrkogården och till närmaste granngård där hon lekt. Hon ville vara där det fanns andra människor att umgås med. Nyfiken och pratglad. Vad heter du? Varför bär du den korgen? Har du några barn? Vad heter din pappa? Ständigt med frågan varför över sina läppar. Hon mindes att alla ville henne väl men kunde nu känna ett uns av förlägenhet över sin framfusighet. De ställde nyfikna frågor tillbaka och hon kände att hon växte i betydelse när folket i byn tilltalade och frågade henne om saker. Hon samlade på så mycket kunskaper hon bara kunde. Hennes föräldrar var de som ofta utsattes för frågor. De svarade och försåg henne med vetskap och deras tålamod var enormt. Hon kunde känna deras kärlek i sitt bröst och hon blev gråtmild vid tanken på hur mycket omtanke och uppskattning de visat henne. Kärleken stod inte i proportion till de verkliga förhållandena. Omsorgerna skulle räckt till en stor syskonskara och ibland frågade hon sina föräldrar om de inte kunde ge henne syskon. Det blev en märklig stämning när frågan var ställd och deras anletsdrag försågs med mörka slöjor över annars så milda leenden. Samtalet blev krystat och fadern ursäktade sig genast och försvann till någon viktig syssla och lämnade modern att besvara frågan. Hon förstod snart att barn inte kom på beställning utan att det var en ren och skär välsignelse från det gudomliga när barnen kom till familjen. Däremot fortsatte hon grubbla över varför hennes så älskliga föräldrar inte skulle tilldelas fler barn. Vad gjorde de som Gud inte var nöjd med? De arbetade hårt, hjälpte alla människor som kom till dem i nöd och överöste henne med allt hon behövde. Hon önskade så hett att hon haft syskon. Framförallt nu.
*
Hon hörde plötsligt genom väggarna hur Olofs klagan från moderns sjukrum gick upp i falsett. Det brände bak ögonlocken och hon lät tårarna falla. …
Fortsättning …
Vill du ha boken i bokhyllan följ länk
Tillbaka till Frilagts Merläsning >>>